Där framme går döden i en blå regnjacka. Hans stövlar raspar mot asfalten och blicken är sänkt.

Ett tröttsamt yrke är det att vandra världen runt med de sista buden. Att fånga tårar hör till vardagen.

Ibland tröttnar han på lien, den som väger bly och önskar att han kunde byta ut den mot något mjukare och lättare. Något som kunde suga upp all ångest och rädsla och inte bilda ett skavsår på hans axel.

Så fort slutet närmar sig för dem han ämnats hämta öppnar han burken som innehåller ljuset. Där inne i den lilla fyrkanten samlas alla själar. De förvaras och väntar på varandra. Kära återseenden är det bästa han vet. 

Ibland vänder de om på halva vägen och han får inget betalt. Aldrig får han klaga, det finns de som har det värre.