Så kom valborg med eldar och innebrända igelkottar. Så kom onsdagen och den sista april med en Tigerdrottning i släptåg.

Hade nästan glömt bort att idag är idag. Dagen jag längtat efter och väntat på. Nu finns den äntligen här, ännu ett. Kents nya album känns, precis som det brukar, passande. Jag befinner mig på en ny plats i livet, med hjärtat där inuti. Musiken tycks alltid följa mina steg och svänger där jag svänger. Vi går bredvid varandra fortfarande, efter alla dessa år. Möts i livets vägkorsningar. En trygghet.

Så fint att den här nya skivan får följa med mig på den här resan, på resan mot föräldraskapet. Jag ska lära lilla hjärtat alla texter, varje ton. Alla rader som betytt så mycket, alla känslor som känts under tiden.

Idag struntar jag i körer och att sjunga in våren. Jag låter Kent mässa. I alla fall för mig och för dig, mitt lilla hjärta.

Fick precis hem mina otroligt (dyra) efterlängtade hårprodukter och om man kanske skulle ta och skicka tillbaka dem kanske?

Blir så himla trött och irriterad, ledsen och arg. Jag är ju sjukskriven och vet inte riktigt hur det blir med den här ersättningen från försäkringskassan än. Men hur som helst så har ju det här året varit allt annat än bra ekonomiskt sett. Jag har varit både sjuk och sjukskriven i omgångar sedan i December. Det reaulterar i inte så feta löner om man säger så. Jag har försökt spara undan några kronor då och då för nu finns det ju någon annan som man vill köpa fina saker till, kläder, vagn och bilbarnstol bland alla andra grejer.

Precis när jag kom hem från eskilstuna efter den senaste blödningen så var det någon jubelidiot som stal min cykel här nere på gården. Jag använder min cykel JÄMT, jag älskar den och nu när jag var förbjuden att gå långa sträckor, bära tungt och ta det lugnt så var jag så glad att jag åtminstone hade den att rulla fram på och ställa varor i cykelkorgen. Icke! Grät stora krokodiltårar av ilska, vem stjäl en sjukskriven gravid kvinnas cykel?? Jävla idiot! Det kändes som ett hån!

Några dagar senare kom nästa lilla smäll, skatten! Har aldrig någonsin behövt betala tillbaka men i år...naturligtvis! Ja det är ju bara att betala liksom det fattar jag ju.

Idag kom en annan kul överraskning. A-kassan! Naturligtvis så stämmer inte antalet timmar från 2012 överrens trots att jag fyllde i allt så noggrannt jag bara kunde. Kommer nu att bli återbetalningsskyldig för de felaktiga timmarna. Ja jag förstår det också, att allt måste stämma och att det är pengar jag redan fått men det här med att allt detta kommer samtidigt nu när jag är sjukskriven, inte kan jobba och typ inte har något som kan kallas för ekonomi. Det gör mig ledsen. Så nu har jag setat här och grinat över mitt elände och förbannat den där jävla cykeltjuven för det är det som stör mig mest.

Jag hade tänkt köpa en ny cykel för mina sparade pengar men nu kan jag inte det för det är så himla mycket annat (ska till tandläkaren också, betala CSN-lånet och väntar på svar om ersättning från försäkringskassan. Kanske inte ens blir berättigad pengar, vad vet jag?). Om jag ändå hade haft cykeln! Känner mig nästan handikappad utan den och lat för att jag måste ta bilen när jag handlar osv.


Jävla skit det här! Så jävla dålig timing med allt! Ja, jag är en aning hormonell, trött och ledsen. Orkar inte med allt! Så jävla mycket krångel med myndigheter, papper, löner, tidrapporter och skit! Skulle inte förvåna mig om det är något fel med den där ansökan till försäkringskassan som jag höll på med i fem timmar här om dagen också! Att min orsak till sjukskrivningen inte godkänns så att jag blir helt utan pengar... Nä det skulle inte förvåna mig ett dugg!

De där dyra hårprodukterna känns ju inte lika roliga nu...

Hej livet, det är så här det är att leva va?

