Jag står här i köket och steker på kött, får snart middagsgäster och då gäller det att alla åker hem härifrån mätta och belåtna. Stod och funderade på allt det här med jobb och arbetsförmedlingar. Jag kom fram till att om man ska passa in i det här så kallade samhället så måste man vara en klump oformad lera, en blank duk som säger ja, ja, javisst och alltid är nöjd och glad.

Men faktum är att jag är en människa, jag har tankar, känslor, erfarenheter, både dåliga och bra. Jag kan gråta, bli arg, vara upprörd men också allt det motsatta. Jag kan få vem som helst att le om det är mitt uppdrag. Jag kan ta för mig, ge efter och till och med ge upp om det är så. Min erfarenhet av Arbetsförmedlingen och dagens arbetsmarknad är att man helt och hållet tappar sin självkänsla, sitt tyckande och tänkande och sin förmåga, kanske till och med rättighet, att få säga NEJ.

Du förväntas acceptera olika situationer och lösa dem trots att du kanske inte har en möjlighet att göra det. Du förväntas byta stad för att få ett jobb och du kan i princip inte tacka nej. Du förväntas acceptera olika jobbförslag från någon som inte ens känner dig, inte heller där kan du tacka nej, eller jo det kan du men då mister du din rätt till eventuell ersättning. Du förväntas vara glad över alla chanser som erbjuds dig även om det inte har något med din aktuella livssituation att göra. Du förväntas tacka ja till allt så fort du kliver innanför Arbetsförmedlingens dörrar. Ordet Nej finns inte där, där finns bara möjligheter, oändliga sådana. Och det ska man ju vara tacksam för?

Jag känner mig nedtryckt i skorna och jag vet inte om det beror på mina ständigt dåliga erfarenheter av den förmedling som är till för att hjälpa mig. Kanske beror det på att jag på min förra arbetsplats gick in i väggen och mådde dåligt och vet att det kommer att bli likadant om jag tvingas tillbaka till något liknande. Kanske beror det på att jag och Arbetsfömedlingen har olika åsikter om det mesta. Kanske beror det på att jag faktiskt inte vill nöja mig med ett jobb som jag inte vill ha. Kanske beror det på att det känns som om man inte har någon valmöjlighet...

Jag har kämpat så för att ta mig bort från det som gjorde mig illa, för det är väl så vi människor fungerar? Jag tog tag i det där berömda hoppet och hoppade, en liten, liten bit men tillräckligt långt för att låta mig få tillbaka det jag hade innan jag träffade på väggen. Jag har nog aldrig mått så bra som när jag pluggade, för att jag gjorde det för mig själv, för mitt välmående och för att jag gjorde något som jag var bra på. Jag hade hittat det, mitt kall! Framtiden var ljus och ganska långt borta då, men nu sitter jag här i vad som känns som ett mörkt och instängt rum. Det blev inte bättre efter studierna. Det blev inte lättare att få ett jobb. Det blev nästan tvärt om på något sjukt sätt.

Nu lever jag dagen som den kommer. Har ont i magen varje morgon när jag vaknar och inser att kontot är nästan tomt, inget jobb ligger på lur och dagen är ensam och lång. Självklart mår man inte bra av att vara arbetslös, absolut inte. Det är inte ett dugg roligt, jag avskyr det. Arbetsförmedlingen verkar tro och tycka att alla som är arbetslösa VILL vara det, därför är det bäst att nöja sig, ta emot och tacka ja till precis vad som helst. Men faktum är att det inte fungerar så. Inte för mig i alla fall. Jag värderar min hälsa och mitt välmående före ett arbete. Om AF tycker att jag ska gå tillbaka till företaget jag vägrar arbeta för så struntar de fullständigt i mig som människa, min person och min integritet. Det är enligt mig, inte rätt. För som sagt så är jag en människa, med tankar, känslor, drömmar och viljor.