Så kom då brevet från A-kassan, med ett innehåll som gjorde att jag nu sitter här och är svinförbannad. Jag visste ju att chanserna för att det skulle komma kompletteringar var ganska stor tots att jag, innan jag skickade in alla tusen papper, ringde dem och försäkrade mig om att det var rätt papper jag faktiskt skickade in. Allt det gjorde jag för att jag skulle slippa det jag nu måste göra, komplettera!

Är de helt dumma i huvudet på det där kontoret i Arjeplog? Vad är det för människor som arbetar där och vad sysslar de egentligen med? Gör de ens något alls om dagarna?

Jag har nu alltså snart väntat i 30 jävla arbetsdagar på ett beslut och det enda de har kommit fram till under de här nästan sex veckorna är att jag måste skicka in kompletteringar. Det känns ju bra. Jättebra. Kul att det går framåt...

Att kompletteringarna sedan är sådana att jag har lust att kräkas i ett kuvert och sedan skicka det till A-kassan gör ju inte saken bättre. När jag ringde dem för att fråga om alla papper och hitan och ditan så sade de till mig att jag skulle skriva ner, på ett vanligt papper, vad jag sysslat med de somrarna som jag inte jobbat. Jag sade att jag läst sommarkurser och jag skulle helt sonika bara skriva ner dem på ett papper och det gjorde jag. Tre sommarkurser har jag läst under sommrarna 2010 och 2011. Den ena kompletteringen bestod då i att jag skulle fylla i ett studieintyg för sommarkursen som jag läste nu i somras 2011. Men hallååååå, jag har ju skrivit ner den på det där separata pappret som ni sade åt mig att göra. Jag har inte behövt skriva något studieintyg för kurserna jag läste sommaren 2010, där räckte det tydligen med en handskriven lapp. Jag fattar ingenting! Gör de så här bara för att jävlas?

Den andra kompletteringen, hör och häpna, bestod i att min arbetsgivare inte fyllt i blanketten rätt och missat att fylla i vissa saker! Jojjomensan, man kan ju tro att folk kan sköta sina arbetsuppgifter men det kan de tydligen inte! Det får vi vanliga människor lida för. Jag tar naturligtvis för givet att de papper jag ber min gamla arbetsgivare att skicka till mig är korrekt ifyllda, det är ju sådant som jag inte kan kontrollera eftersom jag inte minns varje arbetad dag och så vidare under de 8 år jag arbetade där jag nu arbetade. Den här kompletteringen är alltså inte heller mitt fel utan min arbetsgivares. Hur många arbetsgivarintyg har de skrivit ut egentligen? Borde de inte kunna sina saker och veta vad A-kassan kräver? De ska väl ändå kunna fylla i papper på ett korrekt sätt så att sådana här saker inte händer.

Jag blir så förbannad! Nu sitter jag alltså här och får vänta lika lång tid till på ett jävla beslut! Om det inte kommer fler kompletteringar senare, man vet ju aldrig med människor nu för tiden...

Skulle ju inte alls förvåna mig om jag inte får någon ersättning i slutändan, när nu, om det nu är möjligt alla papper kommit dit de ska.

Så, om någon har ett jobb till mig, hör av er!

Med vänlig hälsning// Trött, irriterad, jävligt förbannad och urfattig nyutexaminerad arbetslös informatör.

Igår tittade jag på nyheterna och blev förbannad. De visade ett ganska långt reportage och det handlade om den försenade vaccineringen mot livmoderhalscancer som är planerad att ges till unga flickor. I fyra år har vaccinen funnits, fyra!! Ändå har ingenting gjorts. Varför? Jo för att de två företag som levererar dessa vaccin, Cervarix och Gardasil slåss om vem som är bäst och mest effektiv.

Vad håller de här läkemdelsföretagen på med? Vad är problemet? Om de inte själva kan bestämma vilket vaccin som är bäst så får väl någon annan, utomstående part komma fram till det. De har haft fyra år på sig. Det är oerhört dåligt och jag undrar hur de tänkt förklara sig för de flickor som nu missat den här viktiga vaccinationen och därmed kanske kommer att drabbas av cancer någon gång i framtiden. Det hade kunnat undvikas. Det är det som gör mig så arg.

