Har placerat mig på sängen en liten stund, tar en liten rast. Blir fort trött nu för tiden, alltså så där som att man vill lägga sig och sova en timme... Eller två.

Vi har börjat nu, börjat med den här förvandlingen. Sovrummet är ju snart inte längre bara mitt och korvbullens. Kanelbullen ska ju få plats också. Vi har en plan. En fin och bra plan som gör att vi kan bo kvar här hemma ett bra tag till. Jag tycker om att bo här och vill faktiskt inte gärna flytta till något större just nu. Tack vare vår klädkammare så kan vi nog få till en riktigt rar liten barnkammare.

För att få till det så krävs dock en rejäl utrensning, ett mindre snickarjobb och sedan tapetsering. Jag tänker mig nån fin barntapet i ljusa färger där inne. Just nu är det en helt värdelös och mörk "garderob" men får vi bara öppna upp väggen lite så kommer det här bli alldeles superduperfint. Jag längtar redan tills att allt är klart och jag kan få bädda den där lilla vaggan som jag själv legat i.

Igår flyttade korvbullen in skrivbord och datorer in i vardagsrummet. Där har vi nu "kontoret". Jag rensade bland papper och annat skräp som jag tydligen samlat på mig den senaste tiden. Det blev bra men sovrummet är knappast färdigt. Har rensat ur bokhyllan i dag, lagt böckerna i kartonger som ska upp på vinden. Såå jädra tråkigt! Nu är det en vägghylla och hela klädkammaren som ska rensas också. Sedan kan snickarpappan trolla lite med sågar, spik och lister.

Det är roligt att pyssla lite smått med det här. Det gör det ännu mer verkligt. Snart har vi en liten skrutt att ta hand om. Det är förresten full fart där inne i magen. Hela tiden. Det blir starkare puffar och knuffar för varje dag och det är alldeles underbart. Tänk att bebisen är så nära men ändå så långt bort. I morgon har vi gått 27 fulla veckor. Det är ju inte klokt! Det går rasande fort nu tycker jag. Rrrrrasaaaaande fort!

Halva juni har gått. Inte klokt. Snart midsommar och därefter vänder det. Men det blir nog inte så mörkt i år har jag en känsla av. För precis när det ska bli som svartast och kallast så kommer vi att ha något annat här hemma som lyser upp. Jag längtar så jag blir tokig samtidigt som jag faktiskt vill att tiden ska passera lite mer långsamt. Jag tycker att det går alldeles på tok för fort just nu och vi har massor av saker som vi måste förbereda...

I dag var vi i alla fall på ett till ultraljud. Tillväxtultraljud. Det gick jättefort och bara de berörda delarna kollades upp. Bullen har växt fint. Växt ikapp sig själv kan man säga. Det är inte längre lika stora skillnader. Jag blev så oerhört glad och lättad! Bullen kommer att bli alldeles perfekt! Trots att undersökningen inte tog mer än kanske fem minuter och vi inte fick se så mycket annat än två finfina lårben och en oval huvudform så blev jag så stolt. Vår bebis!

Det är inte klokt vad den bökar omkring nu! Svårt att tänka på något annat när man hela tiden liksom blir avbruten av sparkar och kullerbyttor från den där lilla människan. Men det är bra, boxa på där inne så du blir stor och stark!

Jag kan inte låta bli att tänka på det som doktorn sade sist, att jag och bebis varit stressade. Kanske är det därför den inte vuxit i rätt takt? De senaste veckorna har jag känt mig betydligt mer lugn och tillfreds. Allt har ju ordnat sig och jag känner att jag fått vara i fred från allt på ett helt annat sätt. Kanske har det påverkat tillväxten nu? Vem vet?

På vägen hem stannade vi för att göra något roligt! Vi beställde Bullens första åkdon, barnvagnen! Jättekonstigt! Om lite mer än tre månader så ligger det en liten människa där i som vi ska ansvara för och fostra till en egen individ. Det är så sjukt att tänka på det. Vagnen var i alla fall jättefin och kommer nog passa oss perfekt! Längtar lite tills den kommer så man kan bädda iordning och övningsköra runt i lägenheten.

Nu däremot ska jag försöka söva både mig och Bullen. Det är allt annat än lungt där inne just nu... I morgon är det tisdag och jag hoppas på att få sova lite längre.

God natt du härliga lilla värld!

Ojoj, i dag har det verkligen inte varit en lugn stund i magen. Bebis har jobbat på från morgon till kväll. I går däremot var det ganska lugnt, då kändes det däremot som om den var vänd åt andra hållet och sparkade på inälvorna. Inte fullt så behagligt kan jag tycka. Mycket skum känsla. Men i dag när den sparkat utåt så har det varit alldeles underbart. Trots tröttheten. Har försökt vila på soffan men då är det precis som om den vet vad jag tänker göra (eller inte göra) och protesterar ännu mer. Speciellt om jag ligger på vänster sida, det verkar inte alls populärt...

