Klockan är fem i halv tolv och jag sitter här i vardagsrummet och bara njuter, både av insikten och utsikten.

Jag vaknar tidigt av mig själv nu, det skiner in små varma solstrålar mellan persiennskenorna. De pockar på uppmärksamhet och borstar bort sömnen ur ögonen. Det är vår nu, jag har flyttat och björken blommar.

Kläderna hänger ute på balkongen i sin torkställningen, kläderna som tvättats i vår egna tvättmaskin. Vi vet att skonprogrammet är väldigt, väldigt skonsamt mot kläderna och kommer troligtvis aldrig mer att användas. Det tar lång tid att torka kläder som inte fått kramats med centrifugalkraften...

Jag har också plockat in disken i diskmaskinen, våran egen diskmaskin. Det känns som om jag har någon annans lyxlägenhet till låns...

Borde ta en vända med dammsugaren och trasan. Byggdammet lägger sig sakta men säkert längs lister, på nya köksluckor, på soffbordet och fönstrena. Men vad gör det? Allt är så fint!

Kan man verkligen ha det så här bra? När nyper verkligheten en i skinnet så att ett blåmärke träder fram och talar om att allt är en dröm?

Kan man ha det så här bra? Kan man det?