Jag har haft svårt att sova några nätter och då har döden kommit och besökt mig. Inte i fysisk form men han har funnits där i tankarna, den där jävla döden. Om det nu är en han vill säga?

Konstigt kanske ni tycker, men döden är faktiskt närvarnade. Alltid. Jag har tänkt mycket på och kring döden sedan farmor gick bort. Vad händer efter döden? Kommer vi någonstans och får vi möta alla älskade människor som gått vidare före en själv någon gång efter att vi tagit vårat sista andetag? I så fall så undrar jag om vi så att säga stannar i åldern när vi dör? Eller kan man dö flera dödar? Förstår ni vad jag menar?

Både min morfar och min farmor är nu döda och har de stannat i sina åldrar där på andra sidan? Jag får hoppas det för annars kommer de ju att hinna dö en gång till och så kommer det att fortsätta i all evighet utan att vi någonsin kommer att hinna mötas igen.

Jag antar att jag inte kommer att få något svar på mina frågor förrän jag själv befinner mig i stunden då jag tar mitt sista andetag...

Döden... Jag kan få panik över den ibland trots att jag varit med om den så många gånger. Jag har hållit många människor i handen när de passerat till eftervärlden, eller vart vi nu kommer. Det är i den stunden som man inser att den där människan som precis levt ett liv och lämnat så många spår efter sig i form av minnen, barn och annat aldrig mer kommer att kunna ta på eller se dessa någonsin igen. Det är en så sorglig tanke. Och det är det jag är rädd för, att dö ifrån allt eller att allt ska dö ifrån mig. Själva döden är jag inte rädd för, det är snarare att man lämnas eller lämnar som gör så himla ont i själen. Hur ska man klara av det?  Och åter igen så finns inga svar...

Jag tittar på farmor där hon sitter ovanför sin ängel och önskar att hon kunde tala till mig och berätta hur hon har det och vad som väntar en efter det där sista, avgörande andetaget... Men hon förblir tyst och jag tänker att hon kanske väntar tills jag somnat med att berätta något. Genom drömmar kan de döda åter få liv och jag hoppas att jag snart får träffa farmor igen, i en dröm.

Döden tar ju förstås inte upp hela min vardag om det är det ni tror. Jag fotar också och nu var det min tur att gå in genom linsen. Det var ett tag sedan men här kommer jag. :)

Jag har vågat köpa mig ett sådant där skärp, eller som pappa säger: en livrem! Hiss eller diss?

Dagen till ära så målade jag naglarna rosa.

Ja så här ser jag ut nu för tiden. Lite tjockare men lite gladare! :)

Får man inte peta I näsan så kan man peta UTANFÖR den.

  Hmmmmmm

Sisådäringa suddigt...

Det var allt för nu. Over and out!