Det här är året då jag ska fylla trettio. Det är inte klokt och jag kan inte för mitt liv förstå det. Det har gått så rasande fort.

Det här är året då jag och Korvbullen firar fem år tillsammans. Det är inte klokt och jag kan inte för mitt liv förstå det heller. Det har gått så rasande, rasande fort.

Alla blir vi äldre och det blir mer och mer påtagligt. Överallt. Vi håller inte längre några hejdundrande suparfester, istället samlas vi för att se på melodifestivalen eller spela något spel. Någon tar en öl eller ett glas vin. Ingen ligger och spyr på toaletten framåt morgonkvisten.

Ingen har tid att ses i veckorna längre på grund av jobb och familjebildning. Skoltiden, den fria, är över för de flesta. Vi är vuxna nu.

Jag börjar oroa mig för de äldre generationerna i släkten och inser att vi kommer inte att finnas här på jorden för evigt. Jag får också dåligt samvete över att jag befinner mig så långt bort när någon blir sjuk och hamnar på lasarettet. Jag kan inte komma och hälsa på när som helst.

Jag börjar fundera på sparande och pensionen. Är det dags nu, att börja lägga undan en slant till framtiden som jag hoppas att jag kommer att få?

Barn då? Jo, vi jobbar på saken. Inser att jag inte kommer att bli yngre än så här, någonsin. Jag vill vara med och jag vill att de andra också ska få vara med. Bevittna ett under, ett mirakel. Hinner de? Hinner vi?

Jag kan inte låta bli att bli en aning stressad inombords. Men samtidigt så är jag ju bara 29, snart 30. Det är ju ingenting. Det är ingenting om jag nu får leva tills jag blir hundra. Får jag inte det så har jag nog trots allt lite bråttom. Finns ju så mycket jag vill hinna göra och se.

Antirynkkrämerna börjar ta över mitt badrumsskåp också. Känns ju trist att erkänna det. Men så är det. Jag har en nattkräm, en dagkräm och en för runt omkring ögonen. Det sägs att den ska lyfta här och där men jag märker ingen skillnad. De två strecken jag har under ögonen är alltjämt närvarande hur mycket klet jag än smörjer på. Illa lluktar det också, kletet. Tänker att det säkert gör nytta då. Allt som är äckligt gör gott. Funderar på att köpa något som luktar gott nästa gång.

Har försökt komma igång på riktigt med träningen också. Det gäller ju att ta hand om sin åldrande kropp så att den inte förfaller helt och utvecklar alla möjliga sjukdomar. Det går dock inte så bra nu när jag jobbar. Känns som att jag är på jobbet jämt och när jag är hemma ska det städas, lagas mat och tvättas och sånt där ni vet. Det är liksom på något sätt aldrig en lugn stund och sedan blir jag trött. Den här vintern har också tagit ut sin rätt på mina lungor. Jag har säkert tagit Bricanyl tre gånger om dagen för att överleva. Får astma så fort jag gått utanför dörren eller tillbaka inomhus. Temperaturväxlingar är itne min kopp te, speciellt inte i samband med promenerande eller cykling. Nä, jag måste sätta igång nu när det blir barmark för jag längtar efter mina joggingrundor. Hjärt-kärlsjukdomarna kan ta sig någonstans!

Nä, det går inte att undvika åldern och hur den banar sin väg framåt hur vi än försöker. Det är bara att hänga med och hoppas på det bästa. Man vet aldrig hur det går förrän efteråt som jag brukar säga...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...