Vet inte vart jag ska börja idag. Huvudet, den där klumpen som sitter mellan axlarna består mest av sockervadd eller något annat luddigt. Livet för tillfället består mest av jobb, däremellan försöker jag att andas och inte glömma bort vem jag är, vart jag kommer ifrån och vilka jag älskar.

Överallt är det sjukdomar, läkarbesök, cancer, död och krig. På tv, i tidningar och i vardagslivet. Jag kan bara trösta mig med att mitt orosmoment är över. Allt var bra och jag kan andas ut i ett par år. Tills nästa gång. Orkar faktiskt inte med allt. Finns det ingen positivitet någonstans? Vem skriver om alla de glada nyheterna och allt det fina som sker här och där? För nog måste det väl finnas godhet och skratt någonstans?

Sitter ofta och funderar, speciellt här på jobbet på min lilla trästol. Funderar på varför saker och ting blir som de blir, hur man väljer att göra och inte göra, på framtiden och det som varit. Ofta tänker jag på mina vänner och min familj hemma i Eskilstuna. Jag saknar dem nog mer nu än någonsin, kanske just för att vi i princip aldrig hinner ses. Det är alltid något i vägen. Jag blir så ledsen när jag inser hur mycket av varandras tid som vi missar, vi som alltid haft så nära till varandra, bott i samma stad, bara en cykeltur eller trappuppgång bort.

Men jag tänker på dem ofta. Tänker också på sådant, eller kanske snarare sådana som jag förlorat. Inte för att de gått bort eller bara försvunnit utan för att vi mer eller mindre har gjort olika val här i livet och kanske inte riktigt kommit överrens. Personer som tidigare i mitt liv betytt så mycket men som nu inte längre finns till förfogande. Men det är ju så att jag bestämmer inte över andras tyckanden och tänkanden. De får naturligtvis göra som de vill. Huvudsaken är att jag vet att det inte är jag som har valt bort. Jag har alltid funnits där, för det är sådan jag är. Även om jag inte syns eller hörs så finns jag där. Bara för att jag inte ringer eller hälsar på så betyder det inte att jag exkluderat dig ur mitt liv. Jag finns här fortfarande men det kanske du inte bryr dig om. Jag vet ju inte för jag förstår egentligen fortfarande ingenting. Tänker på tid vi missat, hur du har det nu, vart du bor, hur ni trivs i det nya gamla huset som vi spenderade såmycket tid i när vi var arga och förvirrade tonåringar. Jag undrar hur det gick med den nya lägenheten i Uppsalla som du skulle flytta in i, varför blev jag inte bjuden på inflyttingsfesten om du nu hade en sådan? Bor ni ihop? Hur mår de små? De vet nog inte vem jag är nu för tiden. Jag är nog bara ett litet minne som er mor har lagt i något vitmålat skåp någonstans. Kanske ligger jag i en gammelrosa, blommig plåtburk som hon hittat på en loppis? Jag kan tänka mig det, för jag känner henne egentligen, er mor. Eller ja, kände kanske jag ska säga. Just nu vet jag inte vem hon är. Hon vet nog inte vem jag är heller. Vi har tappat bort varandra. Och du? Varför svarar du aldrig när jag hör av mig?

Tankarna surrar ibland så till den grad att jag har svårt att höra tystnaden. Undrar hur det blivit om allt var som det var. Fast så kan det ju naturligtvis aldrig bli. Vi är här, ni är där. Vi finns. Önskar att jag hade lite mer tid bara, tid till att hälsa på den blivande modern som jag också saknar. Tid att se hennes mage växa och se hennes makes leende bli bredare och bredare ju närmare datumet de kommer.  Tid till att besöka vännen som jag ser så sällan och kika in i hennes nya lägenhet. Tid till att besöka den andra modern och hennes familj och hon som är så rastlös och lycklig. Som far runt som ett yrväder och ändå alltid är glad. Vill ha tid att bry mig om dem allihopa, dricka mängder av te och äta bullar tillsammans.

Men nu måste jag jobba, jobba för att kunna komma vidare i mitt eget liv. Jag längtar så efter att bilda familj och känna att allt ordnar sig. Just nu är jag bara trött och missnöjd. Missförstå mig inte, är jätteglad att jag jobbar och tjänar pengar men det här är inte vad jag vill. Alls. Vissa dagar vet jag bara inte hur jag ska klara av, det kryper i hela kroppen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Men det är bara tillfälligt. Sedan intalar jag mig att det bara är för stunden, att jag kommer att klara av det här precis som jag klarat av allt annat. Jag säger till mig själv att det här, den här väntan, är ett steg på vägen och att det inte tar slut här. Det kommer en dag  då jag kanske vill gå till jobbet på morgonen, har arbetskamrater jag kan prata med och tid över till att åka hem och träffa alla som jag saknar lite oftare än vad som är möjligt just nu. Det kommer en tid då det dåliga samvetet kanske helt enkelt inte är så dåligt.

Men tills dess så sitter jag här på min stol och undrar varför det blev som det blev och hur vi kunde åka så långt bort ifrån varandra trots att vi egentligen är så nära...