Igår var en sådan där dag då absolut ingenting blev gjort. Istället för en dusch, toabesök, matlagning, städning och tvätt så hade jag en missnöjd Olle fastklistrad vid min kropp. Han vägrade vara själv ens i två sekunder och hungern rev i hans stackars kropp mest hela tiden.

Jag var skittrött efter en, till stor del, vaken natt och irriterad på den här mjölkstockningen som vägrar ge med sig trots medicin. Har fällt tårar vid varje amning och igår kände jag att jag inte kunde ta mer smärta. Att ha en sugande liten gosse vid en infekterad barm känns ungefär som om någon skulle dra ut tutten i bröstvårtan och sedan börja såga av den. Det gör så fruktansvärt ont och dessutom blir bröstvårtan alldeles sårig och öm. Den var till och med blå igår efter Olles kämpande för att få ut nån mjölk.

Jag har pumpat emellan amningarna också för att hålla produktionen igång men det har knappt kommit något alls. Så igår bytte jag taktik! Jag gav Olle ersättning och lät tuttarna vila utan bh. Det var nog det bästa på länge! Till slut började de läcka och Olle var mätt och belåten. Jag kunde då pumpa ut en hel del och i den stilen har jag fortsatt. Nu känns det faktiskt lite bättre och min oro över att mjölken skulle ha sinat har gått över. De behövde nog bara lite lugn och ro... Men den där infektionen eller vad det är är kvar. Är lite rödaktig och svullen och det gör fortfarande lite ont men i eftermiddag ska jag på återbesök hos doktorn så vi får se om det kanske finns nån annan medicin som är mer effektiv som jag kan få för jag önskar bara att det ska gå att amma utan smärta. Det är väldigt jobbigt att veta, inför varje amning, att man kommer att få så ont att man börjar gråta vid blotta tanken. Men jag kämpar på för allt är för min sons skull. Men det här är värre än att föda barn tycker jag. Då finns det smärtlindring men detta är bara att så att säga genomlida. Jag förstår verkligen kvinnor som "ger upp" eller inte vill amma!

I det här avseendet så tycker jag att moder natur borde ha givit även männen förmågan att ge sitt barn mat. Det hade förenklat livet så oerhört mycket om mannen kunnat avlasta kvinnan och hennes matmaskiner. Det där är en nöt för evolutionen att knäcka...

På tisdag blir Olle tre veckor och jag förstår verkligen inte vart den här tiden tagit vägen. När han föddes så kändes de här veckorna då vi båda skulle vara hemma med vår son jättelånga. Vi skulle mysa och bara vara. Nu är de helt plötsligt slut och imorgon ska J tillbaka till jobbet.

Jag och Olle ska alltså klara oss själva om dagarna nu. Det känns lite konstigt och ibland undrar jag hur i hela friden jag ska hinna med något över huvud taget. Rutinerna är ju sisådär med en sådan här liten människa som styr och ställer hela dagarna. Han bestämmer när vi ska äta och sova osv. Eftersom den lilla herrn också helst är vaken halva nätterna så måste jag sova en stund mitt på dagen när han också sover för att orka. Det innebär att man knappt hinner något annat än toabesök, blöjbyten, påklädning och en massa amning (Vilken tid det tar!).

När ska jag hinna duscha, äta och laga mat? När ska jag hinna tvätta och städa (hatar när det är smulor på golvet och saker överallt)? Ja det blir spännande det här vill jag lova. Jag ska i alla fall försöka hinna med en promenad varje dag. Jag behöver det, Olle också för den delen och det är så roligt att knalla runt med barnvagnen!

Upp tidigt, åker till vårdcentralen för en drop-in tid på grund av den envisa mjölkstockningen. Parkerar bilen och går till biljettautomaten. Stoppar i en tia, jag glor på den lilla skärmen men inget händer. Är det jag som är dum å har stoppat pengen i fel hål eller är maskinjäkeln trasig? Jag stoppar i en till tia, även den försvinner ner i automatens djup utan att nåt händer.

Va faan!

Får betala med kort istället. Sätter i kortet, betalar för två timmar eftersom jag aldrig varit på drop-in och inte har en aning om hur många som sitter i väntrummet före mig (tänker att det säkert är sviiinmånga). Tjugo spänn till (kostar tio kr i timmen i den här staden...)!

