Okej, jag kom precis hem från affären. Skulle handla lite sånt där som man behöver, ni vet, mjölk, bröd, smör, juice... Å så skulle jag handla jäst och mjöl. Speciellt och framför allt så skulle jag handla mjöl, det var viktigt för jag ville nämligen baka bröd. Jo, mjöl skulle jag handla. Egentligen bara mjöl...

Jo, så gick jag runt i affären och plockade ner saker från hyllorna. Creme fraiche, matlagningsgrädde, lax, risifrutti med päronsmak (för den såg så god ut), färsk pasta, den där jästen,en flaska Loka päron (Pärontema idag) och så vidare... Jag gick till kassan och betalade och kände mig ganska nöjd över att jag fick två kassar fyllda med mat för 370 kronor. Lastade min stackars utarmade cykel och drog mig hemåt. Än så länge var ju allt kanoners och jag började planera för dagens middag, lax och färskpasta. Och så tänkte jag på vad jag skulle ha i brödet som jag tänkt baka när jag kom hem...

Klev in innanför dörren och började packa upp varorna och det är då det slår mig. Jag har ju för faan glömt handla mjöl! Hur i hela helvetet kan jag komma hem med två fulla kassar och ändå ha glömt det som jag egentligen skulle handla? Ååååhhh, jag blir så trött. Jag måste ju också tänka på att jag är arbetslös och inte kan gå å handla saker hitan och ditan. Risifrutti? Äpplejuice? Jag skulle ju ha MJÖÖÖÖÖL!

Jag blir inte klok och jag orkar inte cykla tillbaka till affären nu. Får väl i värsta fall gå till Handlar´n en bit bort men där kostar väl mjölet det dubbla mot i en vanlig butik.

Egentligen så var det inte det här som mitt inlägg skulle handla om utan när jag kom hem och fick se mig i spegeln så fick jag en chock! Maddluren hade fått en präktig pagefrilla med inböjda toppar. Obehagligt fult och jag trivs inte alls med att se ut som en medelålders tant som ägnat hela förmiddagen åt att föna in topparna med en rullborste! Fy farao, så jag har alltså gått runt i affären och sett ut så här... Inte okej!

Ser ni? Sä jäkla präktigt det ser ut (Ja, jag smilade upp mig för att det skulle bli lite extra tydligt)?? Så här blir det tydligen när jag inte fönar håret helt torrt och sedan cyklar till affären... Det är inte alls jag! Det här måste åtgärdas, fram med plattången eller något!!

Träden där ute bugar sig för den starka vinden. De har egentligen inget att säga till om, det är bara att följa med tills de går av. Inomhus är det varmt och gott, sitter och funderar på vem som ska bo i dig. Det finns så många och farmor bor ju redan ovanför en ängel.

Vem ska pryda den tomma platsen bakom platsen som egentligen borde vara ett glas? Kanske är det uppenbart eller förutbestämt? Du måste vara i rätt storlek, ganska liten och rektangulär på rätt ledd. Du måste ha ett ansikte och något i blicken. Du måste gå bra ihop med den guldiga ramen och inte vara någon okänd. Jag vill hysa starka känslor för dig och placera dig på en plats som jag tycker om, en plats där jag kan se dig. Eller er, där jag kan se er. Ramen och dig. Ja, ni ska bli ett och leva i resten av era liv tillsammans där jag kan se på utan att störa.

Så lyckligt!

Jag är lugn nu. Det känns bättre även om det gör ont på insidan. Som om någon möblerat om med vad det nu är som finns där inne...

Jag har knappt sovit, bara legat och funderat och gråtit. Det kom sådana enorma panikkänslor över mig. Har aldrig känt så förut. Förstår inte riktigt varför allt blev så jobbigt igår. Men nu är det över och doktorn sade att allt såg bra ut. Jag frågade om Gardasil var något att fundera över men hon tyckte att det var ganska så onödigt för min del. Bra för mig för då slipper ja betala över 3000 för de sprutorna. Ni som inte hört talas om Gardasil så är det ett vaccin mot livmoderhalscancer och vissa former av kondylom. Först och främst ges det till barn/ungdomar som ännu inte haft sin sexuella debut men det finns även för vuxna kvinnor nu mera. För dig som inte har haft cellförändringar så kan det vara värt att ta men för mig som redan är drabbad så var det i stort sätt ingen skillnad sade doktorn.