Sitter och tittar ner på magen, kan fortfarande inte riktigt förstå. Trots att vi har sett dig tre gånger nu på den där svartvita skärmen. Trots att min mage växt. Trots hur jag mådde de där första månaderna.

Men det var skönt att få dela med mig av nyheten igår, det gjorde det hela liiite verkligare. Det är liksom inget som vi går runt å hittar på. För det kändes lite som det innan vi berättade. Ett önsketänkande liksom. Fast det är ju på riktigt. Så himla konstigt.

Det är bra att man är gravid i nio månader. Det ger en i alla fall en liten chans att kunna förbereda sig och ställa om hjärnkontoret. Det är ju den största av alla uppgifter vi har framför oss nu J och jag. Vi ska få ett barn som vi ska lära allt vi kan. En individ som vi ska fylla med värderingar, åsikter, tankar, självständighet och framtidstro. Vi ska föregå med gott exempel, vara lyhörda och försöka att inte tappa tålamodet. Vi ska finnas där för någon annan tjugofyra timmar om dygnet i resten av våra liv.

Det arbetet har redan påbörjats för mig (för J också naturligtvis men nu är det ju jag som skriver). Jag skyddar dig med allt jag har, ställer upp och lånar ut min kropp som jag hoppas att du trivs i. Jag hanterar all den här oron (försöker i alla fall) som jag har förstått kommer att hänga med mig resten av livet, ända tills du växer upp och jag blir gammal. Oron för hur du har det, om du ska klara dig, om du blir nöjd med oss, vi som ska axla din föräldraroll?

Det är så himla häftigt allt det här. Vilken resa det är, och än har den just bara börjat...

Jag har velat skriva det här så länge men det har varit en knackig väg, en jobbig tid, oviss och otäck men ändå så spännande och full av glädje. Nu när den närmsta familjen på båda sidor är informerade sedan en tid tillbaka och veckorna rullat på så känner jag att det inte är något att hymla med längre. Magen växer och den går inte heller att dölja. Jag vill inte dölja den.

Det känns som en lättnad att äntligen kunna få tala om att vi väntar vårt första barn. J och jag ska bli föräldrar.

Det började i slutet av Januari, kände mig lite uppsvälld och kinkig i humöret, tänkte att det var PMS. Symptomen fortsatte. Åkte iväg med jobbet en dag och skulle äta en värmd matlåda med hemlagad pizza, efter ett par tuggor ville jag kräkas samtidigt som jag var svinhungrig. Pillade i mig maten och tänkte att det här är inte som det brukar... Där någonstans startade mina misstankar. Rädslan var där omedelbart. Kunde bara tänka på allt det hemska som hände sist. Samtidigt det där hoppet och den där upprymdheten, kanske, kanske... 

Det gick ett par veckor och jag väntade på mensen, ville nog inte riktigt tro på de där redan ömmande brösten, att all mat kändes äcklig och att kylskåpet luktade mycket värre än det brukade. Mensen kom aldrig, vi gjorde ett test. Det blev positivt omedelbart och jag sade Åh nej, inte igen och började gråta. Jag var livrädd men J:s varma omfamning sade att det här ska vi klara. Nu ska det gå bra.

Ganska direkt efter testet ringde jag barnmorskemottagningen, frågade om tidigt ultraljud. Det fick jag själv boka in på lasarettet. Jag ringde omedelbart och fick en tid några veckor senare.

Under tiden kämpade jag på på jobbet. Var ständigt nervös och orolig, gick på toaletten bara för att se efter om jag blödde. Jag var ju så säker på att det skulle gå illa den här gången också. Så kom tiden för ultraljudet tidigt i vecka 8. Jag började gråta så fort jag kom in i rummet, fick syn på gynstolen och ultraljudsapparaten. Det var hemskt. Jag hade ju mest bara dåliga erfarenheter av att ligga där. Men så, efter en stund så fick vi reda på att allt såg bra ut. Vi fick se den där yttepyttelilla bönan med det där snabbt tickande hjärtat. Det var fantastiskt och vi fick vår första ultraljudsbild med oss hem. Så stolt jag var när jag tittade på den. Det fanns något i min livmoder den här gången. Det var inte tomt. Och de där anlagen som skulle bli hjärtat...det tickade så fint!