Men jag är glad, lugn och nöjd dagar som dessa. Det är ju vårt lilla liv där inne som lever om och har det bra. Förhoppningsvis. I morgon ska vi på ultraljud igen, jag försöker att inte fundera så mycket på det utan se det som ännu ett besök där inne i magens värld. Det är allt lite spännande och roligt samtidigt!

Veckorna går så rasande fort nu och jag blir bara rundare och rundare. Jag trivs att vara gravid faktiskt. Jag har ju inte gått upp mer än ca 4 kg än så länge så kroppen känns faktiskt rätt mycket som vanligt. Förutom när jag går förbi en spegel då eller ett skyltfönster... Man får ju en smärre chock ibland. Men det är häftigt, tänk vad kroppen kan göra! Vi får se vad slutvikten landar på men jag hoppas att jag inte går upp mer än ca 10 kg.

Apropå vikt så ska jag smälla i mig kvällsmacka och varm choklad nu. Sedan tänker jag smaska i mig lite lösgodis och glo på fotboll med min man.

Känner mig fruktansvärt uttråkad idag. Vet inte vad jag ska ta mig till. Det är så varmt ute och jag svettas så fort jag rör mig. Har inget speciellt på agendan heller vilket gör att tiden går ofantligt långsamt.

Jag brukar se till att ha i alla fall minst ett "mission" varje dag under den här sjukskrivningen. Så att det ska kännas som om jag gör någonting och har en tid att passa osv. Men idag...ingenting. Bara vankar runt här hemma i värmen. Klappar magen. Pratar lite med Fille som aldrig svarar. Han bara glor på mig som om jag vore knäpp. Det kanske jag är?

Nää jag har faktiskt tråkigt i dag. Jättetråkigt. Inga måsten, inga krav. Skulle väl behöva städa som vanligt men det känns som att det är det enda jag gör så jag har ingen lust med det heller. Hatar när man är så här rastlös men ändå inte kan ta sig för med något... Värdelöst! Nu har ju halva dagen gått och jag har inte gjort något annat än rullat ur sängen och ätit frukost.

Nej i dag känner jag mig rätt överflödig, seg och rastlös. Får väl hoppa in i duschen och svalka av mig åt minstone... Tjipp!

Jag sitter i soffan, tittar på magen. Är helt förundrad över de små armarna och benen som bökar runt där inne så att det syns här utifrån. Det är en sådan häftig känsla. Man kan liksom känna hur bebisen sakta rör sig och liksom "laddar upp" för en spark. Och så vips, om man tittar tillräckligt länge, så ser man hur något buktar ut. Det går fort men har man tur så händer det flera gånger om.

Det börjar bli mer verkligt nu, att det faktiskt ligger en liten människa där inne. Jag kan nästan inte tänka på det för det känns liksom lite övermäktigt. Ungefär som att tänka på rymden ni vet... Men det är så jädra häftigt!

Det är nationaldagen idag och jag känner mig lite bortkommen. Hur firar man? Vad är det tänkt att vi svenskar egentligen ska göra den här dagen? Hissa en flagga?

Här ligger alltså jag och kulan, funderar och luktar kokos. Känner mig osäker på om doften är rätt för dagen, den känns nämligen inte särskilt svensk. Å andra sidan, vad ska man dofta då? Kanelbulle? Falukorv? Knäckemacka eller kanske köttbulle? Blomdofter tycker jag inte om så därför går de uppenbara grejerna så som liljekonvalj och syrèn bort.

Jaja nu blev det kokos i alla fall för att det luktar sommar i min näsa. Försökte kompensera med att ta på mig något sverigedräktsaktigt men alltså min garderob som krymper ju fler veckor som går tillät inget annat än ett blått linne. Så det fick det bli.

Vädret behöver man ju inte bry sig om, det är ju typiskt svenskt. Passar perfekt idag!

Ska man grilla då? Eller äter man sill idag igen som på alla andra högtider? Jag får inte äta sill. Dietisten på barnmorskemottagningen sade att det inte alls var bra. Kanske en bytta potatissallad och ett glas vatten då? Festligt!

Nä men alltså jag tycker det är lite tråkigt med de här svenska traditionerna på så vis att vi gör samma saker vid alla högtider. Man hissar eller reser något (flagga, midsommarstång, gran), tänder en eld å så äter man sill, köttbullar och tar sig i bästa (eller värsta) fall en nubbe eller två. Schkål!

Man kanske borde ha gjort en enorm jordgubbstårta? Fast nä, den åker ju fram igen vid midsommar och på sommarens alla födelsedagar...

Kan vi inte komma på nåt nytt? En ny maträtt eller nåt åt minstone som gör att den här röda dagen skiljer sig från de andra högtiderna?

Ja, vi får väl fundera på det helt enkelt...

Skulle till barnmorskan och ta prover igår. Kolla upp sköldkörteln och om dosen Levaxin bör ändras eller ej. Skulle egentligen inte göra så mycket mer än det och gå på vecka 20-träffen för att få lite info.

