Tio över nio blev jag uppropad, möttes av en vänlig själ som satte mig bakom ett skynke på en stol med grått tyg på. Jag började gråta omedelbart, nervositeten och oron var alltför stark.

Den vänliga själen undrade vad som var jobbigast och jag undrade hur jag skulle kunna svara på den frågan... Vad är jobbigast med att tvingas iväg till ett lasarett, lägga sig i en gynstol i ett rum fyllt av obehagliga instrument och folk som ska gröta runt inuti ens kropp för att få bort onda celler som kan förvandlas till cancer???

Jag svarade inte på frågan.

Den vänliga själen kom sedan, efter att jag setat bakom skynket i vad som kändes som en evighet,med en liten kopp fylld av lugn. Jag svalde och hoppades på det bästa.

Jag fick sitta där bakom tygstycket i korridoren ytterligare en stund. Jag tyckte inte att lugnet hade lagt sig till ro i min kropp på ett sådant sätt som jag önskat. Jag kände mig som vanligt och grät lite till i besvikelsens tecken. Jag skulle trots allt få ligga där i en gynstol vid fullt medvetande medans någon kapade av halva min livmodertapp!

Jag var livrädd!

Efter en stund kom en man ut ur dörren framför mig, han presenterade sig som något jag inte minns och talade om att jag snart skulle få komma in. Jag ville inte in. Jag ville absolut inte in och göra detta med en man i samma rum. En man i dryga 30-års åldern.

Därefter blev jag inkallad i operationsrummet.

Jag fick sätta mig på en stol och återigen försöka förklara VAD jag tyckte var så jobbigt med den här operationen. VAD var jag rädd för?

Jag förklarade så gott det gick...

Sedan gick den tyska, kvinnliga doktorn igenom operationen steg för steg medans mannen satt snett bakom och nickade samtyckande. Det kändes underligt. Vad samtyckte han i? Vad gjorde han där?

Jag blev tillsagd att gå på toaletten innan ingreppet och då kände jag yrseln och den milda hjärtklappningen man kunde få av det lugnande medlet. Obehagligt. När jag kom tillbaka fick jag klä av mig och den vänliga själen undrade hur det kändes nu, om jag kände mig något lugnare?

Nej, svarade jag!

Jag tog plats i gynstolen, bet mig i läppen och tänkte att om tio minuter är det här över. De klistrade dit en stor fyrkantig lapp på mitt lår, jag undrar fortfarande vad det var för något??

Sedan började helvetet...

Hur många och stora saker kan man stoppa in i någons underliv? Det var fruktansvärt att bara få in spekulumet som var i modell större, så att doktorn kunde se ordentligt. Sedan följde någon sorts tvätt, bateriedödande eller steriliserande antar jag. Inte heller detta var speciellt behagligt men jag visste att jag hade det värsta kvar. Bedövningen. Jag fick inte, som det stod i pappret, någon bedövningsspray innan själva sprutorna och de fortsatte att tala om att bedövningen kändes precis som hos tandläkaren trots att jag bett dem att sluta tala om just tandläkaren på grund av min tandläkarskräck... Jag orkade inte säga emot en gång till.

Jag försökte att stålsätta mig, att vara duktig och stor men jag kände mig så otroligt liten i den där stolen. Jag kände mig hjälplös och kunde inte ta vägen någonstans. Bedövningen var det vidrigatse jag har varit med om. Eller egentligen var det hela situationen. Att ligga i en stol med sitt underliv blottat  och få sprutor som gör så ont att du gråter som ett litet barn samtidigt som det lyser en stor stark lampa emot dig och tre människor, varav en man står runt dig och tittar/försöker lugna och säger att man är jätteduktig fast man inte tycker det är en fruktansvärd upplevelse. Bedövningen skulle verka i fem minuter så jag fick ligga där i fem minuter och vad jag tänkte på då har jag ingen aning om...

Ljudet av maskinen som skulle ta bort den cellförändrade delen av mig lät högt och ljudligt. Som en dammsugare fast lite bullrigare. Jag tror att de brände bort biten för doktorn sade vid ett tilfälle att det skulle kunna lukta lite obehagligt. Jag kände ingen lukt. När hon sedan sade att biten var borta så hörde jag ett skrapande ljud. Jag tror att de skrapade bort lite också. Det där ljudet hör jag så fort jag ska försöka sova. Det gnager och gnager.

Övergreppet, förlåt, ingreppet var över ganska snabbt efter att bedövningen satts men det är ljuden jag minns mest. Jag fick ligga kvar lite i stolen och sedan sätta mig försiktigt upp. Det snurrade...

Jag fick klä på mig och sedan sätta mig på en stol. Nu kände jag att jag hade fått något lugnande... Allt var över!

Det här önskar jag ingen människa att behöva genomlida! Det var rent ut sagt vidrigt! Varför kan man inte bara få sova en kort stund istället för att behöva vara med och se och höra och känna lukter??? Det är inte snällt. Det är jobbigt som det är utan att behöva ligga där i en underlägsen position i ett kalt rum fullt med folk som kan och vet mer om sin åkomma än en själv...

Nu måste jag vänta i tre veckor på att få resultatet från den analys som ska ske av biten de tog bort. Biten som i övrigt låg som en stor köttbulleliknande köttbit på en bricka. (Kunde de inte ha gömt den tills jag gick ut åt minstone?) Jag får desutom inte göra i princip något förrän om fyra veckor, inte träna, inte lyfta tungt, inte bada, inte ha sex...

Så nu sitter jag här med ett ömt underliv och en mage som känns som en ballong. Det känns som om hela livmodertappen och äggstockarna svullnat upp till sin tredubbla storlek. Det gör ont till och från, liksom hugger till. Igår var jag en sväng på stan och när jag gick hem så kändes det som om inälvorna skulle falla ut från operationssåret... Men jag kom hem hel. Sedan tog jag mitt pick och pack och åkte hem till min älskade korvbulle! Som jag saknat honom fastän jag bara varit borta drygt ett dygn! Det känns skönt att vara här, som det alltid gör. Här känner jag mig trygg.

När jag kom fram var jag helt slut och magen likaså. Idag är jag hemma från skolan.

Det känns obehagligt och egentligen hade jag nog velat vara hemma imorgon också men jag måste åka till Dingtuna för att spela in intervjuerna till skolarbetet... Jag vet inte hur jag ska orka. Det får gå.

Jag trodde att jag skulle känna mig lugn och harmonisk nu när operationen äntligen är över men det gör jag inte. Jag känner mig orolig och nervös i alla fall och jag tänker mycket på vad som hände där inne i operationsrummet. Det är något som jag aldrig mer i hela mitt liv vill vara med om! Jag grät som ett barn...

Jag tror att jag nu går och oroar mig för resultatet som ska dimpa ner om ungefär tre veckor i brevlådan...Måste jag göra om allt igen? Finns cellförändringarna kvar? Har de hittat något annat? Bla, bla, bla...

Nu ska jag ta en värktablett, duscha och klä mig... Sedan vet jag inte mer... kanske orkar ta mig ut en liten sväng. En liten bara. Man blir galen av att sitta stilla inne.

Kram på er