Cellprovet jag tog för ett tag sedan visade på mindre förändringar... Ordet Cancer ekade genast i hjärnan och hjärtat slog dubbla slag innande hoppade upp i halsgropen och sände signaler till tårkanalerna...

Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjort under de senaste veckorna. Oron som lägger sig till rätta någonstans i magen växer sig starkare och klarare för varje dag som man går och väntar på ett besked. Det är det värsta! Väntandet! Att i veckor gå och bygga upp tankar som är större och hemskare än problemet självt. Det är inte hälsosamt! Det har jag märkt. Jag har haft ont i kroppen, i huvudet och mest bara velat sova bort dagarna. Glömma. Förneka.

Idag var det dags att gå till en doktor för att reda ut vad som ska ske med mina cellförändringar och med mig. Jag har bävat för den här stunden men folk runt omkring mig har sagt att det inte är farligt utan tvärt om något bra att de upptäckte cellförändringarna i tid innan de blev till en eventuell obotlig cancer. Visst, det kan jag köpa men att någon ska gräva runt inuti mig och leta efter fel, det köper jag inte! Att fläka ut sig inför någon man aldrig träffat förut är ingen trevlig upplevelse hur rar och snäll personen än är som ska göra undersökningen.

Jag var nervös inför besöket idag och rädd. Jätterädd. Jag vet att jag inte har cancer men jag vet att jag har något i min kropp som kan utvecklas till det och det räcker. Ordet Cancer är det vidrigaste och hemskaste ord jag vet. Många i min släkt är och har varit drabbade och jag tror jag tänker mycket på det...

Doktorn som undersökte mig var väl trevlig även om det verkligen kändes som att hon bara gjorde sitt jobb. Till att börja med var rummet jag blev inledd till väldigt otrevligt. Där fanns inget skynke att "gömma" sig bakom när man tog av och på sig och gynstolen med alla dess atiraljer stod där som "the center peace". Själva början av gynundersökningen var inte så farlig förutom att det kändes som att hon möblerade om därinne och pulade in alla instrument som gick att pula in, men rätt var det är hugger det till nåt så fruktansvärt någonstans på insidan och doktorn utbrister "Det där var den värsta smärtan du kommer att känna idag". Då hade männskan, utan förvarning, tagit bort (klippt?) en bit av min livmoderhals för att skicka på analys. Det var den värsta smärtan jag känt i hela mitt liv. Det var värre an att bryta benet!

Där någonstans gav jag upp och insåg att det är så här det kommer vara nu ett tag framöver. Gynbesök efter gynbesök tills allt är borta.

Doktorn gav mig efterråt en binda (modell jättetjock) och sade att det kunde blöda en del i ett par dagar för att jag nu mera hade ett sår på min livmodertapp... Tack! Jo tack... Blodet forsade och jag har fortfarande ont.

Nu ska jag vänta i fyra veckor(!) på resultatet från det här cellprovet och efter det blir det "operation". Alla cellförändringar skall tas bort för att i framtiden undvika det där hemska ordet som jag helst inte vill säga mer... Visst, det är jättebra att sådana här saker upptäcks men det här väntandet gör mig galen! Jag kan inte fokusera på något annat. Skola, vad är det? Läxor? Inlämningsuppgifter? Föreläsningar? Dammsugning? Diskning? You name it...

Det är ju garanterat att jag ska ta bort cellförändringarna så varför måste jag vänta så länge på att få det gjort? Jag hatar det här. Nu kan jag bara tänka på hur jäkla ont det kommer att göra att få lokalbedövning. Jag vill inte ha en spruta i min livmoderhals!!! Sedan ska man ligga där och fläka ut sig medans någon tar bort det här fruktansvärda. Efter det ska allt följas upp med kontroller och nya cellprovtagningar... *suck* Mer än så har jag inte orkat ta in om det här. Det är vad jag vet och ungefär så mycket som jag vill veta.

Så det, mina vänner, är anledningen till mina många tårar den senaste tiden... Men allt blir bra, någon gång!

 

agneta

21 oktober 2009 19:11

Nej va hemskt! Jag som gått och skjutit upp att göra cellprovet själv. Jag ska skaffa en tid snarast! Hoppas det käns bättre snart.
Kram!

http://httpcandyplease.blogg.se

 

Karin

21 oktober 2009 22:19

Stackare!! Håller mina tummar för dig, låter verkligen inte bekvämt även fast det är bra att de upptäckte det. Jag vet precis hur det är att ha cancer i min närhet (syftade inte på dig utan på att du skreva att du hade släkt)

Hoppas du har fina vänner och familj som kramar dig!

http://karinwittur.blogspot.com

 

emlinn

22 oktober 2009 00:08

Men vännen!!! :( Jag håller tummar och tår för att allt blir bra fort nu!! Finns här om du behöver en axel eller en fika på kaka o skingra tankar och snacka skit!!! Tänker på dig!!! Massa kramar!!!!

http://www.emlinn.blogg.se

 

Louise

22 oktober 2009 22:09

Åh shit vad jobbigt! Känner verkligen igen mig i det där med att oron är värre än problemet självt, att vakna med ont i magen bara för man är orolig och inte kunna koncentrera sig på något. Jag förstår precis... har själv haft det (och har det) så just nu, inte pga något liknande ditt utan sambon har blivit uppsagd, så det är lite struligt här.
Håller tummarna för dig och hoppas allt går bra.
KRAM Louise

http://solros.bloggagratis.se

 

Anna

22 oktober 2009 22:25

Det är hemskt när såna här besked kommer. Det är nog inte förens man verkligen får beskedet som man förstår. Jag vet själv också hur det är att ha människor i min närhet som har drabbats av olika jobbiga besked. Men, som du säger är det ju positivt att de upptäckt det i tid, trots att det egentligen inte går att glädjas åt något just då! Du är bra som kämpar på med skolan och allting annat ändå, och jag hoppas att du har en stöttande familj, pojkvän och vänner som finns där.

Jag är säker på att det kommer gå alldeles utmärkt med allting. Kämpa på som du gör! Din energi går inte att vara utan!

Kram

http://annaekvall.blogspot.com

 

Alle

23 oktober 2009 08:14

Låter inge vidare detta!
Hoppas att allt blir till det bästa.
Försök att ha en skön helg...kram Alle

http://www.alleswe.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...