Jag har två val att göra och inget av dem känns speciellt lockande. Jag vet i ärlighetens namn inte alls hur jag ska göra...

På Arbetsförmedlingen tycker man att jag ska söka en utbildning som GIS-ingenjör. Utbildningen går i Uppsala och pågår i 52 veckor. Det är ett bristyrke och det kommer att behövas fler sådana ingenjörer. Utbildningen är "gratis", det vill säga, jag behöver inte ta något ytterligare lån. Däremot tickar A-kassedagarna på och det kan jag inte göra något åt. När de är slut skrivs jag över i Fas 1 (Jag vill faan inte vara i någon jävla fas!), det vill säga jobb- och utbildningsgarantin. Då får jag fortsätta utbildningen med samma ersättning som från A-kassan.

Väljer jag att inte gå den här utbildningen så återstår endast Fas 1, jobb- och utbildningsgarantin när A-kassedagarna är slut. Jag har inget annat val om jag ska få någon form av inkomst. Då måste jag på heltid gå på möten och annat skit på arbetsförmedlingen och det orkar jag bara inte. Man tvingas till olika praktikplatser och annat som definitivt inte hjälper en att komma dit man vill.

Detta är ungefär vad jag har att välja mellan om jag inte får något jobb inom en snar framtid. Utbildningen som GIS-ingenjör börjar redan den 19e mars. Jag vill nog inte gå utbildningen men jag väljer ju hellre den än att tvingas gå med i jobb och utvecklingsgarantin för det låter helt värdelöst. Saken är nu att jag först och främst tänker på den ekonomiska biten.

Jag får inte speciellt hög A-kassa eftersom jag tidigare bara haft en tjänst på 71 %. Jag får nu ut 8000 och efter 200 dagar sjunker ersättningen till 7000, där är jag snart. Om jag väljer att gå utbildningen så måste jag alltså pendla till Uppsala. Det kostar pengar. På arbetsförmedlingen säger de att du får reseersättning för allt över 700 kronor. Det innebär alltså att 7000 blir ungefär 6000. Det är vad jag då ska leva på i ungefär ett års tid.Väljer jag att inte gå utbildningen har jag nästan 1000 kronor mer att leva för.

Jag vill helst av allt bara sätta mig och gråta. Hur ska man kunna välja av två lika jävla dåliga saker? Jag vill ju inte befinna mig i den här situationen! Varför är jag här? Jag som har kämpat så mycket för att förändra min situation sitter nu sämre till än jag någonsin gjort. Det är inte rättvist! Det känns förjävligt och nu börjar jag fundera på varför jag ens började plugga. Det hjälpte mig ju inte direkt. Dessutom har jag ju flyttat, bosatt mig i en pytteliten stad där jag inte känner någon och där inga jobb finns.

Det hjälpte inte att utbilda sig, på arbetsförmedlingen tycker de att min utbildning "mer är som en hobby"! Jag tog det som ett slag i magen när kvinnan sade det till mig. Jag har faktiskt kämpat i tre år för att klara av min utbildning och så kommer hon och kastar det rakt i ansiktet på mig utan att tänka efter. Nej tack! Vi informatörer behövs precis överallt det är bara det att företag inte förstår det, och gör de det så har de ändå inte råd att anställa oss.

Hur många jobb har jag inte sökt? Hur kan det vara så in i bombens omöjligt att få ett av dem? Jag förstår inte! Jag finns ju här, kan en massa och vill mer än gärna vara med i samhället och utveckla både det ena och det andra. Så synd att ingen ger en chansen! Ska jag nu då gå och utbilda mig till något annat, som jag inte ens vill utbilda mig till? Vad händer efter det? Tänk om det inte behövs så många ingenjörer om ett år som de säger idag. Allt ändras ju så snabbt. Och vad händer om jag inte får något jobb efter utbildningen? Då står jag där, dessutom utan A-kassa! Det är ju helt sjukt! Är det Reinfeldt som har fixat den här fina grejen med att A-kassedagarna tickar på fastän man tvingas gå till arbetsförmedlingen och bli påtvingad deras "tjänster"? Hade den här utbildningen gått utan att jag behövt slösa med A-kassedagarna så hade det varit en annan sak men nu känns det som om de bara slängs bort. Kunde väl ha fått spara dem i så fall tills efter utbildningen då jag säkerligen står arbetslös igen. Då hade det kännts tryggare!

Jag sitter fast i en jävla råttfälla! Den här familjen som jag drömmer om, barnen och villan, känns så förbannat långt borta. Det gör mig både ledsen och arg. Jag sitter fast både på det privata planet och i det så kallade arbetslivet. Jag kommer absolut ingenstans. Allt jag kan göra är att fortsätta skicka in ansökningar, söka jobb på platsbanken och vart det nu är... Tröstlöst och hopplöst känns det som!

Önskar mig bort just nu, bort till en varm sandstrand där det springer runt glada och skrattande barn. Bort till tröstande värme och svalkande vågor. Bort, så långt bort att tankarna inte hinner ifatt. Bort!