Igår fick jag ett sms från någon som läst min blogg. Personen frågade hur det var med mig... Det fick mig att fundera lite.

Vem skriver jag för egentligen? För vem är det jag fotar och vad ger allt det här mig? Vad ger det er som läser?

Allt det här bloggandet började när jag gick från att skriva ner mina tankar på ett fysiskt papper med en fysisk penna till att starta den här bloggen. Det var, från början mitt eget lilla forum där jag kunde bestämma över ord och meningar, vem som skulle få läsa vad och så vidare. Det är det till en viss del fortfarande men efter årens gång så har det ändrats en del. Till exempel så är jag idag mer medveten om att det faktiskt finns människor där ute, i min omedelbara närhet, som faktiskt läser vad jag skriver. För några år sedan, när någon kommenterade något jag skrivit i det riktiga livet så blev jag helt paff. Vadå? Läser folk vad jag skriver?

Tydligen så gör ni det, vilka ni nu är...

Hur som helst, jag tycker om min blogg och jag älskar att skriva. Ibland är jag en aning för personlig vilket jag vet om men oftast så har ni inte en aning om vad det är jag egentligen menar. När jag skriver dikter och annat skönlitterärt så får jag ofta frågan, Mår du verkligen bra?

Jag svarar oftast att jag mår alldeles utmärkt och det verkar inte som om personen, som läst min blogg håller med mig om saken. Men det är inte alltid om mig texterna handlar, inte alltid mina upplevelser jag skriver om och jag vill inte att någon ska tro att jag är en arg och deprimerad människa. Jag tycker bara om att skriva vackra ord och vackra ord är oftast ledsamma, svåra eller hårda. Det är helt enkelt den sorts vokabulär jag tycker om att använda. Det kommer troligtvis alltid att vara så. Jag skriver inte humoristiska, glada eller tokroliga texter. Jag skriver annat... Det har jag alltid gjort.

Jag fick tala om för personen i fråga att inte alltid ta mina texter så bokstavligt talat. Jag vet att de texter jag skrev igår inte är speciellt upplyftande men det var inte heller min mening. Kanske fick jag den effekt jag var ute efter, om jag nu var ute efter någon? Kanske tycker ni att jag lurar er? Kanske skapar jag en sämre Maddlur än den som är verklig? Jag vet faktiskt inte men jag vet att jag är fri att skriva vad jag vill och jag står alltid för mina ord här. Det är bara svårt att förklara varför jag skriver om, vad de flesta kanske skulle kalla, deprimerande saker när jag egentligen är glad och mår bra.

Det är väl helt enkelt sådan jag är. Lite halvknäpp sådär.

Så vad blir nu poängen? Vem är det jag gör det här för? Först och främst mig själv, för om jag inte skrev så skulle jag dö. För det andra så skriver jag nog främst för människor som inte känner mig och därmed inte heller kan lägga några värderingar i mina texter eller, för den delen, bilder. Det är också betydligt lättare att ta emot kommentarer från okända än kända människor. Sist men inte minst så skriver jag för mina nära, de som jag inte träffar så ofta så att de vet vad jag pysslar med om dagarna. Det är oftast de som känner mig som undrar mest och det är helt förståeligt eftersom en del texter kanske inte alltid passar in i den person som jag faktiskt är. Å andra sidan så är de texterna i allra högsta grad en stor del av mig och de gör mig till mig. Så hur ska jag ha det?

På ett eller annat sätt så skriver jag för alla men försöker att hålla de allt för privata delarna borta från det här gudsförgätna stället där bara jag bestämmer.

Jag vill att folk ska tänka efter, le, skratta eller gråta. Jag vill att människor ska reagera, våga eller säga ifrån. Det är vad jag vill. Och jag vill framför allt bara skriva...