Samma kväll berättade vi för våra föräldrar om det här lilla miraklet. Vi hade inte velat säga något förrän vi säkert visste hur det låg till. Glädjen var stor men jag hörde och såg på dem att de blev oroliga också. Precis som vi. 

Så gick veckorna igen och det var jobbigt på jobbet. Jag mådde illa av all mat men kräktes aldrig. Jag levde på yoghurt, fil och frukt, senare knäckemackor. Jag var så otroligt trött och sov så fort jag fick en chans. All min energi gick åt på jobbet, att försöka bete mig normalt och stoppa undan den där gnagande oron. Måste tänka positivt!

Vecka 12 började närma sig och jag kände att det skulle nog bli en bebis den här gången. Inga blödningar än så länge och jag började så sakteliga må lite bättre. Men så en dag precis innan jag skulle åka till jobbet så går jag på toaletten, det var i vecka 11+2. Jag ser det direkt, i trosan, brunt kladd. Precis så som det började förra gången då vi fick missfall. Jag fick panik. Tänkte att det här är inte rättvist, det ska inte vara så här. Ringde J men han svarade inte på telefonen. Ringde mamma och J:s mamma som är sjuksköterska. Jag var helt förstörd och fick knappt fram ett ord. Grät och skrek och försökte andas. Det var så fruktansvärt. J:s mamma åkte från jobbet och hem till mig, J kom också efter ett tag och vi begav oss till Uppsala. Satt i bilen och tänkte att det var kört, bebisen är död. Ställde in mig på att gå igenom den där operationen igen och det där efterföljande sorgearbetet. Skulle vi någonsin bli föräldrar och hur många gånger orkar man gå igenom detta minns jag att jag tänkte när träden och fälten rullade förbi utanför bilfönstret. Vi kom fram och det gick ganska fort, jag fick ta blodtryck och blodprov och sedan var det dags för undersökning. Jag höll J hårt i handen och grät. Hon som undersökte mig sade efter en stund att här ser jag ett hjärta som slår så fint i er lilla bebis. Jag grät ännu mer! Vi fick båda titta på skärmen och se vårt barn för andra gången. Nu med kompletta armar, huvud, ben och en torso. Vi såg ryggraden, hjärnan, allt. Orsaken till blödningen kunde man inte hitta så vi tog ett cellprov, kanske är det det som spökar igen? (Väntar fortfarande på provsvaren)

Ringde mamma och bästis och berättade att allt var bra och skickade ultraljudsbilderna som vi fick med oss. Vårt lilla hjärta! Jag blev sjukskriven efter detta för att det inte skulle hända något mer. Men det gjorde det...

Exakt två veckor efter första blödningen var jag på besök hemma hos mamma och pappa i Eskilstuna några dagar. Allt var bra och jag tog det lugnt, lyfte inte tungt och tog bara lugna promenader. Kände mig avslappnad. Dagen då jag skulle ta tåget hem hoppade jag in i duschen. Börjar tvätta håret och sköljer av kroppen. Tittar nedåt för att hjärnan på något sätt sade åt mig att göra det. Blodet forsar längs med ena benet, ner i duschen. Jag tror inte mina ögon, känner efter med handen, minns hur det skvätte på duschväggen och att det såg ut som om någon begått ett mord i duschhörnan. Jag var ensam hemma, föräldrarna på jobbet. Jag tar handdukar och stoppar mellan benen, börjar skaka men försöker ta det lugnt och tänka rationellt. Vad ska jag göra? Vem ringer jag? Hur gör man här i Eskilstuna? Hur ska jag ta mig till lasarettet? Ringer mamma och börjar gråta igen, vill inte ringa med såna besked för jag vet vilken oro det skapar men jag behövde hjälp. Mamma kom hem från jobbet, syrran kom över och jag ringde J och hans mamma bara för att informera. Vi tog en taxi till sjukhuset och jag fick någon slags panikattack. Bara grät och grät. Det kändes som om blodet forsade ur mig och jag tänkte att antingen så är det jag som dör eller vårt barn. Men jag hade inga smärtor, kände ingenting och jag tyckte det var så konstigt för det borde ju göra ont, så som det gjorde sist.