Knallar upp och går till väntrummet, inte en människa! Bara en inne hos foktorn, sedan är det min tur. Mannen går relativt snabbt och jag får komma in. Förklarar mitt problem och tror då att hon fixar recept osv på en gång. Hon säger att ja, det bör behandlas när det gått så pass lång tid och sedan att hon inte har någon tid förrän klockan elva så då får jag komma tillbaka.

Jaha!? Okej, tack då säger jag och går. Då var det bara att åka hem igen och vänta i en och en halv timma... Värdo!

Jag var på vårdcentralen i ca 15 min. Det har hitills kostat mig 40 spänn. Nu ska jag snart dit igen och måste betala för parkeringen ännu en gång! Dessutom måste jag betala för läkarbesöket som säkert tar ungefär en halv minut eftersom hon redan vet vad jag behöver hjälp med. Det kommer sluta med att jag stoppat ner 50 kronor (alltså för fem timmar egentligen) i den där jäkla maskinen när jag faktiskt bara varit där och stått på parkeringen i ungefär 20-25 min sammanlagt.

Småpotatis kanske ni tycker men nu är jag mammaledig med extremt låg inkomst och jag stör mig som fasen när man ska betala för saker sådär och grejen man ska betala med bara slukar ens pengar utan att ge en det man betalat för... Kan ju ge mig fasen på att det hade suttit en P-bot på bilen om jag skitit i att betala med kortet! Å det blir ju liksom dyrare va!

Börjar fundera på om det här är ett trick utfört av kommunen? De behöver ju pengar till det nya parkeringshuset...

Dricker nu mera kallt kaffe och slänger i mig vad som helst som går snabbt till frukost. Det här med att passa tider existerar ju knappt längre. Det är omöjligt att planera med en sådan här liten gosekorv. Helst vill han både amma, sova och bajsa samtidigt precis när man ska gå hemifrån (trots att man försökt planera och matat och bytt i tid osv). Trots det så är det just tider som måste passas ganska ofta så här i början. Det är många besök på bland annat BVC som måste klaras av.

Idag var vi där, med en minuts marginal, för att mäta och väga. Nu händer det grejer vill jag lova! Gossen har ökat 300g på en dryg vecka och växt nästan två centimeter. Det är ett fint kvitto på att vi gör saker och ting rätt här hemma. Att han får den mat han behöver när han vill ha den trots min mjölkstockning. Apropå den så tyckte distriktssköterskan att jag skulle ta en drop-in tid hos läkaren imorgon och få antibiotika utskrivet. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, det vägrar att ge med sig och amningen är näst intill olidligt smärtsam till och från. Men det kommer mjölk i alla fall, det är huvudsaken! Jag ska kämpa för jag vill verkligen amma!

Igår passade vi också tiden. Då skulle vi till Socialförvaltningen och göra pappa J till pappa så att säga. Vi är ju inte gifta så då måste det skrivas papper på saken. Jisses vilket tjohej, det känns så uråldrigt hela den här grejen. Det kom till exempel in två vittnen när J skulle skriva på för att bekräfta att det är han som är fadern. Känns ju ganska konstigt egentligen att gå dit och göra det här när vi vet att det är vi som är Olles föräldrar. Det är ju så självklart. Hade vi varit gifta hade ingen brytt sig. Jag tänker att det här systemet borde uppdateras på något sätt...

Pappan med sonen. Notera nappen som ligger på soffans armstöd. Så här är det överallt här hemma nu för tiden. En napp här, amningsinlägg där, amningsnappar på nattygsbordet, odiskade nappflaskor (jag pumpar), småstrumpor överallt och filtar här och var och så vidare... Ett under att man vet vart saker och ting finns när man väl ska ha dem. Jag antar att man nu lever i ett sorts organiserat kaos.

Olle lade av en redig rackabajsare precis när jag tog den här bilden. Älskade lilla skitunge!

Om bara några minuter (01.08) blir vår son två veckor gammal. Det har varit två fina och härliga veckor fyllda av besök från nära och kära, mys och oändligt gosande. Det har också varit två veckor kantade av dålig sömn, trötthet och mjölkstockning.

