Igår gjorde jag något som jag länge har varit absolut livrädd för att göra. Något som skrämt livet ur mig flertalet gånger och något som jag helst av allt stoppat undan någonstans längst bak i hjärnan. Jag gjorde något som skrämmer mig på fler än ett sätt.

Jag ställde mig på vågen och läste av nuffrorna, alldeles själv.

Korvbullen var mitt stöd och det gick absolut bättre än vad jag hade tänkt mig. Jag trodde att det skulle vara som sist  när jag var hos barnmorskan och skaffade nya p-piller för en del år sedan då jag mer eller mindre blev upptvingad på vågen. Jag trodde att jag skulle stå och fulgråta, hulka och snörvla, och blunda för att inte råka se några siffror som talar om för en hur tjock och fet man egentligen är. Jag trodde att jag, precis som då, skulle känna mig värdelös och dum. Skillnaden mellan dessa två tillfällen var att jag nu ville göra det själv. Jag ville ställa mig på vågen för jag var nyfiken. Hur många mjölkpaket är jag? Hur många kilo falukorv skulle korvbullen kunna ha liggandes i sängen bredvid sig istället för mig?(Försöker tänka om och se det roliga i det hela. Det blir lättare då. Om man kan skratta åt allt elände...)

Svaret jag fick var inte alls till belåtenhet. Jag väger alldeles för mycket och det vet jag ju redan. Under de här veckorna när jag tränat och ändrat min kost så har jag liksom insett att vikt och siffror inte behöver betyda att man inte är värd något, att man är dum i huvudet, att folk har förutfattade meningar om en osv... Därför blev det inte så läskigt och min reaktion blev istället någon slags stolthet. Jag var nöjd när jag klev av vågen. Inte för att jag var nöjd över min vikt men för att jag äntligen vågade!

Ni har inte ett skit med min vikt att göra så därför tänker jag inte heller berätta det här. Jag kommer heller inte att fokusera på vad jag väger. Jag vill må bra och vara hälsosam. Det kämpar jag med nu. Jag tränar 4 gånger i veckan, tar promenader och ändrar min kost. Förändringarna har för mig, skett långsamt under de här veckorna som jag och Korvbullen har hållit på. Det är en omställning och skönast är ju att sakta vagga sig in i den nya världen där socker inte existerar. Han är mycket duktigare än mig, jag tycker om god mat på tok för mycket men inser samtidigt att vi ändå inte gör några större förändringar. Grönsaker har vi alltid ätit. Nu utesluter vi egentligen bara socker, fett och potatis, pasta och ris. Ingen alkohol heller för den delen. Vi har inte druckit en droppe sedan den 13e januari.

Bara att skriva om det här gör att jag känner mig en aning stolt och mycket starkare. Vi kan klara av det här! Både tillsammans och var och en för sig.

Jag köpte ett måttband idag. Ska mäta mig lite och se om det händer något med min arma stackars kropp. Förhoppningsvis så kommer jag att gå ner några kilon. Jag har ett första mål och det är jag fast beslutsam att nå! Tur att jag är så jäklarns envis!