Jag skulle så gärna vilja pressa fram några tårar. Låta dig rinna nerför kinden i ett stråk av styrka.

Ögonen har blivit en öken fastän hjärnan gråter. Insidan, där det svider som mest kommer aldrig att fyllas. Jag vet hur det känns och hur tomheten borde fyllas.

Allt är enkelt svart på vitt men det osynliga talar ingen om. Det är upp till var och en att upptäcka. Smärtan som gör så ont, tårarna som tillslut tar slut och närmandet som inte ledde till något.

Styrkan blir svag.

Känslan är jag.

Det kliar därinne bakom revbenen. Något där vill ut. Låt det följa med dig, hålla dig i handen och visa dig allt som finns. Sluta minnas allt som varit, börja på något nytt. 

Dina sluga tankar lurar musten ur mig.... 

Du, kärleken, dödar mig! 

Roligt att just en sketen fast livsviktig cykelhjälm kan leda till så mkt känslor... ;)

Efter en hårtvätt så kräver mitt hår en rejäl omgång av Mr Hårfön för att det över huvud taget ska hinna torka innan solen går ner.

Det betyder att min hårfön säkert används typ tio minuter om dagen varje dag. Nu tänker jag inte räkna ut hur många timmar, minuter och sekunder det blir om året för det har jag inte hjärna till... Men om nån annan har lust så varsågod...

Grejjen med hårfönar är att de tydligen inte är tillverkade för att kunna blåsa ett superburr torrt tio minuter om dagen i en evighet.

Jag har idag avverkat typ den femte eller sjätte hårfönen sedan jag flyttade hemifrån... Helt seriöst, ska de inte hålla längre än ett halvår??

Minns ni när jag skrev någon gång innan jul att min mamma och pappa så snällt hade köpt både en ny hårfön och en plattång till mig?? Det är nu den hårfönen jag dödat med mitt tjocka svarta blöta hår... :(  

Fönen har ett i ett par dagar lidit av samma symptom som den förra dödsdömda fönen led av... Andningen liksom avtar, febern ökar och i ett sista andetag så säger det bara "poff" och döden har slagit till...  Jag förstår inte varför det blir såhär jämnt. Jamenar en fön är en fön och den ska man ju föna med... Eller? Frågan är då bara, ska de inte hålla längre än fem månader?? Visserligen är denhär köpt i allehandaaffären Claes Ohlsson men jag tror inte att de är varken bättre eller sämre än en skitdyr fön från babyliss eller nåt annat märke.. De går nog sönder de också... Och eftersom att jag vet att jag typ "överanvänder" mina hårfönar så lägger jag ju definitivt inte ner femhundra spänn på en som jag vet kanske inte håller måttet.

Nää nu måste jag snarast få tag på pappsen så att han kan leta upp kvittot till mig så att jag kan åka ner och reklamera skiten. Jag kan tyvär inte leva utan en hårfön. Det går inte. Och hinner jag inte köpa mig en fön idag så köper jag en hjälm istället... Då kommer jag ändå alltid att se förjävlig ut i håret fram tills det att jag köper en ny fön. 

Om nån har en fön till övers så tveka inte att skicka den hem till mig. Hör av er till min mail så skickar jag min adress. Helt ärligt! Hårfönar får jag aldrig för många av!

maddlur@hotmail.com 

Läste en artikel idag om dethär med hjälmar...

Lagen säger att tom det att man är 15 år så måste man ha hjälm på sig när man cyklar.

Jag hoppas för allt i världen att åldersgränsen stannar där för jag kommer aldrig i hela mitt liv någonsin ever igen att ta på mig en hjälm.

Alltså för det första så är det ju sjukt obekvämt med den stela rämmen under hakan som antingen alltid sitter alldeles för löst eller alldeles för hårt. Skavsår under hakan hör till vardagen liksom...

För det andra så sitter den ju aldrig där den ska, den åker fram och tillbaka på huvudet på grund av den "smidiga" rämmen. På grund av detta huvudskavande så har man en icke existerande frisyr när man har nått målet som man skulle cykla till. Eftersom man då vet att frisyren blir förstörd så känns det alltså väldans onödigt att ens engagera sig i hårets färg och form innan man far iväg... Med andra ord så ska man gå runt å vara hårful jämnt. Det funkar ju inte såklart...

För det tredje så är en hjälm faktiskt fruktansvärt opraktisk att bära med sig efter det att man cyklat dit man ska. Jamenar om jag tar på mig hjälmen för att cykla ner till stan, vart ska jag göra av den sedan? Låsa fast den på cykeln är ju ingen ide för då har någon snott den (Kanske även cykeln) när man kommer tillbaka. Ska man gömma den lite fint under tröjan och låtsas som om man är gravid kanske? Eller ska man helt enkelt göra om den till en fin liten handväska att lägga plånbok och diverse annat i? Nä allvarligt, en hjälm skapar stora problem...

För det fjärde så är hjälmar faktiskt inte ett dugg snygga såvida man inte är skejtare och har en egendesignad snygg skejtarhjälm på skallen. För barn finns det helt okej modeller som ser lite tuffa eller prinsessaktiga ut (Ja, barn ska ha hjälm på sig.)men för oss vuxna finns faktiskt ingen vidare snygg modell. Färgerna är tråkiga och designen fruktansvärd.

Något som då är bra med denhär skalleskalbaggen är ju förståss att den skydar mot huvudskaddor om man skulle råka ramla av eller krocka med sin cykel... Det är nog fasen den enda fördelen med dethär påhittet. Kommer ni på fler fördelar än detta som överväger nakdelarna jag nyss räknat upp så är ni välkomna att höra av er med dessa... Den som lyckas kan jag nästan lova att jag isåfall kommer att inhandla en hjälm och faktiskt ha den på mig....