På ett sätt har våra liv förändrats totalt men på ett annat sätt så känns den här föräldrarollen och vår son som något helt naturligt. Som om det alltid varit så och han alltid har funnits här hos oss. Det har alltså gått två veckor redan. Det känns som om han föddes igår. Han växer så det knakar, speciellt de små fötterna. Snart har han vuxit ur sina första minibyxor. Inte klokt! Man vill nästan stanna tiden för man inser ju nu hur fort det går och att han innan man vet ordet av är tonåring och vill ta körkort...

De här veckorna har varit mysiga men också intensiva. Mycket som är nytt och många som varit på besök för att klämma och känna på lille Olle. Han är snäll nästan jämt och ligger så fint i olika famnar utan att bry sig det minsta. Men bäst är det ändå att ligga på mammas eller pappas bröst och slumra till takten av hjärtslag. Några dagar har vi haft för oss själva och då har vi passat på att bara mysa, äta gott och gå en väng med vagnen. Tyvär så har jag haft mjölkstockning den gångna veckan (det betyder att det inte blir några uteaktiviteter för min del). Det är fortfarande inte bra. Att amma känns ibland värre än att föda barn tycker jag. Det gör så fruktansvärt ont men jag vägrar ge upp! Det började förra veckan med smärta i vänster bröst. Det liksom spände och kändes hårt. Jag fick frossa och låg i soffan hela dagen. Tvngade mig själv att amma och pumpa. Duschade varmt och åt alvedon. Det gav sig rätt fort och dagen därpå var jag nästan återställd. Nån dag senare känns det smärtsamt igen och bröstet blev hårt och rött. Oskönt! Mer amning och pumpning. Mer massage och varmvatten i duschen. Det är fortfarande rött och lite hårt. Sjukt segt att bli av med detta tydligen. Jag har stannat inomhus och virat in mig i tjocka filtar. Äter ipren. Det gör inte så ont men det ser inte så rart ut direkt... Mest gör det ont när Olle ska amma. Det drar och spänner och bröstvårtan blir sårig och öm och jag måste bita mig i fingret för att inte börja gråta. Mjölk finns det gott om och det är ju i alla fall bra! Idag har det känts en aning bättre faktiskt och jag har även blåst med hårtorken på det utsatta stället (det är bara vänster tutte som är drabbad, den högra fungerar utmärkt). Rart! Slipper man gå å blöta ner sig i duschen stup i kvarten. Vi ska till BVC på onsdag så är det inte bättre då så får jag fråga hur i hela fridens namn jag ska bli av med detta. Jag vill ju ut och gå med barnvagnen!

Apropå tuttar... Nu är man i den däringa positionen att man langar fram mjölkmaskinerna trots att det är folk i samma rum. Jag tänkte, innan jag blev mamma, att jag skulle sätta mig avskilt någonstans när barnet ville mumsa i sig. Att jag liksom inte ville bli stirrad på av andra och att barnet skulle få lugn och ro när det åt. Men det går liksom inte att dra sig undan varje gång det ska ammas för lillgossen vill ju äta mat hela tiden. Han struntar ju i om det är natt eller dag eller om vi har vänner på besök. Vill han äta så är det bara att duka bordet så att säga. Och underligt nog så känns det inte så himla märkligt att sitta där med sina enorma juver och mata sin son med andra människor närvarande. För det är ju just det, jag matar honom. Håller honom vid liv. Det är egentligen något väldigt vackert och naturligt. I alla fall för min del just nu. Nu är det inte så att jag svänger tutten över axeln när vi äter middag med vänner eller tar av mig på hela överkroppen och sitter staty mitt i rummet så att jag syns bra eller liksom skyltar med min amning. Jag får det bara att fungera helt enkelt. Så klart så anpassar man sig efter olika människor också och vart man befinner sig. För det är faktiskt mer eller mindre bekvämt att amma inför olika personer. Tycker i alla fall jag.

Ja jisses, det är mycket nytt nu och vi har bara börjat...

En sak är säker, det här är det häftigaste man kan vara med om! Älskade lilla Olle, tänk att du finns! <3

Det är så härliga dagar nu när vi bara går runt och myser och har det bra. Jag snusar Olle i huvudet så ofta jag kommer åt, det doftar ju så gott om den silkeslena kalufsen. Jag smeker hans kinder och försöker förstå att han är min. Att vi har gjort den här lilla människan. Jag är oerhört lycklig. Tänk att jag har så fina grabbar!

