Jag har velat skriva det här så länge men det har varit en knackig väg, en jobbig tid, oviss och otäck men ändå så spännande och full av glädje. Nu när den närmsta familjen på båda sidor är informerade sedan en tid tillbaka och veckorna rullat på så känner jag att det inte är något att hymla med längre. Magen växer och den går inte heller att dölja. Jag vill inte dölja den.

Det känns som en lättnad att äntligen kunna få tala om att vi väntar vårt första barn. J och jag ska bli föräldrar.

Det började i slutet av Januari, kände mig lite uppsvälld och kinkig i humöret, tänkte att det var PMS. Symptomen fortsatte. Åkte iväg med jobbet en dag och skulle äta en värmd matlåda med hemlagad pizza, efter ett par tuggor ville jag kräkas samtidigt som jag var svinhungrig. Pillade i mig maten och tänkte att det här är inte som det brukar... Där någonstans startade mina misstankar. Rädslan var där omedelbart. Kunde bara tänka på allt det hemska som hände sist. Samtidigt det där hoppet och den där upprymdheten, kanske, kanske... 

Det gick ett par veckor och jag väntade på mensen, ville nog inte riktigt tro på de där redan ömmande brösten, att all mat kändes äcklig och att kylskåpet luktade mycket värre än det brukade. Mensen kom aldrig, vi gjorde ett test. Det blev positivt omedelbart och jag sade Åh nej, inte igen och började gråta. Jag var livrädd men J:s varma omfamning sade att det här ska vi klara. Nu ska det gå bra.

Ganska direkt efter testet ringde jag barnmorskemottagningen, frågade om tidigt ultraljud. Det fick jag själv boka in på lasarettet. Jag ringde omedelbart och fick en tid några veckor senare.

Under tiden kämpade jag på på jobbet. Var ständigt nervös och orolig, gick på toaletten bara för att se efter om jag blödde. Jag var ju så säker på att det skulle gå illa den här gången också. Så kom tiden för ultraljudet tidigt i vecka 8. Jag började gråta så fort jag kom in i rummet, fick syn på gynstolen och ultraljudsapparaten. Det var hemskt. Jag hade ju mest bara dåliga erfarenheter av att ligga där. Men så, efter en stund så fick vi reda på att allt såg bra ut. Vi fick se den där yttepyttelilla bönan med det där snabbt tickande hjärtat. Det var fantastiskt och vi fick vår första ultraljudsbild med oss hem. Så stolt jag var när jag tittade på den. Det fanns något i min livmoder den här gången. Det var inte tomt. Och de där anlagen som skulle bli hjärtat...det tickade så fint!

Samma kväll berättade vi för våra föräldrar om det här lilla miraklet. Vi hade inte velat säga något förrän vi säkert visste hur det låg till. Glädjen var stor men jag hörde och såg på dem att de blev oroliga också. Precis som vi. 

Så gick veckorna igen och det var jobbigt på jobbet. Jag mådde illa av all mat men kräktes aldrig. Jag levde på yoghurt, fil och frukt, senare knäckemackor. Jag var så otroligt trött och sov så fort jag fick en chans. All min energi gick åt på jobbet, att försöka bete mig normalt och stoppa undan den där gnagande oron. Måste tänka positivt!

