Kokade en kopp te, nu har jag glömt den på köksbänken där den står och virvlar ur sig allt det varma. Det som gör gott. Imorgon är det vår fyraårsdag. Fyra år. Vi jobbar då. Han jobbar dag och jag jobbar kväll. Som vanligt går vi om varandra. Finns ingen tid att fira att vi är vi. Får väl bli en annan dag tänker jag och glor runt på olika hotellsidor...

Tänkte att vi, nästa vecka, när vi faktiskt har lite ledigt ihop kunde hitta på något annat, något lite extra mysigt. Har en gratis hotellnatt som kanske går att utnyttja tänker jag och undersöker saken. Nej, inga sådana hotellrum finns tillgängliga det aktuella datumet. Läser på hotellkedjans hemsida att man måste boka dessa rum i god tid innan. Jag antar att en vecka inte är "i god tid". Jahapp, då återstår i så fall att hyra ett svindyrt hotellrum någonstans...

Känner mig sjuk också, cementlunga och fotbollshuvud. Det här är min klagomur. Måste jobba hela veckan och har tre 13-timmarspass i helgen. Därefter väntar en tidig måndagsstädning, kvällsjobb och sedan, en välbehövlig liten ledighet. Dagarna går så sakta fast fort. De få dagar man är ledig försvinner in i ett moln av trötthet och ångest inför saker som jag vill men inte hinner/kan göra. Finns så många människor där borta som jag inte hinner besöka. Det gör mest ont i mig nu. Det är ju så här det är och så det blir. Vi växer ju upp och ifrån varandra. Det vet jag ju. Jag bor här och de bor där. Där jag bodde. Det är mycket sånt i mitt huvud nu. Att jag är här och ni är där och att tiden inte räcker till. Ändå är jag tacksam. Läser om människor som drabbas av obotbara sjukdomar och tänker att jag har växt upp i lyckan. I lyckan om att ha fått slippa se sjukdomar och död på nära håll inom familjen och bland mina vänner. Vi är skonade. Än så länge... Peppar peppar... Vi måste fortsätta på den här vägen hörrni, lyckans väg!

Tekoppen har slutat virvla nu, kanske är det lagom kallt. Drickbart. Men jag vill att det ska riva bort det otäcka i bröstet. Värma upp cementet och låta det rinna ut. Försvinna.

Jag skriver aldrig nu för tiden. Målar aldrig. Sjunger aldrig. Kom fram till det här om dagen. Kom fram till att det nog beror på utbildningen som inte blev något mer än just det, en utbildning. Att den ännu inte har lett mig någonstans och att jag sitter fast i en stol som är rätt så obekväm. En stol som jag inte tänkte sitta i särskilt länge men som mer och mer börjar kännas som någon slags obekväm trygghet. Jag vet hur lätt det är. Jag har ju varit här förut. Suttit länge och obekvämt men tryggt. Det värsta är att jag saknar inspiration nu. Har ingen lust att skriva. Vill inte söka några jobb, vill inte hoppas på något som är bättre, orkar inte kämpa hela tiden, vill inte, vill inte, vill inte... Har ju försökt i flera år men jag kommer ju ingenstans. Kunde ingen ha berättat om den där kvicksanden som liksom suger fast en där längre fram? Kunde ingen ha flaggat för det, gett mig en liten varning? Men vad hade det hjälpt? Jag hade väl setat här ändå vid det här laget.

Jag är sugen på något annat nu, vill kanske till och med sitta bekvämt och otryggt någon annan stans, i en annan stol. Testsitta. Är sugen på en familj, som jag så länge varit. Är sugen på att skita lite i andra och göra något för min egen skull. Är sugenpå lite sol. Är sugen på en stor fest och middagar med vänner. Är sugen på den där koppen te som står på köksbänken...