Skulle till barnmorskan och ta prover igår. Kolla upp sköldkörteln och om dosen Levaxin bör ändras eller ej. Skulle egentligen inte göra så mycket mer än det och gå på vecka 20-träffen för att få lite info.

Hade en ny tid för kontroll den 17e men nu när jag ändå var där tyckte min barnmorska att vi lika gärna kunde klara av allt då på en gång. Så helt apropå så togs det fler prover och blodtryck. Sedan plötsligt så säger hon att vi ska mäta magen. Äntligen! Tänk vad spännande, nu kan vi börja med statistiken! Hur enorm var jag egentligen och herregud, hur mycket hade jag gått upp i vikt? Tankarna började snurra iväg och jag såg enorma blåvalar framför mig som liksom ålade sig fram ... Magmåttet var perfekt om än i den övre kurvan men det skulle man inte bry sig så mycket om för alla bär barnen olika förklarade hon. När jag låg där med tröjan uppdragen och brallorna åt det andra hållet med magen bar så säger hon att vi ska lyssna lite på bebisen också. Först kom en kort bris av oro svepandes men sedan kände jag en spark och visste att den lille var med på noterna där inne. Hon behövde inte leta länge utan hittade det direkt, det lilla hjärtat.

Vi har inte fått höra hjärtljuden förut så det här kändes väldigt stort och på något sätt högtidligt. Lite ledsen blev jag också för J var ju inte med mig. Han missade den ljuvaste musik jag någonsin hört. Det där snabba dunkandet som också det var alldeles perfekt. Så stort det är att få höra ens eget barns hjärta. Att få höra livet självt på något sätt.

Efter den härliga omtumlingen ställde jag mig på vågen. Var modig och tittade själv. Nämen! Va? Inte mer? Måste va nåt fel... Det visade sig att jag bara gått upp ca 1,8 kg de senaste tre månaderna och ca 3,8 sedan första besöket i vecka 5. Ja, jag är glad för jag trodde att jag skulle gå upp jättemycket ganska fort. Magen är ju jättestor så för mig är allt ett enda stort mysterium. Min kropp är ett mysterium och reagerar inte alls som jag trott. Jag vill verkligen inte gå upp så mycket, jag är redan överviktig så jag hoppas nu att det kanske inte blir så farligt som jag trodde. Det mesta kommer väl i slutet kan jag tro och beror väl också på hur mycket vätska man samlar på sig men jag skulle nog inte må så bra av att lägga på mig ytterligare 30-35 kg...

I det stora hela var det en väldigt bra dag med ett lyckat oplanerat barnmorskebesök!

Det kliar på magen, märks att skinnet ska expandera, smörjer med olja och lotion. Den där dyra oljan som lenar och mjukar upp. Tänker att det säkert går minst lika bra att smörja in kulan med olivolja som inte ens är bråkdelen så dyr. Fortsätter ändå köpa den dyra oljan...

Det börjar ordna upp sig här nu. Efter många tårar, gnagande oro och en känsla av hopplöshet. Jag har fått rätt. Det kändes som om någon helt plötsligt lyfte upp mig ur den svarta lilla gropen jag bott i den senaste tiden. Jag kom upp i ljuset och fick äntligen smaka på friheten.

Det har strulat med både jobbet och försäkringskassan. I över två månader har jag hållit på. Det är svårt när man hamnar mellan stolarna. Svårt och jobbigt.

I korta drag: jag förlorar min schemarad pga för få las-dagar, vet inget om detta, försäkringskassan anser att jag är arbetslös, blir arg och ledsen, läkarintygen duger inte, jag är ej berättigad sjukpenning varken före eller efter vikariatets slut, gråter, försäkringskassan vill ha kompletteringar från läkare, jag vill ha svar från chefen, gråter, ordnar möten, går till läkaren, gråter, får komplettering, skickar in, pratar med chefen om eventuell uppsägning så att jag i alla fall kan stämpla och så plötsligt...

...ett samtal från försäkringskassan. Jag är plötsligt beviljad sjukpenning för hela min sjukdomsperiod fram till och med det att barnet föds. Läkarintyget var betydligt mer omfattande och välskrivet den här gången.

Nu i efterhand så blir jag så jädra trött på att vara gravid kvinna med komplikationer som medför risk för missfall eller för tidig födsel. Ingen, förutom läkaren, verkar ta mig på allvar och allt de sade åt mig på försäkringskassan var att graviditet minsann inte var en sjukdom och att blödningar inte duger som diagnos för det kan mycket väl bara vara ett graviditetssymptom. Dessutom, för alla som inte visste det, passade männskan på att tala om för mig att sjukpenning inte var ett bidrag utan en försäkring! Hade de kunnat se varifrån blödningarna kom så kanske jag hade haft en diagnos men nu var det inte så i det här fallet. Alltså är jag frisk och kry och kan jobba som vanligt!

Tack vare det nya intyget så löste sig hela den här helvetessituationen.

Så nu mina vänner kanske jag kan få njuta av den här graviditeten? Jag kanske kan få lov att boa lite, köpa små kläder och titta ut en vagn? Jag kanske kan få lite lugn och ro nu äntligen? Det har varit någonting att oroa sig för/vara arg eller ledsen för i fem månaders tid nu. I ärlighetens namn så är jag helt slut. Jag orkar inte med en enda grej till. Jag vill bara få vara ifred och njuta.

Just nu gör jag det, ligger i en renbäddad säng, känner bebissparkar, har precis fått in de retroaktiva pengarna på kontot och bestämt mig för att jag ska köpa mig en ny cykel. Det, det är jag värd!