Jag är själv drabbad, jag är en av de 8000 per år som måste göra ett kirurgiskt ingrepp för att bli av med cellförändringar/förstadier till cancer. De hade bjudit in en doktor till nyheterna och hon var mycket upprörd över detta och sade att de här ingreppen är inte helt utan lidande och det kändes bra att höra de orden. Det är fruktansvärt och nu finns det något som gör att kvinnor i framtiden kan slippa gå igenom sådant och då är det något dagisbråk som gör att allt skjuts upp. Tills när? Hur många ska behöva missa den här helt fantastiska chansen?  Att vaccinera unga flickor som ännu inte haft sin sexuella debut är en början till att få den här vidriga cancerformen under kontroll. Jag tycker det är oerhört viktigt att någon tar tag i det här snarast! Förstår de inte att det står liv på spel här? Inte idag, inte imorgon och inte om ett par år men kanske om femton eller tjugo år.

Jag hade gett vad som helst för en sådan vaccination men tyvär är det för sent för mig nu. Jag har ingen nytta av den men det finns andra som har det.

Jag känner att jag vill ge mig in i den här debatten och kanske borde jag skriva en insändare eller något. Det här är verkligen något jag brinner för och på något sätt så vill jag hjälpa till. Jag vill att alla ska unga flickor ska få den här vaccinationen och de ska inte behöva betala den själva.

Om jag hade haft en dotter i 12- årsåldern nu så hade jag betalat den här vaccinationen själv. Jag hade inte velat att hon skulle gå igenom det jag gått igenom. Och att gå och vänta på ett beslut om vilket vaccin som skall ges, det kan leda till döden.

Jag tog med mig min vän kameran idag när jag tog en promenad. Jag älskar hösten, det finns ingen vackrare tid på året. Det luktar gott, luften är frisk och löven byter färg. Det prasslar under fötterna och ögonen måste kisa.

Man kan ha jacka på sig ute nu, utan att svettas.

Vinden rör om i frisyren, det tycker jag också om.

Läbbiga Fanna slott!

Soligt och molnigt om vartannat. Blött och lerigt i gräset, men vad gör det?

Röda bär.

Tygskor, snart blir det för kallt för det så bäst att passa på...

Maddlur

Vissa orkar blomma fortfarande. Jag beundrar dem.

Vattenparken, ett av mina favoritställen här i Enköping. Här kan man sitta och lyssna på vinden och alla fåglarna.

Ja, ni vet ju vem det här är nu...

Det kryllade av sländor och en av dem posade så fint för mig.

Sedan kom regnet och då var det dags att dra sig hemåt.

Björkar med sådär riktigt vit bark, det e nog ett av de vackraste träden som finns.

Jo, jag tycker om hösten och jag tycker om Enköping.

Fy faan vad jag är trött på allt det här. Jag pluggar hellre än å sitter här hemma och är arbetslös. Fy satan vad det är tråkigt. Jag kan fan inte göra någonting och det finns inga jobb, utöver de jag redan sökt, att söka. Jag blir tokig, vet inte vad jag ska ta mig till snart!

Gick in på A-kassan nyss för nu börjar jag fan ledsna på att inte ha några pengar och då läser jag att det inte är inom 30 dagar som man får besked utan inom 30 arbetsdagar... Va i helvete!!! Det är en månad sedan jag skickade in alla papper till A-kassan och det är alltså 30 dagar men nu inser jag ju att om jag tar bort alla helger så ligger jag på straxt över hälften av de 30 arbetsdagarna. Jag får fan lust att gråta! Det här är ju helt jävla sjukt! Ursäkta alla svordomar men idag är jag arg, ledsen och irriterad på hela systemet och samhället och arbetslösheten och alltihopa!

