Jag har alltid själv drabbats av det där klappa-på-mage-syndromet så fort jag träffat någon jag känner som är gravid. Det går liksom knappt att hejda, rätt var det är är man på väg med handen till en annan människas kroppsdel utan att fråga om det är okej eller ens fundera över saken. Nu när jag är gravid och magen putar mer för varje dag så råkar jag själv ut för dessa vänskapliga ömhetsbetygelser. För det kan väl knappast kallas något annat?

Första gången någon tog på min mage så tyckte jag att det var jätteknäppt och kanske en aning obehagligt. Det bara skedde liksom. Ingen som frågade om "lov". Det beror nog mest på att magen alltid varit den del av kroppen som absolut icke skall framhävas. Det har varit den delen av kroppen som ständigt skall sugas in och gömmas undan, snöras åt och helst bantas bort. Nu däremot står den helt plötsligt i centrum. Den har blivit min kropps fokuspunkt och det finaste jag har. Man får brottas lite med den tanken i början.

Nu är magen en bostad, ett hem till någon jag redan älskar utan att ens ha träffat. Ja, magen ses snarare som bebisens och inte min kroppsdel på något vis. Det talas ibland om att en gravidmage är allmän egendom och att det är helt okej för vem som helat att gå fram och kupa sina händer runt den växande magen utan att den blivande mamman ska ta illa upp. Jag vet inte riktigt om jag håller med i det resonemanget. För min del så går det bra om folk jag känner tar på min mage men om det skulle komma fram en vilt främmande människa med utsträckta armar och liksom suga sig fast på min buk så skulle jag nog rygga tillbaka och skydda min mage med allt jag har. För det är nog det hela den här ta-på-mage-diskussionen handlar om egentligen. Vi blivande mödrar vill skydda de där små liven inom oss med allt vi har. Det är vår uppgift. Kommer då någon som ses som ett potentiellt hot (typ alla som man inte känner och därmed inte litar på) så är det kanske inte så konstigt att denne blir avsnäst eller skälld på. Man får inte ta illa upp då, om en gravid kvinna nekar någon att ta på magen. Det är en väldigt privat och älskad del av kroppen just då som många kanske främst delar med sin partner om sådan finns. Vissa kanske inte es vill att någon endaste lecande varelse ska ta på deras mage. Det får man helt enkelt acceptera.

Nu åker det fram händer från blivande mor- och farföräldrar, vänner och andra släktingar och det gör mig inget. Det tog några gånger innan jag kände mig bekväm i det hela förstås men nu kan jag se det fina i det. Alla dessa människor som vill skapa någon form av kontakt med den där lilla människan där inne. Män som är nyfikna på hur det känns när det sparkar. Det får de ju själva aldrig uppleva på samma sätt som vi kvinnor och det är faktiskt jättesvårt att förklara hur det faktiskt känns. Det är otroligt egentligen vilka känslor och tankar man får möta från andra som gravid. Nu när jag går runt ute så liksom lyser människor upp när de tittar på en, bjuder på små hemliga leenden och varma ögon. De vet och förstår livets mirakel. Jag tror att vi alla känner en viss vördnad för gravida kvinnor. Det gör jag själv också. Kanske ännu mer nu. Däremot är jag försiktig med att klappa magar för det kan faktiskt vara så att det inte passar sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...