Cellprovet jag tog för ett tag sedan visade på mindre förändringar... Ordet Cancer ekade genast i hjärnan och hjärtat slog dubbla slag innande hoppade upp i halsgropen och sände signaler till tårkanalerna...

Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjort under de senaste veckorna. Oron som lägger sig till rätta någonstans i magen växer sig starkare och klarare för varje dag som man går och väntar på ett besked. Det är det värsta! Väntandet! Att i veckor gå och bygga upp tankar som är större och hemskare än problemet självt. Det är inte hälsosamt! Det har jag märkt. Jag har haft ont i kroppen, i huvudet och mest bara velat sova bort dagarna. Glömma. Förneka.

Idag var det dags att gå till en doktor för att reda ut vad som ska ske med mina cellförändringar och med mig. Jag har bävat för den här stunden men folk runt omkring mig har sagt att det inte är farligt utan tvärt om något bra att de upptäckte cellförändringarna i tid innan de blev till en eventuell obotlig cancer. Visst, det kan jag köpa men att någon ska gräva runt inuti mig och leta efter fel, det köper jag inte! Att fläka ut sig inför någon man aldrig träffat förut är ingen trevlig upplevelse hur rar och snäll personen än är som ska göra undersökningen.

Jag var nervös inför besöket idag och rädd. Jätterädd. Jag vet att jag inte har cancer men jag vet att jag har något i min kropp som kan utvecklas till det och det räcker. Ordet Cancer är det vidrigaste och hemskaste ord jag vet. Många i min släkt är och har varit drabbade och jag tror jag tänker mycket på det...

Doktorn som undersökte mig var väl trevlig även om det verkligen kändes som att hon bara gjorde sitt jobb. Till att börja med var rummet jag blev inledd till väldigt otrevligt. Där fanns inget skynke att "gömma" sig bakom när man tog av och på sig och gynstolen med alla dess atiraljer stod där som "the center peace". Själva början av gynundersökningen var inte så farlig förutom att det kändes som att hon möblerade om därinne och pulade in alla instrument som gick att pula in, men rätt var det är hugger det till nåt så fruktansvärt någonstans på insidan och doktorn utbrister "Det där var den värsta smärtan du kommer att känna idag". Då hade männskan, utan förvarning, tagit bort (klippt?) en bit av min livmoderhals för att skicka på analys. Det var den värsta smärtan jag känt i hela mitt liv. Det var värre an att bryta benet!

Där någonstans gav jag upp och insåg att det är så här det kommer vara nu ett tag framöver. Gynbesök efter gynbesök tills allt är borta.

Doktorn gav mig efterråt en binda (modell jättetjock) och sade att det kunde blöda en del i ett par dagar för att jag nu mera hade ett sår på min livmodertapp... Tack! Jo tack... Blodet forsade och jag har fortfarande ont.

Nu ska jag vänta i fyra veckor(!) på resultatet från det här cellprovet och efter det blir det "operation". Alla cellförändringar skall tas bort för att i framtiden undvika det där hemska ordet som jag helst inte vill säga mer... Visst, det är jättebra att sådana här saker upptäcks men det här väntandet gör mig galen! Jag kan inte fokusera på något annat. Skola, vad är det? Läxor? Inlämningsuppgifter? Föreläsningar? Dammsugning? Diskning? You name it...

Det är ju garanterat att jag ska ta bort cellförändringarna så varför måste jag vänta så länge på att få det gjort? Jag hatar det här. Nu kan jag bara tänka på hur jäkla ont det kommer att göra att få lokalbedövning. Jag vill inte ha en spruta i min livmoderhals!!! Sedan ska man ligga där och fläka ut sig medans någon tar bort det här fruktansvärda. Efter det ska allt följas upp med kontroller och nya cellprovtagningar... *suck* Mer än så har jag inte orkat ta in om det här. Det är vad jag vet och ungefär så mycket som jag vill veta.

Så det, mina vänner, är anledningen till mina många tårar den senaste tiden... Men allt blir bra, någon gång!