Vissa av er kanske tycker att det här med mina cellförändringar är en aning för privat och magstarkt att skriva om men faktum är att jag gärna gör det. Jag vill tala om hur det kan gå om man inte går iväg på sina undersökningar hos gynekologen. Jag vill tala om hur det är, hur det har varit så att kanske någon som läser och inte törs gå till gynekologen faktiskt gör det. Jag vet att jag skriver hemska saker ibland, om blod och köttbitar som tas ur min kropp men det gör jag för att visa att det skulle kunna vara värre. Jag skulle ha kunnat haft cancer nu eller om några år om jag inte hade gått på min undersökning och fått allt det elaka borttaget. Nu är jag förhoppningsvis botad, åt minstone en tid framöver för jag vet inte hur stora odds det är att förändringarna kan komma tillbaka. Jag tror inte heller att jag vill veta det.

Det är inte trevligt att gå på en gyn-undersökning. Jag vet! Jag brukar inte tycka att det är speciellt obehagligt att ta cellprov men idag var det inte alls trevligt. Så nu ska jag ta mig en Ibumetin, äta en korv med bröd och sedan mysa ner mig i soffan för jag har köpt lite belöning till mig själv. En ny tesort och någon ny choklad med pistage och dadlar i från Marabou.

Idag känns det att jag lever.

Det finns bara en enda sak i mitt huvud just nu. Jag har riktigt svårt för att koppla av och tänka på något annat. Jag vill bara få det överstökat. Samtidigt så vill jag bara få slippa.

Imorgon är det alltså dags för ett nytt cellprov och jag har redan ont i magen av nervositet. Det känns så sjukt jobbigt och jag kan inte styra bort all oro och ångest, alla gamla minnen och lukter. Det går inte. Det är alldeles för tydligt och vidrigt fortfarande.

Jag vill bara vara frisk. Orkar inte en gång till, men det är väl bara sånt man säger för visst klarar man av mer än vad man tror? Men jag vet inte vad jag gör om de där förbannade cellförändringarna återkommit. Jag vet ju inte hur stor chansen är, jag vet nästan ingenting... Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske bra för då hade jag haft en massa statistik i huvudet också. Det räcker med det grubbleriet som redan finns kan jag säga. Kan inte somna om kvällarna. Tänker på den där sågen som sågade bort den där biten i mitt inre, biten som sedan låg på en bricka alldeles blodig och grotesk. Kunde inte fatta att det var jag som låg där, en bit av mig. Det äcklar mig fortfarande. Jag ville inte se den, de kunde ha tagit bort den. Låtit mig slippa den där synen som nu etsat sig fast på näthinnan.

Ska det vara så här veckan innan varje jäkla cellprovtagning i hela mitt liv nu? Ska jag behöva se de där synerna, känna lukterna från när de brände sårytan och höra ljudet från det sågliknande instrumentet? 

Jag förstår inte riktigt varför det här är så starkt och känns så mycket. Vad var det som gjorde att allt blev så himla hemskt? Är det det faktum att det handlar om de kvinnliga delarna som utsätts för någon sorts stympning? Är det rädslan för att få cancer? Är det själva tanken på att jag hade ett förstadium till cancer inuti mig?  Är det allt det dåliga mottagande i och med undersökningar och operation? Är det det faktum att operationen var precis så hemsk som jag trodde innan jag skulle göra den? Är det det att jag känner mig ganska ensam i det här? Ingen närstående har varit med om det och jag kan inte prata om mina upplevelser med någon som till fullo förstår... Jag vet inte om det finns andra som känner som mig efter att ha genomgått en konisering? Finns ni?

Jag önskar nästan att sjukhuset hade någon form av formulär som man fick fylla i efter den här operationen så att de förstår att det inte är vardagsmat för en vanlig människa att låta någon skära bort bitar från ens mest känsliga delar när man dessutom är vaken. Jag minns så himla väl, trots att jag fick något lugnande, att de frågade mig flera gånger vad det var jag var rädd för. De förstod inte. Det är deras jobb, de gör sådant varje dag. Det gör inte jag.

