Tänk så fort tiden går...

Du var nyss alldeles ny i min värld och nu, ett år senare, vet jag nästan inte hur jag ska bete mig när du inte är i närheten. När jag lägger mig i min stora säng som egentligen är din känns den för stor om du inte ligger bredvid. Ibland när jag är ensam hemma och vill berätta något för dig så öppnar jag munnen innan jag hinner minnas att dina öron är för långt borta och inte hör ett ord av det jag vill säga. Ibland letar sig handen ut mot sidan när jag är ute och går men där finns ingen värmande skinnhandske att hålla sig fast vid.

Tänk så fort tiden går...

Det har hänt en del under det här året och du har fått stå ut med så mycket. Benbrott och gips, stödstrumpor och dödsförkylningar och slemspyor i duschen, cellförändringar och tårar som jag egentligen inte ville att du skulle se. Jag gråter sällan, jag brukar vara stark men ibland orkar man inte och nu känns det skönt att veta att jag kan bryta ihop ibland. Jag måste det för annars går jag nog av på mitten. I alla fall nu. Hur skulle jag ha klarat och hur ska jag klara av det här om inte du fanns? Familj och vänner finns ju där men med dig är det något annat. Något djupare. Att låta någon se ens sårbara sida gör ont först... sedan skapar det en trygghet och man växer lite inuti. Det är inte farligt, det är bara oerhört läskigt! Du tar allt som händer så bra och med ett lugn som jag avundas.

Det finns nog inget finare, ingen finare.

Tänk att det har gått ett helt år nu, tänk så mycket och så lite som händer på ett år.

Jag är så glad att jag har dig!

Nu är jag inne i en ny fas. Tänk-om-doktorn-ljuger-fasen.

I dag, när jag kom hem från min fina korvbulle så låg ett kuvert från landstinget på hallgolvet. Mitt hjärta stod still en sekund och jag tänkte att nu har de hittat något som är värre än cellförändringar på min livmoder... Sedan rev jag upp kuvertet och blundade samtidigt som jag vecklade upp papprena. Långsamt, långsamt sneglade jag först med det ena ögat och sedan med det andra... Vaccinering.... Jag andades ut!

Jag tillhör tydligen, på grund av min astma, en riskgrupp som får vaccinationen innan andra, vanliga dödliga människor.

Jag vill inte ha något vaccin fastän både mamma och mormor tycker att jag borde ta det i alla fall. Jag vet ju att jag blir dålig och knappt kan andas av en vanlig förkylning så vad skulle hända om jag får svinisen? Och med min tur så lyckas jag väl få den åxå nu mitt i allt annat...

Nå väl, igår hade jag svårt att somna, fast jag låg bredvid en varm underbar människa. Jag tänkte på nålar och på smärtor som nålar orsakar och att jag inte vill ha nån spruta i min livmoder trots att jag vet att jag måste. Jag såg den framför mig, en lång spruta med en rätt tjock nål... Hemsk och äcklig! Och sedan smärtan.... Sedan tänkte jag på att doktorn som tydligt sagt till mig att jag inte hade cancer kanske ljög eller bara inte såg rätt. Jag tänkte och tänker fortfarande att jag ska få hem ett brev där det står att jag har cancer (Inte för att det står så i brev men man vet ju aldrig) och måste börja med cellgifter och allt vad det nu är... Att jag måste operera bort hela livmodern så att jag inte kan få barn. Jag som älskar barn och vill ha ett par egna en vacker dag.

Till slut var jag tvungen att gå upp, gå på toa, se mig själv i spegeln och intala mig själv att jag måste släppa de här tankarna. Jag kan ändå inget göra just nu och doktorn ljuger säkert inte. När tankeverksamheten lugnat sig lite smög jag mig ner bredvid någon som andades tungt och luktade gott och tryggt, jag slappnade av och somnade...

Det här är ett litet helvete!