Sitter framför datorn, scrollar och drömmer mig bort till solvarma sandstränder, turkost vatten, hotell som går i vitt och värme. Drömmer mig bort medan J är iväg på annat. Jag har kvällen för mig själv och vet inte riktigt vad jag ska fylla den med. Känns alltid tomt när jag är ensam hemma, som om något saknas. Jag har ju inte så mycket annat i den här staden, mina vänner bor ju kvar där borta. Det brukar gå bra men visst saknar jag dem alla. Speciellt kvällar som denna när jag sitter sysslolös och ensam.

Vi ska åka bort J och jag, det är därför jag sitter och scrollar bland alla dessa paradis. Vi ska åka bort. Inte precis just nu men om några veckor. Jag längtar efter den där färgskalan som alla fotografier från de där avlägsna platserna bjuder på. Det skira vita och vattnet. Jag kan riktigt höra hur havet brusar och vågorna som slår mot den fuktiga sandstranden. Det luktar salt och huden är varm och brun. Vi får se vart vi landar. Jag skenade i väg, tog mig över 10 000 kronorsgränsen. Jag vet att jag inte har råd men kan inte låta bli att frestas av ett dyrt lyxigt rum i vitt med fladdrande gardiner. Sovrummet som vätter mot den egna lilla verandan med polen som ser så härlig ut. Precis utanför fönstret, bara att hoppa i. Rakt ner i svalkan, sedan upp i den där mjuka solsängen, en kall juice som väntar och sedan framåt kvällen en härlig middag på någon restaurang. Jag kan se hur vi vandrar runt där J och jag. Där i drömmen...

Verkligheten är en annan. Jag mår ganska bra men känner mig fortfarande ledsen inombords. I övermorgon, på måndag, skulle vi ha fått träffa dig för första gången, vi skulle ha fått se hur du bodde där inne i det varma mörka. Vi kanske hade fått se din fot eller din profil. Skulle du ha fått min och Js raka näsa eller skulle du simmat runt där inne och suga på tummen? Vi skulle ha fått veta hur du hade det, om allt var bra och sedan skulle vi ha firat. Det sade barnmorskan åt oss när vi var där den där sista gången. Den här dagen, ultraljudsdagen är en dag att fira, ni ska gå ut och äta gott och ha det bra, vara glada och tacksamma. Hon sade så. Vi skulle göra dagen, resan till Uppsala, till en liten minisemester. Det är jag säker på att vi hade gjort. Jag hade varit så otroligt lycklig och säkert fällt en och annan tår.

Det är de här datumen, de sitter som fastklistrade i min hjärna. 22 februari, 8e juli, 29 november... Jag kan inte undgå dem. Kan man radera? Vill inte tänka på det, hur det skulle ha varit när det nu ingenting blev. Så många datum. Tänker fortfarande på vilken vecka vi skulle ha varit i varje fredag, hur stor du skulle ha varit (Hur stor skulle jag ha varit?) och om vi skulle ha börjat titta på någon vagn vid det här laget eller så...

Blir tokig. Kan inte hjärnan börja om på nytt precis så som min övriga kropp gjort? Glömt bort och kommit igen på nytt. Märkligt ting den där hjärnan. Fokuserar på saker som aldrig kommer att hända. Det går åt en massa onödig energi att tänka på allt det här hela tiden men det kanske kommer vara så här ett tag? Kanske går det aldrig över? Jag får väl se...

Ganska skönt att drömma sig bort till de där magiska platserna när jag tänker efter. I de där vita hotellrummen finns inga minnen, där kan jag bara skapa nya. Sådant som inte förknippas med dig. Det mesta här hemma påminner faktiskt om dig. Den där tröjan jag tog på mig innan jag skulle till jobbet här om dagen till exempel, den som jag köpte när jag kände mig så svullen och som jag tänkte att magen skulle få plats i en stund till innan arbetskamraterna såg hur det stod till...

Borde gå och göra något, inte sitta här och älta. Borde koka en kopp te kanske och sätta mig på balkongen och njuta av tystnaden. Men då börjar väl tankegångarna vandra igen. Brukar bli så. Borde vara glad och lycklig över allt jag har. Det ska jag göra, sätta mig och tänka på allt det fina i livet. Att jag lever. Att jag och J ska åka utomlands och att det där billigare hotellrummet i de skrikiga färgerna och alla barnfamiljerna som trängs runt om oss på det överfyllda poolområdet kommer att duga alldeles utmärkt åt mig. Åt oss.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...