Usch!

Det kryper i kroppen på mig kväll. Känner mig ensam och ensam fast ensam.

Ut, jag vill ut och iväg. Bort. Hem till dig, eller till dig eller någon annan.

Jag vill krama dig, känna din värme. Gråta mot din axel så att alla känslorna kan få komma ut i solljuset. Även dem måste få lufta sig ibland....

Att det ska vara så svårt att gråta. Viljan kan inte styra ens det enklaste lilla vattenflödet i en människas kropp.

Slå mig, ge mig en anledning eller säg något elakt. Gör mig ledsen och arg. Låt mig slå sönder muggar och tallrikar för stora summor och svära de fulaste av svärord. Låt mig få ett utbrott. Det var så längesedan!

Jag är arg på migsjälv idag. På min kropp, på mitt huvud och på de trötta ögonen som inte orkar stirra ner på penseln och pappret fastän insidan så gärna vill måla. Jag är arg på alla som inte lär känna mig orentligt och kastar bort mig utan orsak. Jag är trött på att försöka igen och igen och igen och igen. Jag är trött på att vara ett femte hjul bland par, blivande familjer och gifta vänner. Förlåt, men det gör ont att alltid vara ensam.

När blir det min tur? När ska jag få skina och stoltsera med något bra som hänt? När ska jag få min tid som alla säger kommer? När? När? När?

Jag ger aldrig upp, jag vet men ibland kryper allt på mig. Allt är här utom det som saknas. Att försöka le hjälper bara dem som ser på mig utifrån. Allt är så bra så bra. Jag mår bra. 

Jag mår bra. Det gör jag men det känns svårt ibland. Speciellt alla ensamma kvällar i mörkret, i sällskap av blivande glada förväntansfulla mödrar som jag verkligen älskar men avundas, i solskenet där paren kysser varandra och håller händer, solglasögonen på. Det känns svårt när jag försöker men misslyckas gång på gång på gång... Ska det vara såhär svårt?

Vad får man ut av ensamheten? 

Ikväll är ingen bra kväll och ursäkta mina ord men det måste få komma ut då och då. Jag älskar alla mina vänner oerhört mycket. Min familj också för den delen!!! Ibland blir det bara lite ensamt.... 

Jag skulle så gärna vilja pressa fram några tårar. Låta dig rinna nerför kinden i ett stråk av styrka.

Ögonen har blivit en öken fastän hjärnan gråter. Insidan, där det svider som mest kommer aldrig att fyllas. Jag vet hur det känns och hur tomheten borde fyllas.

Allt är enkelt svart på vitt men det osynliga talar ingen om. Det är upp till var och en att upptäcka. Smärtan som gör så ont, tårarna som tillslut tar slut och närmandet som inte ledde till något.

Styrkan blir svag.

Känslan är jag.

Det kliar därinne bakom revbenen. Något där vill ut. Låt det följa med dig, hålla dig i handen och visa dig allt som finns. Sluta minnas allt som varit, börja på något nytt. 

Dina sluga tankar lurar musten ur mig.... 

Du, kärleken, dödar mig!