För ungefär fem år sedan bröt jag upp med mitt gamla liv. Jag var trött, ledsen och arg. Man kan säga att jag var nära den där omtalade väggen. Jag hade jobbat och slitit i flera år på demensboendet. Jobbat obekväma arbetstider, 13-timmarspass, delade turer, julaftnar, helger, dagar då jag inte orkade och allt detta för en lön som knappast kan kallas skälig. Min tjänstgöringsgrad var på 71% och eftersom jag var fast anställd kunde jag inte jobba extra om jag inte blev beordrad. Pengarna räckte till hyra, mat, kläder och något krogbesök då och då. Jag var ung, eller yngre, kanske jag ska säga. Jag hade drömmar och mål precis som alla andra. Jag jobbade hårt för att ha råd med mitt körkort och min lägenhet som jag var så stolt över. Jag visste också att jag varje dag gjorde något fint för någon annan på min arbetsplats. För utan mig och mina kollegor skulle det aldrig ha funnits något demensboende. Det kändes betydelsefullt. Både att jag kunde försörja mig själv och samtidigt hjälpa någon annan.

Men åren gick och inget blev direkt bättre. Sämre arbetstider, färre kollegor, fler dementa, ingen högre lön. Jag beslutade mig för att det fick räcka, jag ville inte gå hem med dåligt samvete för att jag inte hunnit det jag skulle på jobbet, jag ville inte känna att pengarna inte räckte till trots att jag jobbade hårt och jag ville absolut inte gå in i väggen. Jag kom in på högskolan som tur var. Det var den lyckligaste dagen, nu äntligen skulle det bli något av mig. Jag skulle inte "bara" vara ett vårdbiträde. Jag fick tjänstledigt och jag lovade mig själv att aldrig jobba inom vården igen. Jag skulle bli något annat, utbilda mig, få ett högre avlönat jobb och den där personliga utvecklingen som jag helt saknade.

Tre år passerade och jag var äntligen färdigutbildad. Jag kände att jag var på väg någonstans. Efter examen var allt kristallklart, jag skulle arbeta som informatör någonstans eller med text i allmänhet någon annan stans. Det skulle ju lösa sig enkelt nu när jag hade min utbildning. Det var min dröm och är fortfarande. Men verkligheten mötte mig där någonstans på vägen och berättade att det inte alls var så lätt som jag trott. Jag sökte jobb på jobb på jobb på jobb. I alla närliggande städer sökte jag och lyckades komma på en enda intervju. En! Jag fick inte jobbet. Jag sökte fler jobb. Ännu fler jobb. Samtidigt var jag tvungen att gå till Arbetsförmedlingen på värdelösa, intet givande möten. Jag var tvungen att skicka in rapporter och söka jobb som de på AF ansåg att jag skulle söka trots att jag inte var kvalificerad. Allt detta för att kunna stämpla och få ut drygt 8000 i månaden (eftersom jag inte fick jobba heltid innan var A-kasseersättningen väldigt låg).

Efter ett drygt år var jag så otroligt less på att vara arbetssökande arbetslös utan ett öre på banken att jag till slut sökte ett jobb som AF tvingade mig att söka trots att jag tydligt påtalat för en av mina handläggare att jag absolut inte ville jobba inom vården. Det var ett jobb som personlig assistent. Det dröjde inte ens 24 timmar innan jag fick jobbet. Jag hade bra referenser, jobbat länge och var en reko människa. Jag var både ledsen och glad inombords. Glad för en chans att kunna tjäna pengar men ledsen för att jag var tillbaka på ruta ett. Tillbaka i vården. Tillbaka till dålig lön, dåliga arbetstider, 13-timmarspass och slit. Egentligen ville jag nog bara gråta men jag tog mig i kragen, log och gjorde det som förväntades av mig. Jag förväntades ju vara nöjd och glad över att äntligen fått ett jobb.

Nu har det gått ungefär ett och ett halvt år och jag börjar känna mig rastlös, ledsen och uttråkad. Igen. Det är inte roligt att gå till jobbet. Det har inget med personerna jag jobbar med och för att göra. Det handlar om min personliga utveckling. Jag står still, precis som jag stod still förut. Jag hatar det. Jag vet inte längre vad jag ska göra för att komma någon annan stans. Jag vill jobba med något annat som inte är vårdrelaterat. Jag vill växa som person och jag vill få använda allt jag lärt mig på högskolan och jag vill göra något med all den kreativitet som jag vet finns inom mig. Jag vill dela med mig av mina kunskaper och upptäcka nya saker. Jag vill leda och följa, jag vill se något okänt, jag vill ge och ta och jag vill ha nya utmaningar. Jag vill också ha bättre arbetstider och en högre lön. Något som jag vet att jag förtjänar.

Men nu är det ju så att jag är en lagomperson. Jag har inga allvarliga fel eller diagnoser som gör att jag behöver hjälp med att slussas in i samhället och arbetslivet, jag är ingen invandrare och jag är inte sjukskriven. Jag har medelmåttliga betyg, inget intyg från högskolan (Missade två uppgifter som jag inte slutförde.) och jag har ingen erfarenhet inom något annat yrke än vården. Jag är heller inte jätterik (inte ens rik faktiskt) eller jättekunnig inom ett speciellt område. Jag har inga rika föräldrar eller en massa olika utbildningar och referenser som kan hjälpa mig på traven. Jag är lagom. En sån där som är mitt emellan bra och dåligt.