Jag känner mig, om jag ska vara ärlig, ganska så värdelös av att inte göra något. Jag kan inte bidra med någonting här hemma känns det som förutom det som jag alltid gör. Det vill säga laga mat, tvätta, städa och vara glad när min fina kommer hem från jobbet. För jag blir glad när han kommer hem, då har jag någon att prata med, någon att titta på men jag försöker att inte klaga och vara jobbig. Istället skriver jag av mig här i bloggen. Ni är inte tvungna att läsa men jag måste få skriva.

Det är så svårt att veta vad man vill utan att kunna göra något åt det. Det är inte jag som bestämmer. Jag kan bara göra det jag gör, söka jobb och hoppas. Det är så svårt att försöka förklara för alla varför jag gör mina val och varför jag inte väljer vissa vägar. Mina föräldrar (och säkert många andra) är av den uppfattningen att jag borde söka vårdjobb men jag går emot dem trots att alla dumförklarar mig och säger att jag måste bidra med pengar här hemma (som om jag inte fattar det?), måste ha något att göra och så vidare... Det är ingen som ser det från mitt håll, från min sida och det gör mig en aning arg.

Jag mår illa bara av tanken på att gå tillbaka till vården. Jag gör det bara inte! Jag var sååå nära att kliva in i den där välkända väggen för tre år sedan och det har satt sina spår i mig. Jag måste göra något för mig själv, något som jag mår bra av och det är inte att gå tillbaka till vården och slösa fler år där jag absolut inte vill vara. Vad ger det mig? Mer erfarenhet inom ett område där jag inte kommer att jobba? Skitdåliga arbetstider och ångest? En pissdålig lön? Nej tack! Jag har gjort mitt inom det området och jag är jättetacksam för allt jag lärt mig men jag är färdig med det. Jag vet inte om ni andra har känt så starkt för något, det behöver kanske inte vara ett jobb men något? Jag vill verkligen inte tillbaka till vården och det verkar inte som om någon förstår mig.

Det är så svårt när man är viljestark och envis för alla andra tycker alltid annorlunda. De tycker säkert rätt och jag fel. Jag vet inte men det känns fel för mig att söka vårdjobb. Fel, fel, fel! Varför kan jag inte få välja själv utan att alla ska tycka så himla mycket? Jag har redan dåligt samvete varenda jävla dag för att jag inte har några pengar och för att min fina korvbulle betalar mer än vad han ska. Jag mår fysiskt illa när jag måste be om pengar och jag hatar det. Jag hatar varje sekund av varje dag just nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är inte van vid att vara i den här situationen. Jag har jobbat och tjänat mina egna pengar sedan jag var 14. Jag har pluggat och kämpat och nu är allt slut och borta. Det finns ingenting. Inget jobb, inga pengar, ingen skola, inget studielån. Bara en massa tid. Tid till att tänka, gråta, resa sig och försöka igen.

Allt jag vill är att få ett jobb jag trivs med och en fast lön så att man slipper oroa sig och tänka på pengar och vad de ska räcka till. Jag orkar inte. Det snurrar i huvudet, hur ska jag ha råd att betala räkningarna utan att be någon om hjälp? Hur ska jag ha råd att hämta ut medicin som jag behöver? Hur ska jag ha råd med ett par nya höstskor som jag verkligen behöver eller nya strumpbyxor och en halsduk? Hur ska jag orka vara glad när saker runt omkring inte fungerar? Stoltheten och min uppfostran sätter, samtidigt som det är bra, käppar i hjulet för mig för jag vägrar be någon om hjälp, ekonomisk sådan. Jag vill inte ringa mamma eller pappa, då känns det som att jag misslyckats. Att jag inte kommer klara mig. Jag är uppfostrad så, man lånar inte pengar av andra människor. Och hur ska jag betala tillbaka? Med vad? När?

Idag känns det hopplöst och jag vill bara gråta ögonen ur mig. Jag känner mig som en usel människa. Jag hör hur de snackar: bortskämd e hon, som inte vill jobba inom vården! Usch, vilken människa! Det finns visst jobb, bara man söker! Hon får väl jobba med något annat så länge! Hon får ta det som finns!

