Jag tycker att det har varit riktigt jobbigt nu i några dagar. Allt har liksom varit hemskt och vidrigt. Inte nog med att jag är arbetslös, jag är tjock också. Det är inte den roligaste kombon kan jag säga er. Man känner sig till och från ganska rejält värdelös och oduglig. Det är liksom för mycket som pågår i min hjärna samtidigt och då blir det liksom inte så bra...

Jag var jättenöjd när jag vägde mig för någon vecka sedan men efter hand så har det liksom övergått till att bli någon slags insikt som jag inte riktigt gillar. Jag insåg helt plötsligt hur tjock jag var (är). Jag kunde helt plötsligt mäta mig med andra människor, exempelvis på tv, som väger ungefär det jag väger. Jag kan titta på dem nu och tänka, jahaja, det är precis så där jag ser ut trots att jag inte känner mig så... Det är inte speciellt upplyftande och på något vis så hade jag det bättre innan jag vägde mig.

Nåja, men sedan då så har vi ju idag, den här dagen, den 21:a februari 2012. Jag började på friskis och svettis den 9:e januari och gick då på ett vanligt baspass. Mitt i passet är det ett ganska långt set där man ska göra armhävningar, snea sådana där man ska nudda armbågen vid motsatt knä och hur jag än bar mig åt så kunde jag bara inte nå knät med armbågen. Inte på varken höger eller vänster sida. Men hörrni, idag så testade jag det igen här på sovrumsgolvet innan jag åkte till gymmet och hör och häpna, jag nuddade båda knäna med mina alldeles egna armbågar!

Wohooooo, det händer tydligen något litet i min segstartade kropp! Det är sådana här små "segrar" som gör att man orkar fortsätta. Det är faktiskt ganska jobbigt och jag kämpar. Fyra gånger i veckan tar jag min cykel å åker ner till gymmet. Det spelar ingen roll vilket väder det är, jag bara SKA dit! I all den här ivern som uppstod i och med mitt knänuddande så tog jag helt sonika fram de två par jeans som jag äger. Ett par blåa som jag köpte i somras och ett par svarta som jag köpte för ett halvår sedan kanske... Jag började med att ta på mig de svarta som jag krånglade mig ner i för ungefär tre veckor sedan när jag skulle på shoppingtur till västerås och köpa träningskläder. Nu slank jag ner i dem som ingenting och kunde utan problem knäppa dem. När jag hoppade ner i de blå jenasen så trodde jag att jag skulle dö, de var alldeles för stora! Hör ni vad jag säger? Fööör stora!! Jag kan inte ha dem. Jag var tvungen att ta på mig dem nu igen när jag kom hem från gymmet och jag kan utan problem ta på mig dem utan att knäppa knappen å dra ner dragkedjan...

Jodå! Nu tillhör ju inte jag dem som har ett par skinnyjenas i garderoben. Jag har däremot två par fatjeans som jag aldrig mer vill passa i! När jag känner mig tjock och värdelös så ska jag gå och ta på mig de där jeansen, dra upp dem utan att knäppa upp knappen. Det är minsann en liten belöning det här och den gör mig glad.

Det här med mätning förstår jag mig dock inte på. Jag tycker att man aldrig får samma siffra och hur ska man veta att man mäter sig på exakt samma ställe varje gång?? Knepigt tycker jag! Nu ska jag köra stenhårt fram tills på lördag för då ska jag ställa mig på vågen igen. Jag blir jätteglad om den visar något kilo minus men jag förväntar mig att stå still. Jag förväntar mig absolut ingenting alls!

Så här är det hemma hos mig. Jag kämpar på och stretar emot och tycker det är skittråkigt att inte få äta vad man vill. Men jag måste klara det här nu. Det är för min skull! Tänk att få komma i ett par blivande skinnyjeans en vacker dag...