Kokade en kopp te, nu har jag glömt den på köksbänken där den står och virvlar ur sig allt det varma. Det som gör gott. Imorgon är det vår fyraårsdag. Fyra år. Vi jobbar då. Han jobbar dag och jag jobbar kväll. Som vanligt går vi om varandra. Finns ingen tid att fira att vi är vi. Får väl bli en annan dag tänker jag och glor runt på olika hotellsidor...

Tänkte att vi, nästa vecka, när vi faktiskt har lite ledigt ihop kunde hitta på något annat, något lite extra mysigt. Har en gratis hotellnatt som kanske går att utnyttja tänker jag och undersöker saken. Nej, inga sådana hotellrum finns tillgängliga det aktuella datumet. Läser på hotellkedjans hemsida att man måste boka dessa rum i god tid innan. Jag antar att en vecka inte är "i god tid". Jahapp, då återstår i så fall att hyra ett svindyrt hotellrum någonstans...

Känner mig sjuk också, cementlunga och fotbollshuvud. Det här är min klagomur. Måste jobba hela veckan och har tre 13-timmarspass i helgen. Därefter väntar en tidig måndagsstädning, kvällsjobb och sedan, en välbehövlig liten ledighet. Dagarna går så sakta fast fort. De få dagar man är ledig försvinner in i ett moln av trötthet och ångest inför saker som jag vill men inte hinner/kan göra. Finns så många människor där borta som jag inte hinner besöka. Det gör mest ont i mig nu. Det är ju så här det är och så det blir. Vi växer ju upp och ifrån varandra. Det vet jag ju. Jag bor här och de bor där. Där jag bodde. Det är mycket sånt i mitt huvud nu. Att jag är här och ni är där och att tiden inte räcker till. Ändå är jag tacksam. Läser om människor som drabbas av obotbara sjukdomar och tänker att jag har växt upp i lyckan. I lyckan om att ha fått slippa se sjukdomar och död på nära håll inom familjen och bland mina vänner. Vi är skonade. Än så länge... Peppar peppar... Vi måste fortsätta på den här vägen hörrni, lyckans väg!

Tekoppen har slutat virvla nu, kanske är det lagom kallt. Drickbart. Men jag vill att det ska riva bort det otäcka i bröstet. Värma upp cementet och låta det rinna ut. Försvinna.

Jag skriver aldrig nu för tiden. Målar aldrig. Sjunger aldrig. Kom fram till det här om dagen. Kom fram till att det nog beror på utbildningen som inte blev något mer än just det, en utbildning. Att den ännu inte har lett mig någonstans och att jag sitter fast i en stol som är rätt så obekväm. En stol som jag inte tänkte sitta i särskilt länge men som mer och mer börjar kännas som någon slags obekväm trygghet. Jag vet hur lätt det är. Jag har ju varit här förut. Suttit länge och obekvämt men tryggt. Det värsta är att jag saknar inspiration nu. Har ingen lust att skriva. Vill inte söka några jobb, vill inte hoppas på något som är bättre, orkar inte kämpa hela tiden, vill inte, vill inte, vill inte... Har ju försökt i flera år men jag kommer ju ingenstans. Kunde ingen ha berättat om den där kvicksanden som liksom suger fast en där längre fram? Kunde ingen ha flaggat för det, gett mig en liten varning? Men vad hade det hjälpt? Jag hade väl setat här ändå vid det här laget.

Jag är sugen på något annat nu, vill kanske till och med sitta bekvämt och otryggt någon annan stans, i en annan stol. Testsitta. Är sugen på en familj, som jag så länge varit. Är sugen på att skita lite i andra och göra något för min egen skull. Är sugenpå lite sol. Är sugen på en stor fest och middagar med vänner. Är sugen på den där koppen te som står på köksbänken...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...