Idag tog vi första lilla promenaden med barnvagnen. Stoppade ner vår son som dagen till ära var klädd i sina finaste traktorbrallor i vagnen och han såg så liten ut. Han skrek först men tystnade så fort vi kom ut i friska luften. Å så skönt det var! Jag har inte varit ute på säkert en vecka annat än för att transportera mig till olika ställen. Kroppen är fortfarande lite sliten efter graviditet och förlossning känner jag så det blev ingen lång promenad. Men den var välbehövlig.

Nu ligger Olle och snusar här bredvid, det är dags för oss att sova för imorgon ska vi upp tidigt för ännu ett läkarbesök. Då ska de testa hörseln tror jag. Spännande!

Sov gott!

Vår son. Det vackraste som finns och det bästa vi någonsin gjort. Den här kärleken jag känner för min man och mitt barn nu är obeskrivlig. Den är enorm och ibland vet jag inte hur den ska rymmas där inne i bröstet. Det här är en underbar tid.

Just nu ligger du där i ditt babynest och slumrar. Jag ligger bredvid och undrar hur i allsin dar du fick plats i min mage. Att just du låg där inne hela tiden och var alldeles perfekt. Inte hade vi behövt oroa oss som vi gjorde. Om någon bara hade kunnat se in i framtiden och talat om för oss att allt skulle bli så här fint och bra...

Tänker tillbaka på förlossningen. Det är fortfarande overkligt att jag fått ut dig ur min kropp. Jag minns allt som i en dimma. Det gick i ett från det att vi kom till bedömningsmottagningen några minuter för sent i måndags. Undersökningar avlöste varandra och rätt vad det var fick vi beskedet att vi skulle bli igångsatta. Jag började gråta av glädje och lättnad. Äntligen!

Först sattes en ballong in men den åkte ut lika snabbt igen så då spräckte de fosterhinnorna och satte in värkstimulerande dropp. Det verkade direkt och jag fick regelbundna små värkar. Hanterbara. Därefter gick allt enligt regelboken och tiden flög fram på något konstigt sätt. Jag hade tänkt mig att det skulle bli en utdragen process nämligen. De förberedde oss på att det kunde ta flera dagar innan Bullen skulle komma ut. Jag förberedde mig på det värsta.

Men så gick det så himla bra allting. Jag öppnade mig snabbt och värkarna blev tätare ju mer de ökade droppet. Min kropp svarade bra på "behandlingen". Jag var bästis med lustgasen, tyckte den var suverän. Den lindrade kanske inte smärtan så himla mycket men den hjälpte mig att behålla fokus på andningen. Fick epidural när jag var öppen 5-6 cm och den fungerade väl i någon timme men sedan började det kännas annorlunda och göra riktigt, riktigt ont (tror inte att bedövningen satt som den skulle). En stund senare skulle jag sitta på pilatesbollen och då hände det grejer. Där och då var det som om naturen tog min kropp i besittning. Det gick inte att hålla emot och jag förstod att krystandet börjat. Hann tillbaka upp på sängen, krystade i 18 minuter och sedan så var han ute. Jag förstod ingenting. När jag tänker tillbaka på det så känns det som om det pågick i ungefär tre minuter och hela tiden så tror jag att jag inte ens kämpat ut huvudet. Jag hör personalen, de frågar om jag vill känna på huvudet men jag får en värk och trycker på istället. Det gör liksom inte ont just då, det är mer en instinktiv kraft och man bara gör det kroppen säger åt en att göra. Och så svisch, jag kikar ner över magen som just försvann och ser en blek kropp, och en snopp! Bullen blev en Olle där och då. Han skrek så fint och jag fick upp honom på bröstet. J klippte navelsträngen och det var bara helt sjukt häftigt! Vi hade klarat det!!! Jag hade klarat det! Jag hade fött fram våran son.

Det var den absolut bästa upplevelsen i mitt liv! Och vilken lön för mödan vi fick sedan... Den finaste lilla pojken.

Nu är jag förälskad i två män, en stor och en liten! <3

Vilket mirakel detta är. Det går egentligen inte att beskriva för någon som inte varit med om det själv. Vi är föräldrar nu J och jag. Föräldrar.

Kan knappt förstå att den här perfekta lilla gossen som ligger i sin plastbalja och viftar med sina små armar och doftar så gott ska få följa med oss hem. Att han är vår. Att vi har skapat honom. Att det är just honom som jag burit på i nio månader.

Lyckan!