Vi fick snabbt hjälp och mamma och syrran var med mig in i undersökningsrummet (tänker nu så här i efterhand att det nog inte var en så trevlig upplevelse för dem men jag kände att jag behövde dem där för att inte förlora förståndet helt och hållet). Doktorn var lugn men kunde konstatera det jag redan visste, att det var mycket blod. Jag fick gå och kissa, han kunde inte se något på ultraljudet för min blåsa var i vägen. Satt där på toaletten med blod överallt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Livrädd, så jävla livrädd. Tillbaka in i undersökningsrummet, hoppa upp i gynstolen igen och så försöka andas och vara stilla så att man skulle se något på skärmen. Det kändes som en evighet innan han sade att det såg bra ut, bebisens hjärta slog och den rullade runt så fint där inne. Mamma och syrran fick komma runt och så tittade vi en snabbis tillsammans på det som finns där inne. Den lille som sprattlade runt och levde rövare och verkade hur nöjd som helst (jävla skitunge att skrämmas så...). Inte heller den här gången kunde man hitta någon orsak till blödningen, allt såg bra ut. Skönt på ett sätt men det hade vart betryggande att få en orsak till detta eländiga elände. Jag fick klä på mig, grät en skvätt till av ren chock tror jag och sedan fick jag blodstoppande medicin intravenöst av en jättegullig sköterska. Jag försökte lugna mig. Det såg bra ut men doktorn sade också att han ju inte kunde veta säkert, det kunde också vara början på ett missfall. Den meningen har gnagt lite i mig, speciellt den första efterföljande veckan. Fick blodstoppande tabletter att äta i tre dagar och jag var livrädd för vad som skulle hända när jag slutade med dem. Det gick bra. Det har inte blött något mer (peppar peppar).

Nu har vi precis klivit in i vecka 18 och jag känner mig något lugnare. Magen växer och jag känner mig verkligen gravid. I hallen står ultraljudsbilderna, jag tittar på dem varje dag för att påminna mig om vad som finns där inne. Jag är sjukskriven till sista Maj än så länge. Kan inte jobba när det är så här. Speciellt inte där jag jobbar, det känns absolut inte som rätt plats för mig just nu. Jag värnar så om det som göms i min mage och jag utsätter oss inte för något som skulle kunna innebära en risk. Så nu har jag alltså varit hemma sedan i slutet på mars. Det börjar bli lite segt men jag gör vad som helst för vårt lilla hjärta där inne. 

Jag har inte haft mycket att pyssla med och blogga har jag inte kunnat göra eftersom allt kretsar kring min sjukskrivning och graviditeten. Det har ju varit så osäkert och läskigt och vi dröjde lite med att berätta för vissa familjemedlemmar. Men nu! Nu kan jag sätta mig här och skriva om jag vill, nu är det ingen hemlighet längre. Det bor ett litet hjärta i min mage, eller som den heter inom familjen, Kanelbullen! Gissa varför?

Nu ska vi på rutinultraljudet om ett par veckor och ja, jag är nervös. Men jag kan inget göra, förutom att ta det lugnt och inte stressa. Jag väntar på att känna de där små puffarna och buffarna där inifrån. Ibland tror jag att jag känner något diffust men det kan lika gärna vara en tarmrörelse eller lite gas... Haha! Jag klappar magen och försöker att faktiskt förstå vad som händer där inne. Att det ligger en person där, hälften jag och hälften J.

Vilken gåva det är.

Vilken lycka.

Jag berättar om allt det här hemska för jag tycker att det är viktigt, det talas aldrig om sådant. Inte förrän man själv öppnar sig och berättar, då hör man att både den ena och den andra också drabbats av missfall och blödningar under graviditeten. Varför är det så tabubelagt? Det är bättre att vi delar med oss av allt det jobbiga, delar upplevelser för då blir de kanske lite lättare att bära. För det känns skönt att berätta, i alla fall så tycker jag det och kanske kan det hjälpa någon annan där ute? Man känner sig så oerhört ensam, utlämnad och rädd ändå när något sådant där händer. Men sedan så inser man att man är inte ensam, det finns fler som gått igenom det jag gått igenom. 

Nu finns det bara en väg att gå, och det är framåt, mot målet. <3