Sitter och tittar ner på magen, kan fortfarande inte riktigt förstå. Trots att vi har sett dig tre gånger nu på den där svartvita skärmen. Trots att min mage växt. Trots hur jag mådde de där första månaderna.

Men det var skönt att få dela med mig av nyheten igår, det gjorde det hela liiite verkligare. Det är liksom inget som vi går runt å hittar på. För det kändes lite som det innan vi berättade. Ett önsketänkande liksom. Fast det är ju på riktigt. Så himla konstigt.

Det är bra att man är gravid i nio månader. Det ger en i alla fall en liten chans att kunna förbereda sig och ställa om hjärnkontoret. Det är ju den största av alla uppgifter vi har framför oss nu J och jag. Vi ska få ett barn som vi ska lära allt vi kan. En individ som vi ska fylla med värderingar, åsikter, tankar, självständighet och framtidstro. Vi ska föregå med gott exempel, vara lyhörda och försöka att inte tappa tålamodet. Vi ska finnas där för någon annan tjugofyra timmar om dygnet i resten av våra liv.

Det arbetet har redan påbörjats för mig (för J också naturligtvis men nu är det ju jag som skriver). Jag skyddar dig med allt jag har, ställer upp och lånar ut min kropp som jag hoppas att du trivs i. Jag hanterar all den här oron (försöker i alla fall) som jag har förstått kommer att hänga med mig resten av livet, ända tills du växer upp och jag blir gammal. Oron för hur du har det, om du ska klara dig, om du blir nöjd med oss, vi som ska axla din föräldraroll?

Det är så himla häftigt allt det här. Vilken resa det är, och än har den just bara börjat...