Jag tog med mig min vän kameran idag när jag tog en promenad. Jag älskar hösten, det finns ingen vackrare tid på året. Det luktar gott, luften är frisk och löven byter färg. Det prasslar under fötterna och ögonen måste kisa.

Man kan ha jacka på sig ute nu, utan att svettas.

Vinden rör om i frisyren, det tycker jag också om.

Läbbiga Fanna slott!

Soligt och molnigt om vartannat. Blött och lerigt i gräset, men vad gör det?

Röda bär.

Tygskor, snart blir det för kallt för det så bäst att passa på...

Maddlur

Vissa orkar blomma fortfarande. Jag beundrar dem.

Vattenparken, ett av mina favoritställen här i Enköping. Här kan man sitta och lyssna på vinden och alla fåglarna.

Ja, ni vet ju vem det här är nu...

Det kryllade av sländor och en av dem posade så fint för mig.

Sedan kom regnet och då var det dags att dra sig hemåt.

Björkar med sådär riktigt vit bark, det e nog ett av de vackraste träden som finns.

Jo, jag tycker om hösten och jag tycker om Enköping.

Fy faan vad jag är trött på allt det här. Jag pluggar hellre än å sitter här hemma och är arbetslös. Fy satan vad det är tråkigt. Jag kan fan inte göra någonting och det finns inga jobb, utöver de jag redan sökt, att söka. Jag blir tokig, vet inte vad jag ska ta mig till snart!

Gick in på A-kassan nyss för nu börjar jag fan ledsna på att inte ha några pengar och då läser jag att det inte är inom 30 dagar som man får besked utan inom 30 arbetsdagar... Va i helvete!!! Det är en månad sedan jag skickade in alla papper till A-kassan och det är alltså 30 dagar men nu inser jag ju att om jag tar bort alla helger så ligger jag på straxt över hälften av de 30 arbetsdagarna. Jag får fan lust att gråta! Det här är ju helt jävla sjukt! Ursäkta alla svordomar men idag är jag arg, ledsen och irriterad på hela systemet och samhället och arbetslösheten och alltihopa!

Jag känner mig, om jag ska vara ärlig, ganska så värdelös av att inte göra något. Jag kan inte bidra med någonting här hemma känns det som förutom det som jag alltid gör. Det vill säga laga mat, tvätta, städa och vara glad när min fina kommer hem från jobbet. För jag blir glad när han kommer hem, då har jag någon att prata med, någon att titta på men jag försöker att inte klaga och vara jobbig. Istället skriver jag av mig här i bloggen. Ni är inte tvungna att läsa men jag måste få skriva.

Det är så svårt att veta vad man vill utan att kunna göra något åt det. Det är inte jag som bestämmer. Jag kan bara göra det jag gör, söka jobb och hoppas. Det är så svårt att försöka förklara för alla varför jag gör mina val och varför jag inte väljer vissa vägar. Mina föräldrar (och säkert många andra) är av den uppfattningen att jag borde söka vårdjobb men jag går emot dem trots att alla dumförklarar mig och säger att jag måste bidra med pengar här hemma (som om jag inte fattar det?), måste ha något att göra och så vidare... Det är ingen som ser det från mitt håll, från min sida och det gör mig en aning arg.

Jag mår illa bara av tanken på att gå tillbaka till vården. Jag gör det bara inte! Jag var sååå nära att kliva in i den där välkända väggen för tre år sedan och det har satt sina spår i mig. Jag måste göra något för mig själv, något som jag mår bra av och det är inte att gå tillbaka till vården och slösa fler år där jag absolut inte vill vara. Vad ger det mig? Mer erfarenhet inom ett område där jag inte kommer att jobba? Skitdåliga arbetstider och ångest? En pissdålig lön? Nej tack! Jag har gjort mitt inom det området och jag är jättetacksam för allt jag lärt mig men jag är färdig med det. Jag vet inte om ni andra har känt så starkt för något, det behöver kanske inte vara ett jobb men något? Jag vill verkligen inte tillbaka till vården och det verkar inte som om någon förstår mig.

Det är så svårt när man är viljestark och envis för alla andra tycker alltid annorlunda. De tycker säkert rätt och jag fel. Jag vet inte men det känns fel för mig att söka vårdjobb. Fel, fel, fel! Varför kan jag inte få välja själv utan att alla ska tycka så himla mycket? Jag har redan dåligt samvete varenda jävla dag för att jag inte har några pengar och för att min fina korvbulle betalar mer än vad han ska. Jag mår fysiskt illa när jag måste be om pengar och jag hatar det. Jag hatar varje sekund av varje dag just nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är inte van vid att vara i den här situationen. Jag har jobbat och tjänat mina egna pengar sedan jag var 14. Jag har pluggat och kämpat och nu är allt slut och borta. Det finns ingenting. Inget jobb, inga pengar, ingen skola, inget studielån. Bara en massa tid. Tid till att tänka, gråta, resa sig och försöka igen.

Allt jag vill är att få ett jobb jag trivs med och en fast lön så att man slipper oroa sig och tänka på pengar och vad de ska räcka till. Jag orkar inte. Det snurrar i huvudet, hur ska jag ha råd att betala räkningarna utan att be någon om hjälp? Hur ska jag ha råd att hämta ut medicin som jag behöver? Hur ska jag ha råd med ett par nya höstskor som jag verkligen behöver eller nya strumpbyxor och en halsduk? Hur ska jag orka vara glad när saker runt omkring inte fungerar? Stoltheten och min uppfostran sätter, samtidigt som det är bra, käppar i hjulet för mig för jag vägrar be någon om hjälp, ekonomisk sådan. Jag vill inte ringa mamma eller pappa, då känns det som att jag misslyckats. Att jag inte kommer klara mig. Jag är uppfostrad så, man lånar inte pengar av andra människor. Och hur ska jag betala tillbaka? Med vad? När?

Idag känns det hopplöst och jag vill bara gråta ögonen ur mig. Jag känner mig som en usel människa. Jag hör hur de snackar: bortskämd e hon, som inte vill jobba inom vården! Usch, vilken människa! Det finns visst jobb, bara man söker! Hon får väl jobba med något annat så länge! Hon får ta det som finns!

Saken är ju den att det alltid finns någon som är bättre, inom alla yrken, även vården så det är ju inte lättare att söka jobb där eller som snickare eller bilmeck eller lastbilschaufför eller sjuksköterska eller dagisfröken. Man måste ha utbildning OCH erfarenhet inom alla yrken... Så kan någon förklara för mig hur man ska göra? Det går ju inte att vara 20 år, ha 30 års erfarenhet och en gedigen lång utbildning samtidigt. Det går ju bara inte...

Jag tycker så synd om min fina korvbulle som har en sådan värdelös tjej. Han förtjänar ju så mycket bättre! Jag är skyldig honom en hel del... Min fina!

Jag hatar att jag vill så mycket och att jag inte vill nöja mig med att bli städtant på någon skola eller vårdbiträde med kassa arbetstider och dålig lön. Förlåt mig för att jag vill mer!