Hade en ny tid för kontroll den 17e men nu när jag ändå var där tyckte min barnmorska att vi lika gärna kunde klara av allt då på en gång. Så helt apropå så togs det fler prover och blodtryck. Sedan plötsligt så säger hon att vi ska mäta magen. Äntligen! Tänk vad spännande, nu kan vi börja med statistiken! Hur enorm var jag egentligen och herregud, hur mycket hade jag gått upp i vikt? Tankarna började snurra iväg och jag såg enorma blåvalar framför mig som liksom ålade sig fram ... Magmåttet var perfekt om än i den övre kurvan men det skulle man inte bry sig så mycket om för alla bär barnen olika förklarade hon. När jag låg där med tröjan uppdragen och brallorna åt det andra hållet med magen bar så säger hon att vi ska lyssna lite på bebisen också. Först kom en kort bris av oro svepandes men sedan kände jag en spark och visste att den lille var med på noterna där inne. Hon behövde inte leta länge utan hittade det direkt, det lilla hjärtat.

Vi har inte fått höra hjärtljuden förut så det här kändes väldigt stort och på något sätt högtidligt. Lite ledsen blev jag också för J var ju inte med mig. Han missade den ljuvaste musik jag någonsin hört. Det där snabba dunkandet som också det var alldeles perfekt. Så stort det är att få höra ens eget barns hjärta. Att få höra livet självt på något sätt.

Efter den härliga omtumlingen ställde jag mig på vågen. Var modig och tittade själv. Nämen! Va? Inte mer? Måste va nåt fel... Det visade sig att jag bara gått upp ca 1,8 kg de senaste tre månaderna och ca 3,8 sedan första besöket i vecka 5. Ja, jag är glad för jag trodde att jag skulle gå upp jättemycket ganska fort. Magen är ju jättestor så för mig är allt ett enda stort mysterium. Min kropp är ett mysterium och reagerar inte alls som jag trott. Jag vill verkligen inte gå upp så mycket, jag är redan överviktig så jag hoppas nu att det kanske inte blir så farligt som jag trodde. Det mesta kommer väl i slutet kan jag tro och beror väl också på hur mycket vätska man samlar på sig men jag skulle nog inte må så bra av att lägga på mig ytterligare 30-35 kg...

I det stora hela var det en väldigt bra dag med ett lyckat oplanerat barnmorskebesök!

Det kliar på magen, märks att skinnet ska expandera, smörjer med olja och lotion. Den där dyra oljan som lenar och mjukar upp. Tänker att det säkert går minst lika bra att smörja in kulan med olivolja som inte ens är bråkdelen så dyr. Fortsätter ändå köpa den dyra oljan...

Det börjar ordna upp sig här nu. Efter många tårar, gnagande oro och en känsla av hopplöshet. Jag har fått rätt. Det kändes som om någon helt plötsligt lyfte upp mig ur den svarta lilla gropen jag bott i den senaste tiden. Jag kom upp i ljuset och fick äntligen smaka på friheten.

Det har strulat med både jobbet och försäkringskassan. I över två månader har jag hållit på. Det är svårt när man hamnar mellan stolarna. Svårt och jobbigt.

I korta drag: jag förlorar min schemarad pga för få las-dagar, vet inget om detta, försäkringskassan anser att jag är arbetslös, blir arg och ledsen, läkarintygen duger inte, jag är ej berättigad sjukpenning varken före eller efter vikariatets slut, gråter, försäkringskassan vill ha kompletteringar från läkare, jag vill ha svar från chefen, gråter, ordnar möten, går till läkaren, gråter, får komplettering, skickar in, pratar med chefen om eventuell uppsägning så att jag i alla fall kan stämpla och så plötsligt...

...ett samtal från försäkringskassan. Jag är plötsligt beviljad sjukpenning för hela min sjukdomsperiod fram till och med det att barnet föds. Läkarintyget var betydligt mer omfattande och välskrivet den här gången.

Nu i efterhand så blir jag så jädra trött på att vara gravid kvinna med komplikationer som medför risk för missfall eller för tidig födsel. Ingen, förutom läkaren, verkar ta mig på allvar och allt de sade åt mig på försäkringskassan var att graviditet minsann inte var en sjukdom och att blödningar inte duger som diagnos för det kan mycket väl bara vara ett graviditetssymptom. Dessutom, för alla som inte visste det, passade männskan på att tala om för mig att sjukpenning inte var ett bidrag utan en försäkring! Hade de kunnat se varifrån blödningarna kom så kanske jag hade haft en diagnos men nu var det inte så i det här fallet. Alltså är jag frisk och kry och kan jobba som vanligt!

Tack vare det nya intyget så löste sig hela den här helvetessituationen.

Så nu mina vänner kanske jag kan få njuta av den här graviditeten? Jag kanske kan få lov att boa lite, köpa små kläder och titta ut en vagn? Jag kanske kan få lite lugn och ro nu äntligen? Det har varit någonting att oroa sig för/vara arg eller ledsen för i fem månaders tid nu. I ärlighetens namn så är jag helt slut. Jag orkar inte med en enda grej till. Jag vill bara få vara ifred och njuta.

Just nu gör jag det, ligger i en renbäddad säng, känner bebissparkar, har precis fått in de retroaktiva pengarna på kontot och bestämt mig för att jag ska köpa mig en ny cykel. Det, det är jag värd!