Vad händer med drömmar och mål när man gång på gång stoppas av regler, andra människors bestämmande och åsikter, lagar och regler? Vad händer med mig när jag försöker och försöker utan att komma någon stans? Vad händer när herr statsministern (eller vem det nu berör) inte ser vart felet ligger?

Vi kan nämligen inte ha en massa utbildade personer i vårt land som aldrig får något jobb efter studierna. Det går faktiskt inte för sig! Hur många är vi inte som sitter i den här båten och när börjar den egentligen att sjunka? Hur lång tid har vi på oss? Jag anser att det är där felet ligger, i tiden efter studierna. Det är liksom ingen som pratar om den. Det pratas bara om att alla ska ha en utbildning, en flott och fin en. Alla som vill ska få och ha rätt att plugga. Plugga är bra. Plugga betyder framtid. Nej det gör det inte! Plugg innebär att du har sysselsättning i så många år som utbildningen pågår och plugg innebär efter studietiden oftast arbetslöshet och sedan att du är satt i skuld med CSN-lånet tills nån gång innan pensionen. Kan någon förklara det här för mig för jag förstår inte hur man har tänkt?

Jag är nu 30 år. Jag har gått i skolan 15 av dem. Jag har jobbat nästan tolv av dem (Plus de åren jag sommarjobbade som ungdom). Jag har varit ofrivilligt arbetslös ett av dem. Jag har en utbildning. Jag har tio års arbetslivserfarenhet (inom vården) och jag är en bra person att anställa. Jag är alltid i tid, jag sköter mina arbetsuppgifter och jag är aldrig sjuk. Jag vill lära mig nya saker och jag är aldrig omöjlig. Vad är det som saknas här för att jag ska kunna bli anställd någon annan stans än i vården? Jag är inte ens utbildad undersköterska men ändå så attraktiv på just den arbetsmarknaden. Konstigt!

Det måste ske en förändring snart. Vi kan inte ha det så här. Jag orkar inte ha det så här. Vi måste kunna få jobb efter studietiden och vi måste kunna få byta jobb när vi inte längre känner att vi kan tillföra något på arbetsplatsen eller tvärt om, när vi känner att arbetsplatsen inte kan tillföra något. Jag tror att vi inte skulle behöva den där väggen och påföljande sjukskrivningar så ofta då, om vi faktiskt hade en möjlighet att göra något annat då och då. Det borde väl, om något, vara en mänsklig rättighet?

Jag försöker i alla fall, pluggar och jobbar för att ta mig vidare, uppåt, bortåt. Men när de allt hårdare kraven ökar ständigt, när jobben minskar, när arbetsgivarna kan vraka och välja bland de med högst utbildning, mest erfarenhet och sätter upp helt sjuka kriterier som man måste ha för att ens få söka jobbet. När till och med arbetsförmedlingen säger att det ser mörkt ut, vad gör jag då? Hur jag än vrider och vänder mig så räcker jag inte till, jag är för dålig enligt de allt mer kräsna arbetsgivarna, reglerna och samhället. Jag har inte det som krävs nedskrivet på papper. Men tänk om jag skulle få prova på något nån gång? Tänk om någon var lika modig som demensboendet som jag började jobba på för många år sedan helt utan både erfarenhet och utbildning? Tänk om någon ville ta sig an mig och inse att jag kan, att jag vill och klarar av det och kanske blir minst lika duktig som jag är nu inom vården. För jag är duktig, jag vet det och jag får höra det ibland. De vill inte gärna bli av med mig nämligen, min arbetsplats. Jag har aldrig någonsin fått ett endaste klagomål eller tillsägelse. Bara positiviteter. Men det räcker inte när man inte känner att själen är inblandad. När glädjen saknas. När man hellre vill göra något annat. Vad som helst..

Arbetet jag utför är meningsfullt på så vis att jag gör något för någon annan. Men jag gör det inte för mig. Jag måste få göra något för min skull. Jag måste få chansen att tjäna mer pengar, få bättre arbetstider och jag måste få chansen för att det är min rättighet. Det finns ingen som kan säga att jag inte har rätt till att få byta arbete. För det har jag. Jag vet bara inte hur jag ska göra längre... Hur ska jag bära mig åt?

Jag är som sagt 30 år, jobbar som timvikarie men går på en rad på 80% för att jag har störst möjlighet att tjäna pengar då. Jag får jobba extra. Jag har 118 kronor i timmen plus 12% semesterersättning. Om jag väljer att bli fast månadsanställd betyder det endast 118 kronor i timmen med semesterdagar istället utan möjlighet att kunna jobba extra. Det blir man inte speciellt rik av. Dessutom kan jag bli av med jobbet när som helst. Vilket alternativ är bäst egentligen?

Jag hade hoppats på så mycket mer när jag började plugga. Nu sitter jag i stället i den här båten med alla andra som inte fått jobb efter studietiden. Ja, jag är sur och irriterad för jag har försökt. Jag har gjort mitt absolut bästa för att förbättra min situation. Utan framgång. Jag är tillbaka på ruta ett och jag har ingen kartläsare vid min sida som kan tala om för mig vilken väg jag bör gå här näst...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...