Det är sjukt varmt.

Denhär värmen gör något med ens kropp. Den trollar bort hungern.

Jag åt frukost imorse runt elva och har inte ätit sedan dess. Känner mig inte ett dugg hungrig och magen knorrar inte ens lite.  

Nu kommer man till dethr jobbaiga med att man MÅSTE äta. Jag hatar det. Måste måste måste måste....

Vattenmelon känns som nåt man skulle kunna äta men det finns ingen god i affären som ligger närmast. Där är all frukt äcklig. Dessutom är jag kinkig med frukt. Det får inte va skum konsistens eller konstiga fläckar på frukten. Bananerna ska va gröna, äpplena hårda, absolut inte mjöliga. Jordgubbarna ska va fasta och vindruvorna ska vara kärnfria. Annars äter jag inte. 

Rätt trist men vissa människor kan ju käka vilken frukt somhelst oavsett hur den ser ut... Sådana bruna bananer och apelsiner som är torra som fnöske.. BLÄÄÄÄÄ! 

Idag har jag köpt oljepastellkritor eller kladdkritor för er som använde sådana i skolan. Dessutom en hel bunt med färgade papper. Jag hade egentligen inte råd. Nu har jag typ inga pengar kvar denhär månaden.... :(  Jag får sitta hemma på kammarn och teckna och måla istället för att göra saker som kostar... Ni som undrar hur min lön typ redan kan vara slut så är det så att möhippa, bröllopskläder, bröllopspresent, bebispresent, morsdagspresent samt födelsedagspresent kostar en del. Oförutsedda utgifter så att säga...

Nåväl det får gå, jag är ju ändå inget hungrig så jag kan leva på luft och vatten följande månad. Kanske kan man gå ner ett kilo eller två då?

Nu tänkte jag att jag skulle bestämma huruvida jag ska sitta hemma i soffan och kladda med kritor ikväll eller ta min oöppnade flaska sprit och hänga me syrran å hennes vän ut å dricka. Jag har ju inte råd att gå ut heller... Jobbigt detdära. Finns även en fest att gå på men ja vet inte... Festhumöret vill inte infinna sig i denhär värmen heller...

Beslutsångesten är stor!

Borde ju isåfall äta om jag ska dricka... aaaa en ond cirkel detta... 

Efter lite inside information har jag fått reda på att jag möjligtvis kan komma in på skolan... :) Maddluren blev glad. Men än är ingenting säkert så vi får se hur det går.... Jag vill dock inget annat...

På måndag är det dax att kliva in i studion igen. Det var ett bra tag sedan. Typ två eller tre år sedan tror jag.  Det ska bli roligt även om jag är lite smått nervös... :P Pappa och hans vän har skrivit en låt som jag ska försöka sjunga på bästa sätt och vis. Den är lite klurig men det ska nog gå bra. Det är ju så hyvens skojj att sjunga så det kan jag ju bara inte motstå. Imorgon får jag nog öva lite på den så att den sitter någorlunda säkert....

Nu ska jag borsta tänderna och krypa till kojs. Dags för lite skönhetssömn... 

Ibland blir jag bra irriterad på migsjälv...

Häromnatten låg jag å tänkte och kom på en skitbra grej. Perfekta ord tillsammans som bildade en perfekt mening. En perfekt start till något större.

Små ord för en berättelse att växa i.

Såklart så var klockan runt ett, jag skulle upp och börja jobba tidigt, orkade inte tända lampan för att leta reda på penna och papper som låg i köket... Jag försökte då istället memorera in orden. När jag tyckte att de hade fastnat så kunde jag slappna av och somnade gott...

Morgonen därpå kom jag att tänka på något som jag skulle minnas för att jag sagt åt migsjälv att göra det. Tror ni jag gjorde det då?

Nej, alla perfekta ord var som bortblåsta. Jisses va sur jag blev på migsjälv. 

Nu önskar jag mig en liten ficklampa, en penna och ett block som jag kan lägga vid sängen så att jag snabbt kan skriva ner det jag har i huvudet utan att springa upp och fara omkring som en vilsen höna varje natt.

Ännu en sak att lägga till på ösnkelistan inför födelsedagen... :)

I tidningen står det om att man ska äta insekter, att man måste skönhetsoperera sig för att få jobb numera, lite om skräckkällaren någonstans i österrike eller vart den nu va och såklart några mord och dödsfall här och var i vårt avlånga land...

Med andra ord så är allt preciiis som vanligt. Idag också.

Lite tråkigt. Jag orkar faktiskt inte läsa om fler hemskheter nu. Hjärnan tar iallafall inte in något. Man stannar inte längre upp vid löpsedlarna där ordet MORD står med stora feta bokstäver. Det är tragiskt egentligen. Så det har blivit...

Jag minns när jag var liten, eller i varje fall yngre. På den tiden när dendär flickan Helène försvann och senare hittades mördad. Det sitter fortfarande kvar i hjärnan för då hände inte sådant. Inte varje dag. Inte varje timme. Inte varje minut. Det var då någonting stort och hemskt. Något som man funderade en massa på. Nu går alla morden och bortrövanden mig förbi. Jag orkar inte engagera mig i alla försvunna flickor och pojkar och jag orkar inte räkna hur många lik som hittas i skogsområden, sjöar och annat. Jag orkar inte tänka på hur många barn som far illa och mördas eller spärras in på livstid i något utrymme någonstans. Jag orkar inte.

