Det var länge sedan jag var så här ledsen, så här otröstlig, arg och besviken. Jag har gråtit i flera timmar, ända sedan brevbäraren kom med brev från Arbetsförmedlingen. Idag kom den droppe som fick min fulla kopp att rinna över. Det är liksom jobbigt som det är med att vara arbetslös, inte ha någon ordentlig ekonomi och behöva tänka på pengar och sin arbetssituation jämt å ständigt.

Jag trodde att det var information om min nya (den tredje i ordningen) handläggare. Så fel jag hade, det första jag ser är feta stora bokstäver som bildar ordet Attendo. Jag trodde att det hela var ett dåligt skämt. Vem ville vara så elak? Men det var inget skämt. I kuvertet låg en kallelse till en rekryteringsträff med Attendo den 14 Juni. Ögonen tårades i samma stund som jag läste rubriken. Sedan gick de inte att hejda... Har gråtit sedan dess.

Jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Jag blev så arg för att det som jag kämpat så hårt för att komma ifrån ändå lyckas ta sig in i mitt liv igen. Jag lovade mig själv, den dagen jag började studera, att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot i det förtaget igen och jag har tänkt hålla det löftet. Jag kan bara inte stå för företagets värderingar, dess personalpolitik och sättet de tar hand om de gamla på.

Det står i brevet att det är obligatoriskt att gå dit och att man blir avanmäld om man inte gör det. Hot, med andra ord. Jag gjorde klart för min första handledare på mitt första möte att jag inte tänkt arbeta för Attendo igen, jag förklarade precis som det var. Att jag höll på att gå in i väggen och mådde väldigt dåligt, att jag gjorde allt för att komma bort från min dåvarande arbetsplats och därför valde att studera för att komma in på en helt annan bana. Tydligen är detta något som de valt att inte anteckna i min "journal" eller vad det nu heter...

Jag mailade precis den här mannen som postat brevet till mig och förklarade att jag inte kommer att gå på det här mötet. Om jag är tvungen att gå för att inte bli avanmäld så kommer jag att gå dit men vara klar och tydlig med att jag absolut inte vill arbeta för dem utan enbart är där därför att jag är tvungen. Jag blev ledsen för att det kunde ha varit vilket annat jobb som helst, trädgårdsnisse, bollkalle eller bagare eller nåt men inte ett arbete inom Attendo. Det stör mig så oerhört mycket att jag förmodligen skulle ha ganska stor chans att få arbetet om jag hade velat haft det men det går bara inte. Det strider emot allt som jag är som person och alla mina värderingar. Jag kan bara inte återgå till det där arbetssättet. Jag vet att jag måste ha ett arbete och jag vill inget hellre men jag kan inte må dåligt på min arbetsplats, det går inte. Det är inte själva arbetsplatsen i sig egentligen utan företaget som anställer mig. Jag kan inte. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag har en chans, ganska stor, till att få ett jobb men inom heeeelt fel område och plats. Det finns säkert människor i min närhet som tycker att jag borde ta jobbet ändå, men de har förmodligen inte arbetat där jag har arbetat och de har förmodligen heller inte gått in i väggen pga sin arbetssituation. Jag vet inte hur jag ska förklara för dem som tycker att jag är en mespropp och inte tar chansen när den erbjuds. Jag vet ingenting. Jag orkar inte mer. Har varit så oerhört ledsen idag. Jag trodde aldrig i livet att jag skulle reagera så här men jag trodde å andra sidan inte heller att jag någonsin skulle behöva konfronteras med det här gamla monstret igen. Jag trodde att jag hade gjort avståndet tillräckligt långt...

Jag har så ont i huvudet nu och jag har gråtit mot min finaste Korbulles axel. Vad gjorde jag utan honom? Jag är helt förstörd, hur mycket ska man orka med? Varför kan inte jag få hamna på ett sådant där bekvämt bananskal någon gång? Varför ska man kämpa så för att ta sig bort från något när man i slutändan tvingas dit i alla fall? Och varför ska man utbilda sig när det verkar helt onödigt? Varför, varför, varför?

Jag vet inte vad jag gör om Arbetsförmedlingen tvingar dit mig, ska jag sitta där och lyssna på deras skitsnack och le? Ska jag bli intervjuad och dumförklarad när jag säger att jag absolut inte vill jobba för dem? Ska jag sitta där och ljuga och ha ont i magen? Ska jag gå därifrån gråtandes?

Det känns en aning tungt nu. Jag brukar hålla modet och humöret uppe men idag har jag tappat allt. Lagt mig ner och bara hulkat ur mig all gråt och allt som känns jobbigt nu. Man tror att man klarar allt men ibland måste man släppa taget... Det kanske behövdes. Man måste rensa systemet ibland.

Försöker tänka på morgondagen då jag får finbesök från ursprungshemmet, jag längtar så efter dem! Fina, underbara människor!

 

fia

12 juni 2012 19:14

Stå på dig! Gå om du måste för att få den där stämpeln i pappret ellrr vad det nu är man får men låt de inte tvinga dig att krypa för nåt du mår dåligt av. Styrkekram

 

Annica

13 juni 2012 12:55

Gå för att slippa bli avanmäld. Men: berätta vid mötet med Attendo om dina tidigare erfarenheter på ett sakligt, inte otrevligt, sätt och fråga om situationen har förbättrats/förändrats. Den kan ju faktiskt variera från kommun till kommun, precis som Arbetsförmedlingens arbete. Visa att du är en person som är beredd att "bråka" för att ändra en dålig situation på din arbetsplats. Att du är en person som inte håller tyst och som kan krångla lite. Förhoppningsvis tycker de inte att det är speciellt bekvämt att ha en sådan person i sin organisation. Kan du komma in på Attendo och arbeta med andra saker: rutinbeskrivningar, information, osv? Även om det inte är där du vill arbeta, kanske ett sätt att få den där jädra erfarenheten vi saknar? Kram!!!

madeleine karlsson

13 juni 2012 14:26

Självklart ska jag inte vara otrevlig men jag tänker vara ärlig och tala om som det är, att jag blev dittvingad. Jag vill inte ha något med dem att göra, inte på något plan egentligen men såklart tänker jag dra upp mina studier och vad jag vill med min framtid.

Att det ska vara så här!! Så innerligt trött!

Kram tillbaka!

 

Louise

15 juni 2012 15:44

Stor kram till dig! Jag är på väg in i arbetslöshetsträsket jag med efter att min chef betett sig som en idiot. Jag har blivit varslad/uppsagd (chefen fattar inte skillnaden) så jag har kopplat in facket. Ska jag bli uppsagd ska det ske på rätt sätt. Man kan inte sätta sig på mig hur som helst. Just nu har jag semester och har ap-ont i magen inför att jag ska tillbaka till jobbet på tisdag. Kommer få så mycket skit av chefen för att jag kopplat in facket, trots att han sa att vi skulle det... Hur som helst gäller det att vi står på oss. Det är ofta tungt, men för ens egen skull så måste man göra det som känns rätt, annars kommer man inte kunna leva med sig själv! Massor med styrkekramar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

http://solros.bloggagrartis.se

madeleine karlsson

16 juni 2012 20:38

Ojoj, hoppas att det löser sig! Det är bra att du kopplat in facket. Stå på dig, man ska inte bli behandlad hur som helst.

Lycka till, jag sänder tillbaka en styrkekram till dig!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...