Känn skuldrorna emot det svala golvet. Du vet att du måste ge upp.

Känn de torra lungorna fyllas med damm och läpparna, de som en gång talat, bli alldeles stumma. Så tyst.

Hör alla skrönorna bakom de tunnaste av väggar. Lögnerna och skratten, alla tal som aldrig talats. Hör den viskande rösten som ber dig om saker du aldrig skulle göra och ångra allt du aldrig gjorde. Så allvarsamt.

Visa alla felen för de som är perfekta. De vet att du hatar det. Visa de vackra ärren under tröjan, de som en gång gjort så ont, och skapa nya. Så lärorikt.

Skapa drömmar där du lever nu och sluta aldrig. Du hoppas att alla vet.

Skapa chanser för de som alltid lyckas och låt de som förlora göra just det. Så orättvist.

Försök tills du inte orkar mera. De där borta förväntar sig det.

Försök att öppna hjärtat, det som slagit så många gånger, för varje själ som saknar ett eget. Så nödvändigt.

Släpp taget och fall fritt i all evighet. Vi visste väl att du kunde.

Släpp det som andra kallar för allt och ta för dig av det andra, det som en gång funnits. Så länge sedan...