Vi bor i Enköping, en väldigt rar och mysig liten stad. Jag trivs väldigt bra här men nu när jag är gravid kan jag kanske känna att det hade varit skönt att bo i en stad där det fanns ett större sjukhus med förlossningsvård, kunniga läkare och en barnmorskemottagning som har tillräckliga resurser under sommaren för att ha öppet som vanligt. Nu är det dock inte så.

Här finns knappt några resurser alls. Barnmorskemottagningen är underbemannad nu under sommaren. Vi blir alltså inte erbjudna några föräldrakurser eller andningskurser. Nej vi som skall föda i början av hösten får liksom klara oss själva. Det har jag tänkt mycket på och försökt att inte stressa upp mig över. Jag kan inte göra något åt varken det eller den kommande förlossningen. Det blir ju som det blir tänker jag. Känner en viss trygghet i att detta är något som jag aldrig upplevt förut. Hur kan jag vara rädd och orolig för något jag aldrig varit med om? Jag vet ju vissa fakta. Det gör ont och barnet ska komma ut ur min kropp. Jag kommer inte att dö. Det är ungefär det...

Men jag känner att jag gärna vill ha tillgång till olika redskap för att klara av de stunder som blir jobbiga och svåra. Det kan inte min barnmorskemottagning hjälpa mig med så då får jag ta tag i det själv. Jag har botaniserat på Bokus och Adlibris. Beställde hem fyra böcker men fick bara tre av dem, den jag helst av allt ville läsa (Att föda med mindfulness) var slut överallt. Blev lite ledsen över det för jag tänker mig att jag måste ha ett lugnt sinne. Inte jaga upp mig, bli rädd för smärtan eller fokusera på fel saker. Jag vill helst av allt bara känna ett lugn och se värkarna som lyktstolpar längs en väldigt lång motorväg. Det ska jag visualisera mig, tänker jag. Och barnvagnen, den fint bäddade vaggan och de små små kläderna som ligger och väntar.

Är livrädd för att tappa kontrollen och bli tokig och arg. Det känns som att det bara skulle göra situationen värre. Jag vill koncentrera mig på andning och avslappning. Vill förlita mig på att min kropp vet vad den ska göra och att jag egentligen bara behöver följa med på färden. Stå ut. Jag är kraftens redskap och det är inte en omöjlighet. Jag är inte den första att föda barn.

Måste försöka lägga oron åt sidan och vara i nuet då. För visst finns det saker jag oroar mig för. Att bebisen ska drabbas av syrebrist eller något annat livshotande. Att jag ska behöva få en kateter (kan inte mä tanken av att ha en slang i urinröret). Att moderkakan ska fastna och de ska behöva dra ut den (får panik av den tanken, att nån ska dra ut något som sitter fast inuti mig), huvva! Sånt går jag och tänker på... Själva värkarbetet är egentligen det jag oroar mig för minst. Finns så mycket annat läskigt jag eller bebis kan råka ut för. Men det tänker jag inte fokusera på. Bara ha i medvetandet, det kan ju alltid hända oförutsedda saker.

Jag ska läsa de här böckerna och se vad de ger mig. Kanske finns det något där i som kan hjälpa mig då. Olika redskap, tekniker som jag kan prova om det ena eller andra inte fungerar. Tror att jag ska ta mig en tur ner till biblioteket någon dag också. Där kanske det finns fler bra böcker? Kanske finns något för mannen att läsa också, ur ett mansperspektiv? Kan ju inte vara lätt att vara den som sitter bredvid heller tänker jag, kanske är det nästan värre? Maktlösheten och känslan av att inte kunna göra någonting. Nä, jag är nog hellre den födande kvinnan faktiskt, hur ont det än gör.

Jag ser fram emot den där dagen med skräckblandad förtjusning!

Igår var vi på barnmorskebesök igen. Allt gick fint. Jag är dock alltid nervös inför det där hjärtljudsmomentet, tänk om det är helt tyst där inne? Tänk om... Det spelar ingen roll att jag tidigare på morgonen känt små fossingar kicka runt där inne. Sedan det där missfallet så vet jag att vad som helst kan hända precis när som helst. Men det lät bra, fina hjärtljud och när man väl får höra dem så är det den mest ljuvliga musik man någonsin hört. Det där taktfasta bankandet, så klart, tydligt och starkt.

Det går framåt med full hastighet både i magen (Jag ligger så klart något över kurvan.) och här hemma. Den senaste veckan har vi börjat projekt vi-ska-få-barn-och-den-ska-bo-någonstans. Vi har rensat ut i princip allt förutom vår säng i sovrummet och beställt garderober och nattygsbord som ska komma i eftermiddag. Vi har rensat på vinden, kastat skräp på tippen och flyttat om datorer mm mm. Jag har varit helt slut om kvällarna. Sovit som en stock. Men så roligt det är samtidigt. Vi är igång och boar, skapar ett litet rum till vår bebis där i den gamla klädkammaren. Det blir så tydligt nu att någon ska flytta in där om några månader.

Vaggan är ihopmonterad också, nu ska den bara vitbetsas och bäddas. Jag har tittat runt på bäddmaterial, en ny madrass måste inköpas och sängkläder. Det finns så mycket fint! Beslutsångest har jag inför vad som skall inhandlas till vaggan. Där får bullen inte plats längre än kanske tre månader så det känns onödigt att lägga jättemycket pengar på sånt som inte passar i spjälsängen sedan när vi flyttar över till den. Dessutom vill jag ha någorlunda könsneutrala sängkläder eftersom vi faktiskt inte vet vad det blir. Hemtex hade så fina vita med grå prins- eller prinsesskronor på. Mycket frestad!

Vi måste börja köpa hem lite saker snart känner jag. Tittade på appen i morse, i dag återstår ynka 30% av graviditeten. Det är ju ingenting! Bara slutspurten kvar nu. Det är så sjukt spännande!

Snart är vi tre.