Jag somnade, jag vaknade och nu är det den 25e. Kanske har jag lyckats sova tre timmar, inte mer...

Jag är dödligt nervös, min mage gör ont. Som om fjärilarna där inne, i detta nu, råkat ut för en jordbävning och studsar mot magsäcksväggen. Jag försökte lindra deras lidande med att flyga dit matpaket i form av nyponsoppa... Det hjälpte inte.

Katastrofen är ett faktum nu. Inget kan lindra och inget kan hjälpa. Skadan är redan skedd.

Klyschan, Tiden läker alla sår, känns fånig idag och alldeles, alldeles sann.

Jag vill somna nu. Jag vill inte vakna förrän allt är färdigt. Förrän jordbävningen lugnat sig och staden är återuppbyggd.

Snälla låt mig vara i fred och låt mig sova.

Och snälla, låt tårarna vara där de är...

Du blev så ensam där i mörkret. Stor och stark. Osynlig.

De knutna känslorna i bröstet värkte. Klumpar av olust som aldrig kan redas ut.

Kroppen svämmar över och lungorna fylls. Är det så här det känns?

Det gör ont där bakom revbenen och lämna mig i fred.

Se dig aldrig över axeln då vrids nacken din ur led.

Ryggen den är böjd och krokig, alldeles förstörd.

Någon skrek och skrek men blev aldrig hörd.

Jag blev så ensam där i ljuset. Liten och skrynklig. Osynlig.

De vassa armbågarna i sidan kändes. Blåmärken av avund som aldrig kan suddas bort.

Kroppen går under och ögonen ger upp. Är det så här det känns?