Det är dags för något vackert, något naket och ensamt. Det är dags att bryta sig ut ur sin kokong för att låta lungorna vidgas. För att låta vingarna synas.

Din utsikt skymmer mig men andetagen är fortfarande där. Din skönhet när du blundar bedövar de ögon som fortfarande är vakna.

Livet skrämmer kylan ur mig!

Timman så sen fastän alldeles tidig. Vet du vad jag drömmer om?

Små obetydliga tankar som väntat så länge på dess rättmätiga ägare snurrar runt där inne. Förvirrade, glada och skrikande funderingar som nyfött plirar mig i nacken med sina ovana ögon.

Får jag hålla din hand? Bara i en evighet?

Snälla låt mig bevisa att jag kan vara varm. Låt mig klara av det som jag länge fruktat och spillt tårar för...

Låt mig bara vara den jag är så rädd för och ta emot min kropp när jag faller ljudlöst. Handlöst. Färglöst.

Skratta kan du göra sedan...