Att idag hålla sig uppdaterad i mördandet och försvinnandet känns liksom som en omöjlig uppgift. Bara den senaste veckan har två personer anmälts saknade varav de funnit en i en bassäng fylld av dynga!!!? Fruktansvärt. Verkligen hemskt. Jag kan inte bestämma mig om det är själva mordet eller platsen de valde att dumpa kroppen på som faktiskt är vidrigast. Om man nu mördar någon så kan man väl iallafall begrava personen på ett värdigt sätt eller något sådant och inte slänga ner den i en stor bassäng fylld av bajs. Jag hoppas för guskelov attpojken redan var död när han  firades ner i dendär hemska bassängen...

Nej nu får det vara nog med mord och skit. Kan inte bara alla få leva i fred och frid?  

Hon blottade den bleka nacken och stängde ögonen. Det var över nu, hon kände det.

Hon knäppte sina händer som för att be en sista bön och kröp ihop till ingenting.

Ögonblicket blev en evighet som aldrig hände.

Knäna skakade och fötterna hade domnat bort någonstans där nere under hennes kroppstyngd. Försiktigt öppnade hon det ena ögat, när ingenting hände öppnade hon även det andra. Hon kisade mot solnedgången och vågade först nu röra sitt huvud. Stelt. Hur länge hade hon setat så? Klockan på hennes arm hade stannat, 18.46. 

Precis när hon börjat slappna av flåsade något henne bakom örat. Håren på armarna ställde sig upp trots värmen. Man ska aldrig ta något för givet. 

Ögonblicket därpå, en sval klibbig hand på axeln... Rysningar längs ryggraden. Hela kroppen reagerade. Denna olust som fyllde lungorna och fick magen att vända sig var alldeles främmande. De långa fingrarna strök varsamt hennes varma kinder och tog ett hårt tag om hennes strupe.

Armarna fäktade vilt och någonstans långt därborta kunde hon se dedär blå ögonen som betydde så mycket. Ögonen som hon älskade mer än allt annat. De ropade på henne och lockade henne tillbaka till verkligheten. Hon kunde inte lämna dendär blicken ännu, inte nu. Inte förrän hon segrat över det som hotat henne och älskat det som älskade henne.

De blå så märkena i armvecken skulle alltid påminna henne om behovets fuktiga fingrar som kramade hennes hals... Hon hade lovat att aldrig mer återvända dit, till den världen utan honom.

Dödens rike fick vänta. 

Jag har nu hört av mig till bilddagboken flertalet ggr via mejl men jag får inget svar tillbaka. Jag saknar att fibbla med bilder och ha mig när jag inte har något annat att göra.

När man hade en bilddagbook hade man liksom ännu en anledning att gå ut och fototgrafera. Då hade man ett ställe där andra kunde ta del av ens bilder. Nu ligger mina dem bara i mappar i datorn och det är verkligen ingen som ser dem... :(

Varför kan inte bilddagboken svara på mina mejl och fixa mig ett nytt lösenord så att jag kan ha användning av sidan????? Dumma dumma bilddagboken!! 

Imorse såg jag mig i spegeln precis som man gör alla andra mornar men idag höll jag på att kräkas på spegelbilden...

Där stod en blek, tjock tjej med en stor hårboll mitt på skallen och en finne på näsan... Med andra ord så var dethär en av de absolut sämsta mornarna i värdshistorien.

Inte blev det bättre när jag fick duscha och torka håret med hjälp av min trasiga hårföns kalla blåst. Håret såg ut som en mopp ungefär och ansiktet hade antagit en mer rosa-röd nyans... Fruktansvärt fult och hemskt.

Jag klämde lite på magen, den var lika mjuk som vanligt fast den kändes ungefär tre gånger så stor. 

Dethär är ju hopplöst han  jag tänka innan jag svischade iväg till jobbet ful som stryk.

Väl på jobbet så bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att ta en timmes komp och gå ner på stan för att försöka muntra upp migsjälv litegranna. En klipptid ville jag helst av allt ha och efter att jag inhandlat en ny hårfön!!!! :) så gick jag till sax och kam där J stod utanför och frågade hur det var med mig. Jodå svarade jag, det är bra men jag skulle hemskt gärna vilja klippa mig typ genast! Hon var gullig och klämde in mig någonstans mellan personen före och den efter mig.

Efter klippningen kände jag mig minst fem kilo lättare så jag gick och handlade lite godsaker på bodyshop! Som en belöning liksom....

Ja tänk va lite klippning och shopping kan göra... Fick ed mig en del andra grejjer hem åxå men det orkar ja inte rabbla upp...

Nu sitter jag här med lite färg i skallen och ett rivsår på näsan. (Råkade riva upp halva näsvingen typ när jag provade en tröja...) Inte så snyggt men vafan nu ska jag blåsa håret snart med min nya hårfön, duscha med den nya dyra duschkrämen och ta på mig den nya eu de colognen eller vafan det nu var.... Sedan ska ja iväg å planera inför morgondagens möhippa!

Seee ya guys! 

Såklart så är det alldeles strålande fint väder när man snart ska till jobbet... Är det inte märkligt att det alltid är så?

När man är ledig så är det grått, regnigt och alldeles värdelöst väder men såfort ledigheten är slut och man måste pallra sig iväg till jobbet så glider molnen bort och det vackraste av väder kikar fram. Orättvist tycker jag!