Saken är ju den att det alltid finns någon som är bättre, inom alla yrken, även vården så det är ju inte lättare att söka jobb där eller som snickare eller bilmeck eller lastbilschaufför eller sjuksköterska eller dagisfröken. Man måste ha utbildning OCH erfarenhet inom alla yrken... Så kan någon förklara för mig hur man ska göra? Det går ju inte att vara 20 år, ha 30 års erfarenhet och en gedigen lång utbildning samtidigt. Det går ju bara inte...

Jag tycker så synd om min fina korvbulle som har en sådan värdelös tjej. Han förtjänar ju så mycket bättre! Jag är skyldig honom en hel del... Min fina!

Jag hatar att jag vill så mycket och att jag inte vill nöja mig med att bli städtant på någon skola eller vårdbiträde med kassa arbetstider och dålig lön. Förlåt mig för att jag vill mer!

Igår innan jag somnade så låg jag och funderade. Jo, det händer sig att jag gör det ibland nämligen. Jag funderade på det här med engelska och att man i både Australien och Amerika säger att man pratar "english".

Det är ju inte så att, om man befinner sig i Amerika och försöker göra sig förstådd säger, "I´ll take it in american, so that you can understand me". Fattar ni? Så alltså undrar jag om engelskan från England så att säga kom först? Är det Engelskan som flyttat vidare till Amerika och Australien och därefter utvecklas? Eller är det så att "Speak in english please" helt enkelt låter bättre än till exempel "Speak in Australian please"?

Ja, ungefär så här gick mina tankar igår och jag kom inte fram till någonting egentligen utom att jag tyckte att det var underligt att allt heter "in english, do you speak english" och så vidare trots att man kanske inte befinner sig i England. English har ju blivit som en synonym för alla engelska språk men varför är det så egentligen?

Jag tror jag avslutar här, för det här blir bara rappakalja inser jag och nikanske inte ens fattar... Nåja, nu har jag försökt bena ut mina tankar för mig själv i alla fall. Alltid något!

See ya in english!

Jo men jag har ju glömt att ta upp det här, har ni hört Jocke Bergs sånginsats i låten "Det känns perfekt" till filmen Bilar 2? Är det någon mer än mig som tycker att den är fruktansvärd??

Jag satte mitt te i vrångstrupen när jag självmant valde att lyssna på låten här om veckan. Vad i allsin dar??? Vad har hänt och varför valde Jocke att sjunga den här hemska slagdängan? Den låter som en gammal avdankad schlagerlåt. Hemskt är det och jag är lite ledsen. Jocke är fantastisk men den här låten, ja jag vet inte vad jag ska säga. Dessutom är det ett soundtrack till en barnfilm och jag kan inte se något barnvänligt och kul i den där låten. Är det sånt som ungarna ska sjunga med i nu för tiden? Vad hände med glada Hakuna matata- sånger som Disney annars brukar bjussa på? Jag älskade den musiken, jag älskade alltid musiken till disneyfilmerna, Djungelboken, Den lilla sjöjungfrun och annat och så bjuds man på detta? Nä, jag är minst sagt besviken och lite arg över att Jocke faktiskt erbjöd sig att sjunga denna låt. Jag tycker att kanske vilken annan dålig sångare som helst hade kunnat gjort det, kanske Per Gessle eller Tommy Nilsson, kanske Roger Pontare eller Christer Sjögren... Alternativen är många.

Nä, jag håller mig nog till de gamla vanliga Kent-låtarna och försöker glömma det här lilla snedsteget...

Jag har haft en riktigt fin helg bland vänner och föräldrar. Det var skönt att få vara en stund i den gamla hemstaden och jag uppskattar den otroligt mycket nu när jag inte är där så ofta, inser jag. Jag var alldeles förundrad över hur vacker hösten faktiskt är i Eskilstuna och hur fin staden faktiskt blivit under de senaste åren. Jag tycker mycket om att gå längs med ån och det kan jag sakna ibland fast då inser jag ju att det finns många andra vackra platser där jag nu bor. Allt är ju så fint på sina sätt liksom.

