Jag har läst om den, i flera av mina graviditetsböcker och på nätet, vadkrampen! En mycket vanlig och otrevlig gravidkrämpa. Jag har fruktat den och känt mig tacksam över att jag aldrig fått någon.

Så låg jag här i godan ro och sov. Vaknade plötsligt med högerbenet ut åt sidan i en slags vinkel med händerna hållandes om den stenhårda vaden. Jag visste direkt, den hade kommit nu. Vadkrampen. Helvete (rent ut sagt) vad ont det gjorde! Jag började gny och J undrar vad som pågår. Kraaamp, var det enda jag fick ur mig. Till slut känner jag hur smärta och kramp börjar klinga av. Då släpper jag vaden. I samma stund som den landar på madrassen igen så kommer det tillbaka med ungefär dubbel styrka. Aaaj! J får till slut komma och vara stretchcoach. Göra som de gör på fotbollsplanen när spelarna ligger på gräset och vrider sig i plågor (jag förstår dem nu). Det gå över till slut.

Skulle nyss upp och gå på toaletten. Vaden gör ju jätteont! Stel och som om den ensam sprungit ett helt maratonlopp. Så det räcker inte med fogarna då nej? Nu ska jag ha vadkramp också.

Alltså, när jag lite lätt framåtlutad morgonvandrade omkring här hemma med min stora mage, iklädd höga trosor och en mjuk bh utan något som helst stöd, en stenhård fd krampande vad och ett bäcken som knakar och knäcker så kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Ser ju inte klok ut! Som en gravid quasimodo hasar jag runt på ägorna och skrämmer eventuella åskådare...

Ja jösses!

För övrigt så har vi klarat av hela 75% av graviditeten idag. Upploppet kvar. Hejaheja!