Vecka 12 började närma sig och jag kände att det skulle nog bli en bebis den här gången. Inga blödningar än så länge och jag började så sakteliga må lite bättre. Men så en dag precis innan jag skulle åka till jobbet så går jag på toaletten, det var i vecka 11+2. Jag ser det direkt, i trosan, brunt kladd. Precis så som det började förra gången då vi fick missfall. Jag fick panik. Tänkte att det här är inte rättvist, det ska inte vara så här. Ringde J men han svarade inte på telefonen. Ringde mamma och J:s mamma som är sjuksköterska. Jag var helt förstörd och fick knappt fram ett ord. Grät och skrek och försökte andas. Det var så fruktansvärt. J:s mamma åkte från jobbet och hem till mig, J kom också efter ett tag och vi begav oss till Uppsala. Satt i bilen och tänkte att det var kört, bebisen är död. Ställde in mig på att gå igenom den där operationen igen och det där efterföljande sorgearbetet. Skulle vi någonsin bli föräldrar och hur många gånger orkar man gå igenom detta minns jag att jag tänkte när träden och fälten rullade förbi utanför bilfönstret. Vi kom fram och det gick ganska fort, jag fick ta blodtryck och blodprov och sedan var det dags för undersökning. Jag höll J hårt i handen och grät. Hon som undersökte mig sade efter en stund att här ser jag ett hjärta som slår så fint i er lilla bebis. Jag grät ännu mer! Vi fick båda titta på skärmen och se vårt barn för andra gången. Nu med kompletta armar, huvud, ben och en torso. Vi såg ryggraden, hjärnan, allt. Orsaken till blödningen kunde man inte hitta så vi tog ett cellprov, kanske är det det som spökar igen? (Väntar fortfarande på provsvaren)

Ringde mamma och bästis och berättade att allt var bra och skickade ultraljudsbilderna som vi fick med oss. Vårt lilla hjärta! Jag blev sjukskriven efter detta för att det inte skulle hända något mer. Men det gjorde det...

Exakt två veckor efter första blödningen var jag på besök hemma hos mamma och pappa i Eskilstuna några dagar. Allt var bra och jag tog det lugnt, lyfte inte tungt och tog bara lugna promenader. Kände mig avslappnad. Dagen då jag skulle ta tåget hem hoppade jag in i duschen. Börjar tvätta håret och sköljer av kroppen. Tittar nedåt för att hjärnan på något sätt sade åt mig att göra det. Blodet forsar längs med ena benet, ner i duschen. Jag tror inte mina ögon, känner efter med handen, minns hur det skvätte på duschväggen och att det såg ut som om någon begått ett mord i duschhörnan. Jag var ensam hemma, föräldrarna på jobbet. Jag tar handdukar och stoppar mellan benen, börjar skaka men försöker ta det lugnt och tänka rationellt. Vad ska jag göra? Vem ringer jag? Hur gör man här i Eskilstuna? Hur ska jag ta mig till lasarettet? Ringer mamma och börjar gråta igen, vill inte ringa med såna besked för jag vet vilken oro det skapar men jag behövde hjälp. Mamma kom hem från jobbet, syrran kom över och jag ringde J och hans mamma bara för att informera. Vi tog en taxi till sjukhuset och jag fick någon slags panikattack. Bara grät och grät. Det kändes som om blodet forsade ur mig och jag tänkte att antingen så är det jag som dör eller vårt barn. Men jag hade inga smärtor, kände ingenting och jag tyckte det var så konstigt för det borde ju göra ont, så som det gjorde sist.

Vi fick snabbt hjälp och mamma och syrran var med mig in i undersökningsrummet (tänker nu så här i efterhand att det nog inte var en så trevlig upplevelse för dem men jag kände att jag behövde dem där för att inte förlora förståndet helt och hållet). Doktorn var lugn men kunde konstatera det jag redan visste, att det var mycket blod. Jag fick gå och kissa, han kunde inte se något på ultraljudet för min blåsa var i vägen. Satt där på toaletten med blod överallt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Livrädd, så jävla livrädd. Tillbaka in i undersökningsrummet, hoppa upp i gynstolen igen och så försöka andas och vara stilla så att man skulle se något på skärmen. Det kändes som en evighet innan han sade att det såg bra ut, bebisens hjärta slog och den rullade runt så fint där inne. Mamma och syrran fick komma runt och så tittade vi en snabbis tillsammans på det som finns där inne. Den lille som sprattlade runt och levde rövare och verkade hur nöjd som helst (jävla skitunge att skrämmas så...). Inte heller den här gången kunde man hitta någon orsak till blödningen, allt såg bra ut. Skönt på ett sätt men det hade vart betryggande att få en orsak till detta eländiga elände. Jag fick klä på mig, grät en skvätt till av ren chock tror jag och sedan fick jag blodstoppande medicin intravenöst av en jättegullig sköterska. Jag försökte lugna mig. Det såg bra ut men doktorn sade också att han ju inte kunde veta säkert, det kunde också vara början på ett missfall. Den meningen har gnagt lite i mig, speciellt den första efterföljande veckan. Fick blodstoppande tabletter att äta i tre dagar och jag var livrädd för vad som skulle hända när jag slutade med dem. Det gick bra. Det har inte blött något mer (peppar peppar).

