Vi bor i Enköping, en väldigt rar och mysig liten stad. Jag trivs väldigt bra här men nu när jag är gravid kan jag kanske känna att det hade varit skönt att bo i en stad där det fanns ett större sjukhus med förlossningsvård, kunniga läkare och en barnmorskemottagning som har tillräckliga resurser under sommaren för att ha öppet som vanligt. Nu är det dock inte så.

Här finns knappt några resurser alls. Barnmorskemottagningen är underbemannad nu under sommaren. Vi blir alltså inte erbjudna några föräldrakurser eller andningskurser. Nej vi som skall föda i början av hösten får liksom klara oss själva. Det har jag tänkt mycket på och försökt att inte stressa upp mig över. Jag kan inte göra något åt varken det eller den kommande förlossningen. Det blir ju som det blir tänker jag. Känner en viss trygghet i att detta är något som jag aldrig upplevt förut. Hur kan jag vara rädd och orolig för något jag aldrig varit med om? Jag vet ju vissa fakta. Det gör ont och barnet ska komma ut ur min kropp. Jag kommer inte att dö. Det är ungefär det...

Men jag känner att jag gärna vill ha tillgång till olika redskap för att klara av de stunder som blir jobbiga och svåra. Det kan inte min barnmorskemottagning hjälpa mig med så då får jag ta tag i det själv. Jag har botaniserat på Bokus och Adlibris. Beställde hem fyra böcker men fick bara tre av dem, den jag helst av allt ville läsa (Att föda med mindfulness) var slut överallt. Blev lite ledsen över det för jag tänker mig att jag måste ha ett lugnt sinne. Inte jaga upp mig, bli rädd för smärtan eller fokusera på fel saker. Jag vill helst av allt bara känna ett lugn och se värkarna som lyktstolpar längs en väldigt lång motorväg. Det ska jag visualisera mig, tänker jag. Och barnvagnen, den fint bäddade vaggan och de små små kläderna som ligger och väntar.

Är livrädd för att tappa kontrollen och bli tokig och arg. Det känns som att det bara skulle göra situationen värre. Jag vill koncentrera mig på andning och avslappning. Vill förlita mig på att min kropp vet vad den ska göra och att jag egentligen bara behöver följa med på färden. Stå ut. Jag är kraftens redskap och det är inte en omöjlighet. Jag är inte den första att föda barn.

Måste försöka lägga oron åt sidan och vara i nuet då. För visst finns det saker jag oroar mig för. Att bebisen ska drabbas av syrebrist eller något annat livshotande. Att jag ska behöva få en kateter (kan inte mä tanken av att ha en slang i urinröret). Att moderkakan ska fastna och de ska behöva dra ut den (får panik av den tanken, att nån ska dra ut något som sitter fast inuti mig), huvva! Sånt går jag och tänker på... Själva värkarbetet är egentligen det jag oroar mig för minst. Finns så mycket annat läskigt jag eller bebis kan råka ut för. Men det tänker jag inte fokusera på. Bara ha i medvetandet, det kan ju alltid hända oförutsedda saker.

Jag ska läsa de här böckerna och se vad de ger mig. Kanske finns det något där i som kan hjälpa mig då. Olika redskap, tekniker som jag kan prova om det ena eller andra inte fungerar. Tror att jag ska ta mig en tur ner till biblioteket någon dag också. Där kanske det finns fler bra böcker? Kanske finns något för mannen att läsa också, ur ett mansperspektiv? Kan ju inte vara lätt att vara den som sitter bredvid heller tänker jag, kanske är det nästan värre? Maktlösheten och känslan av att inte kunna göra någonting. Nä, jag är nog hellre den födande kvinnan faktiskt, hur ont det än gör.

Jag ser fram emot den där dagen med skräckblandad förtjusning!

 

birran

3 juli 2014 13:57

Det kommer att gå så bra, du har så sunda tankar. Visst kan mycket hända, det tror jag alla blivande mödrar har i sina tankar, så dessa tankar är inte konstiga. Visst gör det ont, men vad kommer efteråt...jo, ett litet underverk och smärtan är glömd. Det är också skönt att ha stöd från mannen, bara att han finns där är tryggt. Jag är med dig i tankarna! Kram!

madeleine karlsson

3 juli 2014 14:21

Tack bästa Birran! :) Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...