Igår gjorde jag något som jag länge har varit absolut livrädd för att göra. Något som skrämt livet ur mig flertalet gånger och något som jag helst av allt stoppat undan någonstans längst bak i hjärnan. Jag gjorde något som skrämmer mig på fler än ett sätt.

Jag ställde mig på vågen och läste av nuffrorna, alldeles själv.

Korvbullen var mitt stöd och det gick absolut bättre än vad jag hade tänkt mig. Jag trodde att det skulle vara som sist  när jag var hos barnmorskan och skaffade nya p-piller för en del år sedan då jag mer eller mindre blev upptvingad på vågen. Jag trodde att jag skulle stå och fulgråta, hulka och snörvla, och blunda för att inte råka se några siffror som talar om för en hur tjock och fet man egentligen är. Jag trodde att jag, precis som då, skulle känna mig värdelös och dum. Skillnaden mellan dessa två tillfällen var att jag nu ville göra det själv. Jag ville ställa mig på vågen för jag var nyfiken. Hur många mjölkpaket är jag? Hur många kilo falukorv skulle korvbullen kunna ha liggandes i sängen bredvid sig istället för mig?(Försöker tänka om och se det roliga i det hela. Det blir lättare då. Om man kan skratta åt allt elände...)

Svaret jag fick var inte alls till belåtenhet. Jag väger alldeles för mycket och det vet jag ju redan. Under de här veckorna när jag tränat och ändrat min kost så har jag liksom insett att vikt och siffror inte behöver betyda att man inte är värd något, att man är dum i huvudet, att folk har förutfattade meningar om en osv... Därför blev det inte så läskigt och min reaktion blev istället någon slags stolthet. Jag var nöjd när jag klev av vågen. Inte för att jag var nöjd över min vikt men för att jag äntligen vågade!

Ni har inte ett skit med min vikt att göra så därför tänker jag inte heller berätta det här. Jag kommer heller inte att fokusera på vad jag väger. Jag vill må bra och vara hälsosam. Det kämpar jag med nu. Jag tränar 4 gånger i veckan, tar promenader och ändrar min kost. Förändringarna har för mig, skett långsamt under de här veckorna som jag och Korvbullen har hållit på. Det är en omställning och skönast är ju att sakta vagga sig in i den nya världen där socker inte existerar. Han är mycket duktigare än mig, jag tycker om god mat på tok för mycket men inser samtidigt att vi ändå inte gör några större förändringar. Grönsaker har vi alltid ätit. Nu utesluter vi egentligen bara socker, fett och potatis, pasta och ris. Ingen alkohol heller för den delen. Vi har inte druckit en droppe sedan den 13e januari.

Bara att skriva om det här gör att jag känner mig en aning stolt och mycket starkare. Vi kan klara av det här! Både tillsammans och var och en för sig.

Jag köpte ett måttband idag. Ska mäta mig lite och se om det händer något med min arma stackars kropp. Förhoppningsvis så kommer jag att gå ner några kilon. Jag har ett första mål och det är jag fast beslutsam att nå! Tur att jag är så jäklarns envis!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...