Jag är lite ledsen över att jag inte fick med mig kameran men hela min väska var fylld med burkar med lemon curd. De gav jag bort till mina vänner. Det förtjänade dem och det är ju något av det bästa som finns, att ge bort saker alltså.

Annars så sniglar vardagen på här hemma. Har inte hört ett ord från A-kassan eller något av alla de jobb jag sökt. Jag börjar bli less nu, riktigt less för jag har absolut inga oengar kvar när jag betalat mina räkningar i slutet av den här månaden. Det är inte roligt. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bära mig åt. Hur lång tid ska det vara så här? Jag försöker att tänka framåt, att det en dag faktiskt kommer att bli min tur. Det är i alla fall en liten tröst.

Apropå det här med strumpbyxor som jag skrev om för några inlägg sedan, idag har jag nog haft på mig ett par som tog priset för mest obekväma strumpbyor i hela världshistorien! Jag fick en hundring av min mormor som jag skulle köpa strumpbyxor för och mamma och jag kilade ner på M-klädhuset där mamma hade sett att de sålde två par för 59 kronor och det är ju ungefär i den prisklassen man får lägga sig om man inte har några pengar. Så jag köpte en förpackning och valde en som var i en alldeles för stor storlek, 50/52! Men herregud, i dag när jag skulle ta på mig dem efter att jag duschat och smort in mig. Det gick inte! De snurrade sig runt benet och gick knappt att dra upp så jag tog av mig dem och lät lotionen torka in ordentligt och sedan gav jag mig på dem igen...

Jodå, jag fick på mig dem men det var inte mer än så, i storlek 52!! Hallååå, jag har inte storlek 52 annars och stackars den människa som faktiskt har den storleken och sedan inser att plagget inte kommer längre upp än till knäna. Dessutom har dem hemska, vidriga sömmar i röven som sitter ännu mer åt sidorna, typ på låen. De är så konstigt gjorda så att grenen liksom hamnar på låren, man får dra och slita tills fingrarna blöder innan de sitter någorlunda rätt. Så atte jo, de här strumpbyxorna har jag haft på mig hela dagen och nu har jag typ skavsår av dem. Vidriga! Men jag får stå ut med dem tills jag har råd att köpa andra. Jag vill bara varna er andra för att absolut inte köpa strumpbyxor på M-klädhuset, de är fan omöjliga att sätta på sig!

Jag återkommer, hej så länge!

Idag har jag fått ungefär 1000 meddelanden via sms, post och mail om att vissa butiker har reor och rabatter och jox. Så här många erbjudanden å rabatter får jag nästan aldrig men nu när jag är arbetslös och heeelt pank så liksom öser affärer olika rabattkuponger och erbjudanden över en. Vilken orättvisa!!

Det är som om de vet att jag inte kan ta en runda på stan, köpa mig ett par nya skor eller den där fina koftan på Åhlens för 500. De hånar och skrattar mig rakt upp i ansiktet. Vilka fisar! Det är ju inte så att min shoppinglusta är mindre nu när plånboken är det. Den blir snarare större bara av tanken på att jag inte har ett enda öre att läga på kläder eller annat roligt. Jag vill verkligen shoppa!

När jag har pengar så välkomnar jag alla former av rabattkuponger men nu, kan de inte sluta skicka dem till mig? Det frestar faktiskt. Så nu ber jag er, H&M, Kappahl, Lindex, Indiska och Twilfit, sluta skicka hem kuponger och rabattsms till arbetslösa människor (i alla fall mig)!

Det borde finnas nån app eller nåt där man kan anmäla sig som arbetslös även hos de butiker där man är medlem så att de skiter i att skicka ut frestelser åt höger och vänster. Det kanske till och med dem som tar lån av kompisar eller annat för att kunna utnyttja de fantastiska rabatterna?

Nä hörrni, ni kan höra av er igen när jag fått ett jobb, då lovar jag att spendera lite pengar...