Jag åker ganska mycket tåg. Ofta så sitter jag och fantiserar, eller kanske snarare undrar, vilka alla dessa andra människor som sitter runt mig är för några...

Vad heter de, vad pysslar de med och vilka böcker läser de? Vad ska de äta till middag, har de barn som de längtar efter och ska de hemåt eller bortåt?

Frågorna och undringarna är många och ibland kan det hända att man får svar på någon av dem utan att ens fråga. Man hör och förstår nämligen ganska bra när människor bredvid och precis bakom en pratar högt i sina mobiltelefoner... Ibland undrar jag om jag verkligen borde lyssna på det de säger, det kan handla om väldigt otäcka och personliga grejer ibland. Våldtäckter, rån, osämja mellan familjemedlemmar eller som igår, en mamma vars dotter vägrade fira jul på grund av att någon, antagligen hennes bror, troligtvis avlidit en julafton för ett tag sedan... Mamman pratade på om att dottern skulle resa bort på någon form av terapivecka någonstans och att de förhoppningsvis efter det kunde börja fira jul igen. Jag kunde inte låta bli att lyssna och undra vad som egentligen hänt familjen...

Ofta så får jag också för mig att det finns mördare ombord. Idag var en sådan dag. Det satt nämligen en högst suspekt man snett framför mig, ungefär fyra säten bort och stirrade. Han stirrade rakt på mig med en väldigt obehaglig blick som sade ungefär: -Dig ska jag ta! Han hade också ett väldigt obehagligt utseende och en stor grå gammal bombarjackeaktig jacka. Under de där ögonen som aldrig slutade stirra hängde stora påsar fyllda av något grått. De gjorde att hela ansiktet såg hängigt ut, slappt nästan. Jag tänkte att han kommer kliva av vid samma station som mig och sedan mörda mig på vägen hem.

Men såklart så gjorde han inte det... Eller så står han och lurar här utanför huset någonstans och väntar på mig tills jag behagar gå utanför dörren. Vem vet?

Mitt emot mig satt idag någon som jag kände igen men aldrig gillat. Minns ni serien Skilda världar som gick på tv 4 på 90-talet? Minns ni Daniels (Bengt Dahlqvist)  brutta som i serien hette Sandra (Lina Pleijel)? Johorå, hon satt mitt emot mig på tåget idag i ett par ganska, om jag får säga det, fula glasögon! Jättefula faktiskt. Hon såg exakt likadan ut nu som då fastän hon hade någon kortare frisyr. Hon läste tidningen med sin kompis och var troligtvis på väg till stockholm.

Lina Pleijel och Bengan!

Varje gång man åker tåg så finns det också någon som heeeeeeela tiden, högt och ljudligt, skall prata i mobilen. Jag blir så trött på det. Jag vill inte höra om otroheter, skandaler och problem på jobbet eller varför den där personen som betedde sig så konstigt på mötet gjorde som den gjorde eller varför Arne luktade sprit imorse. Det är oftast sådant folk pratar om, inte glada och härliga saker utan tragiska saker. Misär, problem, mensvärk och avundsjuka. Är det sånt man pratar om i telefon nu för tiden? Jag själv gör det så fruktansvärt sällan att jag inte längre har en aning. Jag undrar bara varför man pratar om sådant i ett offentligt rum? På ett tåg där varje människa hör varje ord du uttalar och, om personens mobil är inställd på högsta ljudnivån, även det som personen i andra änden säger. Är det så att folk inte längre bryr sig? Man tänker att de här människorna kommer jag ändå aldrig mer se så jag kan lika gärna prata om alla mina sjukdomar på tåget med min bästa väninna och gå in i detalj hur man gör för att bli av med dem. Jag begriper det inte i alla fall. Troligtvis tänker jag så mycket på saken eftersom jag själv inte tycker om att prata i telefon. Och ska jag göra det så går jag helst undan och låser in mig i ett eget rum eller så. Men det kanske bara är jag...

Bombmannen är också ett vanligt inslag i mina tågresefantasier. Alltid, och då menar jag verkligen alltid, finns det någon eller några personer som till utseendet kan liknas vid terrorister. Ja, jag har en bild i mitt huvud där alla mörka män med skägg/mustasch, mörka ögon, ofta en huvudbonad av något slag och en portfölj/ryggsäck eller väska är terrorister. Dumt? Ja men jag tror att de flesta, efter den elfte september, har en liknande bild i sina huvuden.

Det är inte meningen men jag planerar alltid en flyktväg om det sitter någon som enligt min hjärna skulle kunna vara terrorist (och ja sannolikheten är ungefär noll) nära mig. Ställer personen ifråga även ifrån sig väskan eller till och med lämnar den för att exempelvis köpa kaffe eller besöka toaletten så försöker jag att lyssna, tickar det inte lite om väskan? (japp, jag inser att bomber sällan tickar men det passar bra för att skrämma upp sig själv och skapa lite action på tåget)

Hittills har jag dock inte råkat ut för något terrordåd och jag hopps att jag slipper. Men nog säger detta något om rädslan för terrorism och hur media har inpräntat bilden av den "perfekte bombmannen" i våra huvuden? Intressant tycker jag och är det fler än mig som tänker så här??

Hur har ni det på era resor i kollektivtrafikens under(bara)liga värld? Dela med er vettja!