Ett par trötta ögon stirrar långsamt in i dina...

Blicken dröjer sig kvar i dig även när du blundar. Ditt samvete blir aldrig vad det varit.

Hur kunde vi glömma alla minnen som vi en gång skapat? Hur kunde vi mista känslornas ursprung?

När allting faller samman och de fyra väggarna blir till en minns du hur det känns att vara inträngd i ett hörn mot sin egen vilja...

En ångest så stark att din kropp börjar skaka håller dig i handen när mörkret faller. Skumma skuggor vandrar över din nakna kropp. Ditt liv har du ångrat för många gånger.

I garderoben gömmer sig kragen som skall rycka upp dig. Det gäller bara att ta sig dit... Den långa vägen som kan leda till lyckan är också den svåraste att vandra.

Så ensamt det kan vara, så tröttsamt det kan bli.

Alldeles stilla satt du, ända tills snön föll. Väntade så troget på det som aldrig skulle komma. De vackraste stjärnorna speglade sig i sin forna glans. Inget var så vackert som då.

Drömmarna växte sig så starka att de sprack och tårkanalen ömmade. Längsmed kinden föll de gnistrande kristallerna. De som du varit så rädd för att visa...

Lämna mig aldrig igen, sade den trötta blicken och vandrade vidare...