Jag vill bara att det ska bli måndag kväll nu så att allt är överstökat. Fast då börjar den andra perioden, väntan på besked...

Men jag måste hoppas och tro att jag är fri...

Okej, när jag tog på mig ett par strumpbyxor för en stund sedan så kom jag på att jag länge, länge har undrat över en sak. Varför är det så att om man köper strumpbyxor i alla storlekar, typ, över Large eller 40/42 så har de liksom dubbelsömmar i röven?

Vad är grejen?

Ni tjejer vet vad jag snackar om, i alla fall ni som köper stora strumpbyxor. Man tittar på olika sorter och letar efter sin storlek där bland hyllorna. Jag tillhör dem som inte vill ha två sömmar på rumpan och därför försöker jag leta efter sådana med bara en söm, de sitter liksom bäst. I alla fall så kikar man igenom storlekarna och på alla, upp till typ Large så är det en söm men därefter, på samma sorts strumpbyxa så förvandlas dem och får två sömmar. Ofta är också resåren högst upp mycket bredare. Och hey, jag fattar att resåren kanske ska vara lite bredare för bättre stöd å så att de sitter uppe ordentligt men asså även vi tjockisar måste väl kunna köpa strumpbyxor med bara en söm?

Det är faktiskt så att även vi som är lite tyngre tycker om att klä oss i tighta kläder, kjolar och sådant och jag vill faktiskt inte att min fina rumpa ska vara randig. Det är inte snyggt! För er män (om det är någon sådan som läser) så vill jag bara tala om att tvåsömmade strumpbyxor har sömmarna placerade på ett sådant sätt att de hamnar mitt på vardera skinka och syns således igenom allt.

Varför är det så här? Någon som vet? Det kan väl ändå inte ha med konstruktionen att göra? Man borde ju givetvis kunna göra ensömmade strumpbyxor i vilken storlek som helst... Vissa strumpbyxor är ju både stora och ensömmade så vad är problemet här? Har de gjort något test hos kvinnor? Vill vi ha två sömmar verkligen? 

Igår fick jag ett sms från någon som läst min blogg. Personen frågade hur det var med mig... Det fick mig att fundera lite.

Vem skriver jag för egentligen? För vem är det jag fotar och vad ger allt det här mig? Vad ger det er som läser?

Allt det här bloggandet började när jag gick från att skriva ner mina tankar på ett fysiskt papper med en fysisk penna till att starta den här bloggen. Det var, från början mitt eget lilla forum där jag kunde bestämma över ord och meningar, vem som skulle få läsa vad och så vidare. Det är det till en viss del fortfarande men efter årens gång så har det ändrats en del. Till exempel så är jag idag mer medveten om att det faktiskt finns människor där ute, i min omedelbara närhet, som faktiskt läser vad jag skriver. För några år sedan, när någon kommenterade något jag skrivit i det riktiga livet så blev jag helt paff. Vadå? Läser folk vad jag skriver?

Tydligen så gör ni det, vilka ni nu är...

Hur som helst, jag tycker om min blogg och jag älskar att skriva. Ibland är jag en aning för personlig vilket jag vet om men oftast så har ni inte en aning om vad det är jag egentligen menar. När jag skriver dikter och annat skönlitterärt så får jag ofta frågan, Mår du verkligen bra?

Jag svarar oftast att jag mår alldeles utmärkt och det verkar inte som om personen, som läst min blogg håller med mig om saken. Men det är inte alltid om mig texterna handlar, inte alltid mina upplevelser jag skriver om och jag vill inte att någon ska tro att jag är en arg och deprimerad människa. Jag tycker bara om att skriva vackra ord och vackra ord är oftast ledsamma, svåra eller hårda. Det är helt enkelt den sorts vokabulär jag tycker om att använda. Det kommer troligtvis alltid att vara så. Jag skriver inte humoristiska, glada eller tokroliga texter. Jag skriver annat... Det har jag alltid gjort.