Nu har vi precis klivit in i vecka 18 och jag känner mig något lugnare. Magen växer och jag känner mig verkligen gravid. I hallen står ultraljudsbilderna, jag tittar på dem varje dag för att påminna mig om vad som finns där inne. Jag är sjukskriven till sista Maj än så länge. Kan inte jobba när det är så här. Speciellt inte där jag jobbar, det känns absolut inte som rätt plats för mig just nu. Jag värnar så om det som göms i min mage och jag utsätter oss inte för något som skulle kunna innebära en risk. Så nu har jag alltså varit hemma sedan i slutet på mars. Det börjar bli lite segt men jag gör vad som helst för vårt lilla hjärta där inne. 

Jag har inte haft mycket att pyssla med och blogga har jag inte kunnat göra eftersom allt kretsar kring min sjukskrivning och graviditeten. Det har ju varit så osäkert och läskigt och vi dröjde lite med att berätta för vissa familjemedlemmar. Men nu! Nu kan jag sätta mig här och skriva om jag vill, nu är det ingen hemlighet längre. Det bor ett litet hjärta i min mage, eller som den heter inom familjen, Kanelbullen! Gissa varför?

Nu ska vi på rutinultraljudet om ett par veckor och ja, jag är nervös. Men jag kan inget göra, förutom att ta det lugnt och inte stressa. Jag väntar på att känna de där små puffarna och buffarna där inifrån. Ibland tror jag att jag känner något diffust men det kan lika gärna vara en tarmrörelse eller lite gas... Haha! Jag klappar magen och försöker att faktiskt förstå vad som händer där inne. Att det ligger en person där, hälften jag och hälften J.

Vilken gåva det är.

Vilken lycka.

Jag berättar om allt det här hemska för jag tycker att det är viktigt, det talas aldrig om sådant. Inte förrän man själv öppnar sig och berättar, då hör man att både den ena och den andra också drabbats av missfall och blödningar under graviditeten. Varför är det så tabubelagt? Det är bättre att vi delar med oss av allt det jobbiga, delar upplevelser för då blir de kanske lite lättare att bära. För det känns skönt att berätta, i alla fall så tycker jag det och kanske kan det hjälpa någon annan där ute? Man känner sig så oerhört ensam, utlämnad och rädd ändå när något sådant där händer. Men sedan så inser man att man är inte ensam, det finns fler som gått igenom det jag gått igenom. 

Nu finns det bara en väg att gå, och det är framåt, mot målet. <3

 

birran

27 april 2014 12:44

En stor glädje och ett varmt grattis! Nu hoppas vi på att allt går bra och att lilla hjärtat snart ser dagens ljus. Så bra att du berättar allt som hänt, det kan faktiskt, som du säger, hjälpa andra. Men vilken pärs du gått igenom (och din sambo naturligtvis)! Det var med stor medkänsla jag läste denna blogg.
Många varma kramar från mig!

madeleine karlsson

27 april 2014 14:05

Tack Birran! Ja det har minst sagt varit en pärs men jag hoppas för allt i världen att det ska gå bra. Stor kram tillbaka till dig!

 

Sabine

27 april 2014 21:53

Stort grattis till er!! Vad roligt att det verkar gå bra! Vad jag läser så verkar det inte som mens, men jag vet fler som haft menstruations liknande blödningar hela graviditeten igenom. Inga fel.

Är bebis beräknad i september eller oktober?
Grattis än en gång!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...