Ibland, när du tittar in i ögonen, så glömmer du alla orden. De är borta och uttalas aldrig.

De sitter långt bak i huvudet och trycker, väntar på nästa tillfälle.

Ibland blundar du, utan att se något alls. Mörkret är en aning ljusare än sist. Kanske blir det en dag alldeles tydligt vitt?

Munnen skrattar plötsligt, ler sådär försynt. Du ser det allt och svarar.

Ger något tillbaka, får något tillbaka.

Så ovant.

Lånar inte längre andras ögonblick. Skapar egna. Lägger dem i en liten låda under minnena, de som dammat igen. Där ligger dem och bara finns till. Det bästa är att du vet om det. Du vet att de ligger där och småflinar, precis som dig. 

Du är inte längre ensam. Du har en alldeles egen liten låda att samla fina ögonstunder i.

Det finns plats för hur många som helst...