Jag fick tala om för personen i fråga att inte alltid ta mina texter så bokstavligt talat. Jag vet att de texter jag skrev igår inte är speciellt upplyftande men det var inte heller min mening. Kanske fick jag den effekt jag var ute efter, om jag nu var ute efter någon? Kanske tycker ni att jag lurar er? Kanske skapar jag en sämre Maddlur än den som är verklig? Jag vet faktiskt inte men jag vet att jag är fri att skriva vad jag vill och jag står alltid för mina ord här. Det är bara svårt att förklara varför jag skriver om, vad de flesta kanske skulle kalla, deprimerande saker när jag egentligen är glad och mår bra.

Det är väl helt enkelt sådan jag är. Lite halvknäpp sådär.

Så vad blir nu poängen? Vem är det jag gör det här för? Först och främst mig själv, för om jag inte skrev så skulle jag dö. För det andra så skriver jag nog främst för människor som inte känner mig och därmed inte heller kan lägga några värderingar i mina texter eller, för den delen, bilder. Det är också betydligt lättare att ta emot kommentarer från okända än kända människor. Sist men inte minst så skriver jag för mina nära, de som jag inte träffar så ofta så att de vet vad jag pysslar med om dagarna. Det är oftast de som känner mig som undrar mest och det är helt förståeligt eftersom en del texter kanske inte alltid passar in i den person som jag faktiskt är. Å andra sidan så är de texterna i allra högsta grad en stor del av mig och de gör mig till mig. Så hur ska jag ha det?

På ett eller annat sätt så skriver jag för alla men försöker att hålla de allt för privata delarna borta från det här gudsförgätna stället där bara jag bestämmer.

Jag vill att folk ska tänka efter, le, skratta eller gråta. Jag vill att människor ska reagera, våga eller säga ifrån. Det är vad jag vill. Och jag vill framför allt bara skriva...

Har städat köket med starka medel som löser upp allt, också huden på fingrarna. Har tvättat snart två maskiner tvätt, gått ut med soporna och stoppat upp saker på vinden. Måste ta tag i de väldigt, väldigt ledsna blommorna på balkongen och låta dem få sin sista vila i en svart sopsäck. Utan dragkedja.

Har inte ätit något vettigt idag. En kopp te, en skål yoghurt, ett glas nyponsoppa och en huvudvärkstablett. Har ont i käken, halsen oh nacken. Börjar tro att jag sover på något underlig sätt, det ger mig huvudvärk och irritation. Och huvudvärkstabletten smakar skit. Måste hitta på någon middag tils han kommer hem. Slängde den gamla fiskgratängen. Har inte alls dåligt samvete för det. Trots att den var god.

Nu regnar det igen. Blött och fuktigt överallt. I lungorna. I ögonen. Har bytt kläder femton gånger idag. Känner mig inte fin i något. Magarna putar ut och huvudet är uttråkat. Vill gå ner på stan, köpa strumpbyxor, koftor och tights. Vill köpa en ny rouge som inte är så somrig och något som får bort min dåliga hy. Så trött på den. Varför är den så? Ge upp! Jag är gammal nu, inte tonåring. Fatta!

Tänker på min andra hälft minst en gång i timmen. Undrar vad han gör nu, för en stund sedan och igår. Undrar om han tänker på mig vid samma tillfälle, om våra tankar krockar? Kommer de fram i så fall eller stannar de någonstans ute i universum? Frågor, inga svar. Den som lever får väl se hur det går. Vi lever och vi går.

Går runt i mitt palats, tittar på allt det svarta som är vårat.

Blir glad över att jag vågade mig ända hit.

Att du vågade mig ända hit.

Sitter fast med fingrarna på tagentbordet och undrar vad som hände, vart allt tog vägen. Vem blev du och vad blev jag? Är vi osams nu? Två oliktänkande öden med åsikter som spretar, fast åt samma håll.

Men du var här.

Nej då, allt är som vanligt. Du med din kaffekopp och jag med min tunga kropp. Stirrar, tittar och blinkar. Du skrattar och ler men så fel det känns. Inte ens inuti hjälper det.

Men du är här.

Skulle vi ses igen? Glömde du av tiden eller tittade du inte i almanackan? Med flit. Vad vi tror spelar ingen roll. Inte längre. Du tog dig tid i alla fall. Tog dig tid i en tanke. Ett stycke utrymme i hjärnan. Och där ligger vi och skvalpar.

Jag är där.

Jag finns.

Jag känner och hör.

Ser dig och älskar dig.

Lever

Och du är här.