Eller inte! :P 

Jag vägrar hjälm!!! 

Dagens nyheter och en unken lukt från den nedsuttna soffan.

Gammalt kallt kaffe i en sunkig mugg på bordskanten, snart faller den ner och landar på golvet. Läcker ut det tjocka svarta över lenoleummattan. Ingen orkar torka upp.

I det en gång så vackert rosamålade rummet intill sitter någon. En liten gestalt med smutsiga hårtestar klistrade längs kinderna. Som om håret var hennes tårar.

Hon pillar med något, tar med stadiga fingrar tag om någons hals och klämmer det allra hårdaste hon kan... 

I badrummet hänger nytvättade strumpor som ännu inte torkat. Ett handfat fylls av hårstrån och gamla intorkade tandkrämskluttar. På golvet växer antalet silverfiskar för varje natt.

I badkaret ligger något eller kanske någon... En arm vilar på kanten och det tunga livlösa huvudet har nickat något åt höger. Ögonen är glasklara under halvslutna ögonlock. Färgen är blå.

Den bleka lilla flickan med modet i högsta hugg andas häftigt av upphetsningen. Inget hade någonsin varit så lätt.

Hon lyfter huvudet lite, stirrar med den tomma blicken ut genom fönstret på fjärilar och träden och alla ljuden. Ingen reaktion. Bara ett inre lugn. Livet hon nyss hade framför sig, det mjuka lilla livet som någon gav henne i födelsedagspresent ligger nu livlöst på mattan. En rya. 

Vattnet i badkaret har kallnat för längesedan och lampan blinkar. Snart blir allt mörkt, även här. Pupillerna har stannat, de ser inte längre. Det är svårt att andas när man tappat all känsel. Inte visste hon att ondskan kunde vara så liten...

Flickan ställer sig upp, tittar ner på det hon stulit livet av. Ler. Den söta lukten av död sprider sig långsamt i det som nu är hennes borg. Den välbelanta doften, den som hon nu aldrig ska glömma.

Rädslan hennes försvann i händernas våld. Nu tänker hon överleva allt. Alla.

Det de gjorde satte sina spår. Det onda i magen blev en smärta som måste förgöras. Minnen får inte finnas.

När man väl har bestämt sig så är det enkelt, även fast man är liten.

Solstrålar på väggen, en skugga i hörnet. Igengrodda ögon. Ingen sömn. En död katt i en plastpåse, ett lik i ett badkar. En liten flicka med ett nyfött samvete. Ett beslut, ett straff.

En hämnd. 

Nä jag får fortsätta måla på dendär bilden, den ser ju för tusan inte klok ut nu när jag gick till min egen blogg å glodde.. hahaha

Den ser mkt bättre ut på mitt köksbord :P

Nu har jag setat och målat hur länge som helst... Tillslut blir man blind liksom och ser inte vad man pysslar med. Det är då det är dax att ta en paus...

När man sedan kommer tillbaka har bilden fått ett nytt ansikte... Man ser vad som felar och kan korrigera det... oftast...

När jag är nästan klar så brukar jag fotografera bilden å glo på den i datorn.. haha det är där man ser hur fel saker och ting kan bli....

En bild som kanske ser okej ut på köksbordet ser absolut INTE okej ut i den granskande kameran som verkligen fångar alla färgskiftningar och missar... Varje penseldrag syns...

Bilden nedan är ett praktexempel... Till en början när jag skissade upp den  tyckte jag att bilden var helt okej och att den nog skulle bli rätt bra. När jag nu beslutade mig för att den var färdig så blev den ju inte alls bra. Vad hände med den högra kindens skuggning liksom?????? Ser helt sjukt ut...

Nåväl, jag är inte så bra på att måla med vattenfärg och det är svårt för det kräver en hel del planerande... Men om man inte övar så kan man ju heller inte bli bra... :)

En grej till jag märkt är att det är sjukt mycket svårare att måla på ett stort block, denhär bilden är målad på papper som är 30 * 47 cm, alltså ett A3. Det är vääääldigt mycket vitt papper att fylla ut och med vattenfärger är det svårt att få jämna konturer. Ett vanligt A4 är mycket lättare att kladda på. :P 

Nä jag tänker fortsätta måla och öva för det är skitroligt om än väldigt klurigt och svårt... Kanske blir det en bra bild nån gång i framtiden... ;) 

Jag ska nog önska mig en kurs i måleri/teckning när jag fyller år! 

Ett par trötta ögon stirrar långsamt in i dina...

Blicken dröjer sig kvar i dig även när du blundar. Ditt samvete blir aldrig vad det varit.

Hur kunde vi glömma alla minnen som vi en gång skapat? Hur kunde vi mista känslornas ursprung?

När allting faller samman och de fyra väggarna blir till en minns du hur det känns att vara inträngd i ett hörn mot sin egen vilja...

En ångest så stark att din kropp börjar skaka håller dig i handen när mörkret faller. Skumma skuggor vandrar över din nakna kropp. Ditt liv har du ångrat för många gånger.

I garderoben gömmer sig kragen som skall rycka upp dig. Det gäller bara att ta sig dit... Den långa vägen som kan leda till lyckan är också den svåraste att vandra.

Så ensamt det kan vara, så tröttsamt det kan bli.

Alldeles stilla satt du, ända tills snön föll. Väntade så troget på det som aldrig skulle komma. De vackraste stjärnorna speglade sig i sin forna glans. Inget var så vackert som då.

Drömmarna växte sig så starka att de sprack och tårkanalen ömmade. Längsmed kinden föll de gnistrande kristallerna. De som du varit så rädd för att visa...

Lämna mig aldrig igen, sade den trötta blicken och vandrade vidare...