Nu är jag inne i en ny fas. Tänk-om-doktorn-ljuger-fasen.

I dag, när jag kom hem från min fina korvbulle så låg ett kuvert från landstinget på hallgolvet. Mitt hjärta stod still en sekund och jag tänkte att nu har de hittat något som är värre än cellförändringar på min livmoder... Sedan rev jag upp kuvertet och blundade samtidigt som jag vecklade upp papprena. Långsamt, långsamt sneglade jag först med det ena ögat och sedan med det andra... Vaccinering.... Jag andades ut!

Jag tillhör tydligen, på grund av min astma, en riskgrupp som får vaccinationen innan andra, vanliga dödliga människor.

Jag vill inte ha något vaccin fastän både mamma och mormor tycker att jag borde ta det i alla fall. Jag vet ju att jag blir dålig och knappt kan andas av en vanlig förkylning så vad skulle hända om jag får svinisen? Och med min tur så lyckas jag väl få den åxå nu mitt i allt annat...

Nå väl, igår hade jag svårt att somna, fast jag låg bredvid en varm underbar människa. Jag tänkte på nålar och på smärtor som nålar orsakar och att jag inte vill ha nån spruta i min livmoder trots att jag vet att jag måste. Jag såg den framför mig, en lång spruta med en rätt tjock nål... Hemsk och äcklig! Och sedan smärtan.... Sedan tänkte jag på att doktorn som tydligt sagt till mig att jag inte hade cancer kanske ljög eller bara inte såg rätt. Jag tänkte och tänker fortfarande att jag ska få hem ett brev där det står att jag har cancer (Inte för att det står så i brev men man vet ju aldrig) och måste börja med cellgifter och allt vad det nu är... Att jag måste operera bort hela livmodern så att jag inte kan få barn. Jag som älskar barn och vill ha ett par egna en vacker dag.

Till slut var jag tvungen att gå upp, gå på toa, se mig själv i spegeln och intala mig själv att jag måste släppa de här tankarna. Jag kan ändå inget göra just nu och doktorn ljuger säkert inte. När tankeverksamheten lugnat sig lite smög jag mig ner bredvid någon som andades tungt och luktade gott och tryggt, jag slappnade av och somnade...

Det här är ett litet helvete!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...