Det finns bara en enda sak i mitt huvud just nu. Jag har riktigt svårt för att koppla av och tänka på något annat. Jag vill bara få det överstökat. Samtidigt så vill jag bara få slippa.

Imorgon är det alltså dags för ett nytt cellprov och jag har redan ont i magen av nervositet. Det känns så sjukt jobbigt och jag kan inte styra bort all oro och ångest, alla gamla minnen och lukter. Det går inte. Det är alldeles för tydligt och vidrigt fortfarande.

Jag vill bara vara frisk. Orkar inte en gång till, men det är väl bara sånt man säger för visst klarar man av mer än vad man tror? Men jag vet inte vad jag gör om de där förbannade cellförändringarna återkommit. Jag vet ju inte hur stor chansen är, jag vet nästan ingenting... Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske bra för då hade jag haft en massa statistik i huvudet också. Det räcker med det grubbleriet som redan finns kan jag säga. Kan inte somna om kvällarna. Tänker på den där sågen som sågade bort den där biten i mitt inre, biten som sedan låg på en bricka alldeles blodig och grotesk. Kunde inte fatta att det var jag som låg där, en bit av mig. Det äcklar mig fortfarande. Jag ville inte se den, de kunde ha tagit bort den. Låtit mig slippa den där synen som nu etsat sig fast på näthinnan.

Ska det vara så här veckan innan varje jäkla cellprovtagning i hela mitt liv nu? Ska jag behöva se de där synerna, känna lukterna från när de brände sårytan och höra ljudet från det sågliknande instrumentet? 

Jag förstår inte riktigt varför det här är så starkt och känns så mycket. Vad var det som gjorde att allt blev så himla hemskt? Är det det faktum att det handlar om de kvinnliga delarna som utsätts för någon sorts stympning? Är det rädslan för att få cancer? Är det själva tanken på att jag hade ett förstadium till cancer inuti mig?  Är det allt det dåliga mottagande i och med undersökningar och operation? Är det det faktum att operationen var precis så hemsk som jag trodde innan jag skulle göra den? Är det det att jag känner mig ganska ensam i det här? Ingen närstående har varit med om det och jag kan inte prata om mina upplevelser med någon som till fullo förstår... Jag vet inte om det finns andra som känner som mig efter att ha genomgått en konisering? Finns ni?

Jag önskar nästan att sjukhuset hade någon form av formulär som man fick fylla i efter den här operationen så att de förstår att det inte är vardagsmat för en vanlig människa att låta någon skära bort bitar från ens mest känsliga delar när man dessutom är vaken. Jag minns så himla väl, trots att jag fick något lugnande, att de frågade mig flera gånger vad det var jag var rädd för. De förstod inte. Det är deras jobb, de gör sådant varje dag. Det gör inte jag.

Jag vill bara att det ska bli måndag kväll nu så att allt är överstökat. Fast då börjar den andra perioden, väntan på besked...

Men jag måste hoppas och tro att jag är fri...