Det är hemskt att vara höggravid på sommaren, jag hatar värme och graviditet samtidigt! Fy faan, jag vet exakt vad min kära stackars mor gick igenom. Två gånger.

Jag vet att jag tjatar men det skiter jag i för det är nästan så att jag vill sätta mig och gråta. Jag kan inte ta vägen någonstans alls. Jag får panik och svetten forsar ner i ansiktet. Det spelar ingen roll att jag ligger stilla i soffan, jag klibbar fast i kuddarna och soffdynorna. Luften är ingen luft och det känns som jag ska kvävas sakta. Jag mår illa, dricker litervis med vatten och har ingen aptit över huvud taget. Samtidigt så vet jag att jag måste äta. Jag har öppnat alla dörrar och fönster men det är kav lugnt ute, inte ens en liten barmhärtighetsvindpust. Trädkronorna hänger alldeles stilla och jag blir irriterad av blotta åsynen.

Jag har inte ens orkat duscha idag för det känns inte som nån mening, detta resulterar i att jag inte luktar speciellt gott. Väntar med det tills mörkret fallit, då ska jag ställa mig under en iskall stråle vatten. Nu rinner det en svettdroppe i hårbotten och längs med nacken. Vidrigt!

Läste på om det här med badande när man är gravid och det ska man ju tydligen helst inte heller hålla på med pga olika infektionsrisker så här i sista trimestern. Nej tack, jag vill inte ha någon infektion på platsen där mitt barn snart ska klämmas ut! Så nu tänker jag att jag inte ens kan svalka mig i sväföräldrarnas pool eller i sjön. Okej, nu är tårarna nära... Det var liksom droppen på nåt sätt! Bad är annars min enda överlevnadsstrategi när det är så här jädra varmt! Så har det alltid varit, man kan i alla fall liksom kasta sig i sjön... Nä, inte nu tydligen när man behöver det som mest.

Å så då det här med aptiten. Den icke existerande. Idag har jag ätit två smörgåsar, en nektarin, lite chilinötter och en smoothie. Detta har jag fått tvinga i mig. Är inte ett dugg hungrig och klockan närmar sig nio. Jag dricker i alla fall. Men jag kom på en snilleblixt, att göra iordning mat en dag i veckan (idag), frysa in och bara plocka fram vid tillfälle. Jag pallar liksom inte att stå i köket med matos varje dag. Då kanske det går bättre att äta, om jag slipper det? Så nu har jag tvingat mig själv att göra två olika matpajer och sedan efter det ska kyckling in i ugnen. Då har vi nåt som är lättillgängligt och inte behöver lagas till. Till kycklingen tänker jag mig grönsaker och kall sås.

Så nu har jag dödat ett par timmar framför spisen och svettats lite till men jag hoppas jag har igen det resten av denna heta vecka. Det känns i alla fall skönt att slippa tänka på mat. Hatar att tänka på mat nu. Blä!!

Måste nog åka till ICA imorrn å köpa lite grönsaker och melon för nu har jag använt upp det mesta.

Sådärja, nu kom halsbrännan också!

Gud vad jag längtar efter hösten, på fler sätt än ett!!

De blev ju superbra de där bröden. Saftiga och fina. Tänker definitivt göra om detta, att jäsa över natten är perfekt för sådana som hatar att vänta.

Däremot så är kanske inte vädret det bästa för frukost på ballen. Eller, de flesta av er anser säkert att det är den mest perfekta väderleken för utomhusmys. Jag håller inte med. Det är så vackert ute men den här värmen gör att ingenting smakar gott. I alla fall i min mun. Hade sett fram emot de här smörgåsarna men det slutar med att jag sitter där och tuggar, tuggar, tuggar och tuggar medan svetten lackar under pannluggen. Det växer i munnen till slut men jag tvingar i mig mackan för nåt måste ju kanelbullen där inne få till frukost. Men gott kan jag inte påstå att det var. Det är först framåt sena kvällen som det eventuellt kan smaka med mat. När det är lite svalare.

J däremot tyckte att de var jättegoda och det var de säkert, det är bara jag som är lite som jag är just nu.

Vi åt varsin smörgås och sedan gick vi tillbaka in. Haha, en sådan låååång och myyyysig frukost det blev...

