Det är den första Maj idag, det har väl inte gått någon förbi. Människor tågar runt i långa led och protesterar med sina viljor. Delar med sig av tankar och förbättringar, önskar.

Jag sitter här, lyssnar och lär mig utantill. Längtar efter mina vänner och försöker fylla all den tomma tiden. Så mycket tid... Längtar efter en vänskaplig promenad i solljuset, en glass på torget och lek. Längtar efter den gamla stadens promenad kring ån. Längtar efter bekanta saker, trottoarer jag känner väl och gått på så många gånger. Längtar efter träden, kronorna och att ligga i gräset. Höra alla skratten. Längtar efter att slippa känna oro, längtar efter framtiden som jag ännu inte lärt känna. Hoppas att den kommer...

Längtar fast ändå inte.

Har det ju så bra där jag är, här på min pinne där jag sitter och lär mig utantill. Det räcker med att tänka mig dit ibland, till platserna och människorna. Allt som är en del av mig. Vi delar ju trots allt samma himmel, samma trädkronor, samma trottoarer och samma sol. Skratten och oron är likadan oavsett stad och hus. Oavsett. Tuggar i mig tankarna, vill att de ska ligga som trygga madrasser kring hjärtat. Ta emot stötarna.

Det har ju bara börjat...