Finaste är på väg till det stora landet och jag är ensam hemma. Vet inte vad jag ska göra... går runt i lägenheten, provligger i nya sängen och andas in i kudden som han sovit på, läser en bok, suckar, går in i köket och sätter på en mugg med te, duschar...igen, äter choklad och känner mig allmänt rastlös.

Är lite orolig... Det har jag varit ända sedan i förrgår. Ville inte släppa den varma kroppen tidigt imorse och låta den flyga över världshaven bort mot donuts och röda plastmuggar. Ville inte. Aldrig har jag varit så ovillig att låta någon fara iväg. Jag visade det inte men inuti så grät jag en liten tår av rädsla. Varför vet jag inte.

Flyg, det är nog det. Oron som lyfter i en i samma ögonblick som planet lättar från marken. Olyckor. Oron som återkommer så fort den långa flygturen är över och de vingar som burit på människors liv landar på ett streck av asfalt. Obehag och tankar på att aldrig mer få ses. 

Jag är en överdrivare idag. Allt kommer säkert att gå galant men i min kropp har oron vunnit. Den sitter på toppen av hjärtat och skriker ut sina segerrop.

Jag väntar och längtar redan till dagen då du kommer hem.