Det var länge sedan jag var så här ledsen, så här otröstlig, arg och besviken. Jag har gråtit i flera timmar, ända sedan brevbäraren kom med brev från Arbetsförmedlingen. Idag kom den droppe som fick min fulla kopp att rinna över. Det är liksom jobbigt som det är med att vara arbetslös, inte ha någon ordentlig ekonomi och behöva tänka på pengar och sin arbetssituation jämt å ständigt.

Jag trodde att det var information om min nya (den tredje i ordningen) handläggare. Så fel jag hade, det första jag ser är feta stora bokstäver som bildar ordet Attendo. Jag trodde att det hela var ett dåligt skämt. Vem ville vara så elak? Men det var inget skämt. I kuvertet låg en kallelse till en rekryteringsträff med Attendo den 14 Juni. Ögonen tårades i samma stund som jag läste rubriken. Sedan gick de inte att hejda... Har gråtit sedan dess.

Jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Jag blev så arg för att det som jag kämpat så hårt för att komma ifrån ändå lyckas ta sig in i mitt liv igen. Jag lovade mig själv, den dagen jag började studera, att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot i det förtaget igen och jag har tänkt hålla det löftet. Jag kan bara inte stå för företagets värderingar, dess personalpolitik och sättet de tar hand om de gamla på.

Det står i brevet att det är obligatoriskt att gå dit och att man blir avanmäld om man inte gör det. Hot, med andra ord. Jag gjorde klart för min första handledare på mitt första möte att jag inte tänkt arbeta för Attendo igen, jag förklarade precis som det var. Att jag höll på att gå in i väggen och mådde väldigt dåligt, att jag gjorde allt för att komma bort från min dåvarande arbetsplats och därför valde att studera för att komma in på en helt annan bana. Tydligen är detta något som de valt att inte anteckna i min "journal" eller vad det nu heter...

Jag mailade precis den här mannen som postat brevet till mig och förklarade att jag inte kommer att gå på det här mötet. Om jag är tvungen att gå för att inte bli avanmäld så kommer jag att gå dit men vara klar och tydlig med att jag absolut inte vill arbeta för dem utan enbart är där därför att jag är tvungen. Jag blev ledsen för att det kunde ha varit vilket annat jobb som helst, trädgårdsnisse, bollkalle eller bagare eller nåt men inte ett arbete inom Attendo. Det stör mig så oerhört mycket att jag förmodligen skulle ha ganska stor chans att få arbetet om jag hade velat haft det men det går bara inte. Det strider emot allt som jag är som person och alla mina värderingar. Jag kan bara inte återgå till det där arbetssättet. Jag vet att jag måste ha ett arbete och jag vill inget hellre men jag kan inte må dåligt på min arbetsplats, det går inte. Det är inte själva arbetsplatsen i sig egentligen utan företaget som anställer mig. Jag kan inte. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag har en chans, ganska stor, till att få ett jobb men inom heeeelt fel område och plats. Det finns säkert människor i min närhet som tycker att jag borde ta jobbet ändå, men de har förmodligen inte arbetat där jag har arbetat och de har förmodligen heller inte gått in i väggen pga sin arbetssituation. Jag vet inte hur jag ska förklara för dem som tycker att jag är en mespropp och inte tar chansen när den erbjuds. Jag vet ingenting. Jag orkar inte mer. Har varit så oerhört ledsen idag. Jag trodde aldrig i livet att jag skulle reagera så här men jag trodde å andra sidan inte heller att jag någonsin skulle behöva konfronteras med det här gamla monstret igen. Jag trodde att jag hade gjort avståndet tillräckligt långt...

Jag har så ont i huvudet nu och jag har gråtit mot min finaste Korbulles axel. Vad gjorde jag utan honom? Jag är helt förstörd, hur mycket ska man orka med? Varför kan inte jag få hamna på ett sådant där bekvämt bananskal någon gång? Varför ska man kämpa så för att ta sig bort från något när man i slutändan tvingas dit i alla fall? Och varför ska man utbilda sig när det verkar helt onödigt? Varför, varför, varför?

Jag vet inte vad jag gör om Arbetsförmedlingen tvingar dit mig, ska jag sitta där och lyssna på deras skitsnack och le? Ska jag bli intervjuad och dumförklarad när jag säger att jag absolut inte vill jobba för dem? Ska jag sitta där och ljuga och ha ont i magen? Ska jag gå därifrån gråtandes?

Det känns en aning tungt nu. Jag brukar hålla modet och humöret uppe men idag har jag tappat allt. Lagt mig ner och bara hulkat ur mig all gråt och allt som känns jobbigt nu. Man tror att man klarar allt men ibland måste man släppa taget... Det kanske behövdes. Man måste rensa systemet ibland.

Försöker tänka på morgondagen då jag får finbesök från ursprungshemmet, jag längtar så efter dem! Fina, underbara människor!