Förra året var nog ett av de absolut bästa och definitivt ett av de värsta. På en och samma gång. När jag tänker tillbaka så har det varit en ganska omtumlande resa.

Det har hänt så mycket sedan jag beslutade mig för att börja plugga, visserligen var det 2008 men jag känner att jag är kvar på den resan. Jag har inte nått målet och/eller satt min fot på nästa stig för att se vart den leder.

Allt var så nytt och läskigt då. Vissa saker är fortfarande nya och läskiga. Allt för läskiga för att jag ska våga uttala dem eller ta tag i dem. Därför blir jag lite darrig på rösten ibland och händerna skakar...

Jag träffade den finaste människan på hela jorden 2008 men inte kunde jag väl då ana att vi fortfarande skulle hänga ihop ett och ett halvt år senare. 2009 var i det avseendet det bästa året någonsin. Jag har aldrig känt så mycket, så starkt, så länge. Det är härligt och jag vill aldrig vara utan det. Jag hade aldrig kunnat ana hur bra man faktiskt kan ha det och hade ni frågat mig för tre år sedan hur jag trodde att mitt liv skulle se ut 2010 så hade jag nog svarat att ja jag sitter väl ensam på min kammare och är missnöjd över allt och lite till.

Det var precis så det kändes då... Hopplöst.

Nu däremot är jag lycklig, jag har det bra även om det har blivit några förändringar i mitt liv. Jag kan ibland känna mig lite kluven över att "bo" i två städer samtidigt. Det är fruktansvärt svårt att träffa alla som man tycker om och älskar där "hemma" i Eskilstuna samtidigt som man vill spendera tid med den som man tycker är den finaste som finns och det känns ibland lite underligt att jag umgås mer med korvbullens vänner än mina egna. Jag saknar dem ibland men samtidigt så vet jag ju att de inte är så långt borta.

Jag är också fruktansvärt tacksam över hur jag har det här i min andra hemstad Enköping. Jag tycker så himla mycket om alla här och jag tvivlar på att det finns lika fina och bra människor någon annan stans. Det betyder mycket att jag känner mig som hemma även här. Jag har haft en ofantlig tur.

2009 bjöd också på en del otrevligheter som jag sent skall glömma. Det började vid årsskiftet 2008-2009 med den värsta förkylningen som någonsin bosatt sig i min kropp. Jag var döende!

När jag väl tillfrisknat från den så var det i februari dags för nästa nederlag, benbrottet. Det var, då, det värsta jag varit med om. Att vara i behov av andra i sex veckor lärde mig både det ena och det andra men framför allt så insåg jag att man kan allt, bara man vill! Jag åkte till och med tåg med min "klump" till korvbullen för att få något annat att tänka på. Han fixade en stol åt mig så att jag kunde duscha och sade att jag var fin. Jag kände mig inte fin.

Benbrottet känner jag av fortfarande i form av smärtor, stelhet och en fruktansvärd osäkerhet. Jag har också utvecklat en fobi för trappor och hala fläckar/is. Jag har heller inte kunnat träna så som jag velat på ett helt år. I somras försökte jag börja jogga men efter ett par gånger med smärta så stukade jag foten. Nu litar jag inte på den för fem öre, den kan svika mig när som helst. Sommaren spenderades på jobbet, det hemska jobbet ochjag lovade mig själv att efter den sommaren så skuolle jag aldrig gå tillbaka dit mer. Det löftet har jag hållit och snart ska jag säga upp mig. Det är mitt lovord till mig själv och det gör jag för att jag ska må bra. Det känns bra i magen av att veta att jag aldrig mer ska kliva in genom de dörrarna och känna mig otillräcklig, arg, irriterad och fruktansvärt trött och grinig.

I Augusti fyllde jag och systeryster år och vi ställde till med en födelsedags/avskedsfest fest! Jag bjöd korvbullens vänner och vi hade fruktansvärt roligt. Någon vecka senare flyttade min fina syster ner till Halmstad för att börja studera. Det var en konstig omställning för hela familjen och speciellt jobbigt var det för mamma och pappa som nu bor själva, utan barn. Straxt därefter fick jag brev om cellprovtagning och jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle fälla så många tårar och känna så mycket ilska de följande 6 månaderna. Efter första cellprovtagningen fick jag vänta länge tills jag fick ett brev som bekräftade det jag gått och oroat mig för. Jag hade cellförändringar och de skulle undersökas närmare. Återigen fick jag vänta, vänta och vänta tills jag fick en ny tid hos någon doktor på kvinnohälsan. Med tunga steg gick jag dit och där utfördes den värsta undersökningen jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Jag gick därifrån med ännu tyngre steg och tårar i ögonen. Efter det: Ännu mera väntan. Sedan kom brevet som talade om att jag var fri från cellförändringar, jag slappnade av och tänikte att nu blir allt bra. Tills mamma ringde några dagar senare och berättade om det nya brevet som jag fått. Efter det är allt bara en enda sörja av gråt och ångestfyllda tankar.

Det är en dryg vecka kvar tills jag ska genomgå operationen som förhoppningsvis tar bort alla cellförändringar och jag börjar återigen få svårt att somna om kvällarna och hålla de otrevliga tankarna borta... Det värsta med allt har varit all väntan... Man mår inte bra av den och det tär på ens sinne.

Mitt i allt detta så går pappa och gör sig illa, ordentligt. Då kändes det som att det fick vara nog. Det finns en gräns för hur mycket man orkar. Allt detta tillsammans med allt skolarbete har varit tröttsamt. Men jag har klarat mig. Jag har arbetat så mycket och så bra jag kunnat med allt annat i bakhuvudet och jag är stolt över mig själv för att jag tagit mig igenom det. Det har inte varit lätt och många gpånger har jag bara kännt för att kasta alla böcker åt skogen och bara sätta mig ner och gråta istället...

Som tur är så har jag haft korvbullen. Han är ett enormt stöd, även de dagar han inte vet om det. Hit till Enköping har jag rymt när det känts övermäktigt att befinna sig "hemma" i min lägenhet och vänta på besked eller andra otrevligheter. Jag tycker om att vara här, det känns tryggt och det finns alltid ett par varma armar som kan omfamna en.

Jag hoppas nu att jag efter den där operationen kan få fokusera lite mer på mig själv igen. Börja träna och bry mig om min kropp på ett sätt som jag inte orkat att göra det här året...

Ta hand om varandra! :)

Kram

 

Anna

15 januari 2010 16:25

hoppas att 2010 blir ett bättre år! det tvivlar jag inte på! :)

http://annaekvall.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...