Det står en kalljäst deg i kylen som jag satte igår kväll. Har aldrig provat kalljäst förut men det verkar ju sinnessjukt praktiskt om man vill ha nybakat bröd till frukost och inte bor jämte ett bageri. Jag kunde inte hålla mig när jag steg upp nyss, gläntade på kyldörren och kikade ner i skålen, jojjomensan den hade jäst! Var lite rädd att den något gamla jästen inte riktigt skulle orka men det ser ju ut att ha gått fint! Ska vänta en stund till och sedan baka ut degen och väcka min man. Kanske kan vi mumsa nybakt bröd på balkongen?

Jag vet knappt vilken dag det är längre, utan min gravidapp skulle jag ha noll koll! Alla dagar flyter liksom ihop på någe vis. Den här första delen av året har varit så otroligt lång och samtidigt bara en minut kort. När jag tänker tillbaka på tiden som varit med all oro och ångest, läkarbesök och fler läkarbesök så känns det precis som om det var igår fast för jättelänge sedan. Tänk att vi kommit så långt nu. Tänk att vi överlevt hittills. Jag känner en otrolig tacksamhet och glädje varje gång jag känner det där lilla livet röra sig i magen. Hur den vänder, vrider sig och knölar in armar och ben i mina mjukdelar. Det gör inget att jag har ont ibland. Det gör inget. Du finns ju där. Jag gör allt för dig. Redan, utan att ens ha mött dig.

Jag känner mig extra tacksam eftersom jag vet hur skört livet är. På flera sätt. Det har hänt olika saker bland släkt och vänner den senaste tiden som får en att tänka mycket. Tänka på att ta vara på varje dag för man vet inte när den sista kommer. Det kan slå till hårt och obarmhärtigt, helt utan förvarning. Vi människor är så sköra, både på insidan av magen och utanför. Det gör mig så ont och jag blir ledsen när jag inser att vi inget kan göra, naturen har sin gång och vi kan inte hjälpa den på traven eller stoppa den. Men jag önskar att jag kunnat för jag vill inte att någon ska behöva gå igenom sånt där hemskt. Vill inte att sådana minnen och rädslor ska sitta fast hos andra så som de sitter fast hos mig. De stör och skapar problem. Men jag tänker på er allihopa varje dag. <3 Det blir bättre, det måste det bli.

Livet, en underlig tingest!

Samtidigt som jag känner oro och ledsamhet över allt som hänt den senaste tiden så måste jag på något sätt få lov att känna min egen glädje. Jag har ju längtat så efter det här! Jag måste försöka njuta av den korta tid som är kvar. Men det känns fel ibland. Jag vet själv hur jag kände det efter till exempel missfallet. Loggade in på Facebook eller Instagram och såg de där "jäkla" ultraljudsbilderna på ofödda små bebisar överallt. ÖVERALLT! Skulle alla skaffa barn helt plötsligt? Jag var så ledsen, nästan arg, och det kändes som ett hån, ett hårt slag i magen varenda gång. Det blev bättre efter ett tag men jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist den första tiden.

Jag tänker på er nu, ni som kanske sitter i samma sits fast ändå inte. Ni som nyss varit med om något, förlorat något. Att det ter sig så orättvist att "alla andra" har det bra och är friska. Att de kan använda sina kroppar på rätt sätt, skaffa barn osv. Men faktum är att man tar med sig något från alla de här hemska upplevelserna. Något som oftast blir positivt i slutändan. Det kanske är svårt att se det genom tårar och oroskänslor men när du sedan tänker tillbaka på dina upplevelser så ligger fokus oftast på det som var vackert och fint eller till stor nytta för dig.

För min del, när jag tänker tillbaka på det där hemska så känner jag nu en tacksamhet över det som läkarna hittade. Utan det där missfallet hade jag aldrig vetat att jag hade Hypoterios eller B-vitaminbrist. Något som jag idag är helt bombsäker på bidrog till att det aldrig blev något foster. Jag tänker också att vi ändå fick reda på att vi kunde bli gravida. Det var ju faktiskt möjligt även om det inte gick just den gången. Sånt fokuserade jag på. Var tvungen för att överleva. Idag, när jag befinner mig i vecka 31 och har en levande bebis i min kropp så tänker jag tillbaka på det där ibland. Jag tar med glädje alla blodprov för att kontrollera alla värden och jag sväljer lätt alla morgontabletterna. De gör att du lever där inne, det är jag helt säker på.

Tänk vad mycket vi människor måste vara med om och gå igenom. Att vi ens orkar stiga upp ur sängen ibland...