Det står en kalljäst deg i kylen som jag satte igår kväll. Har aldrig provat kalljäst förut men det verkar ju sinnessjukt praktiskt om man vill ha nybakat bröd till frukost och inte bor jämte ett bageri. Jag kunde inte hålla mig när jag steg upp nyss, gläntade på kyldörren och kikade ner i skålen, jojjomensan den hade jäst! Var lite rädd att den något gamla jästen inte riktigt skulle orka men det ser ju ut att ha gått fint! Ska vänta en stund till och sedan baka ut degen och väcka min man. Kanske kan vi mumsa nybakt bröd på balkongen?

Jag vet knappt vilken dag det är längre, utan min gravidapp skulle jag ha noll koll! Alla dagar flyter liksom ihop på någe vis. Den här första delen av året har varit så otroligt lång och samtidigt bara en minut kort. När jag tänker tillbaka på tiden som varit med all oro och ångest, läkarbesök och fler läkarbesök så känns det precis som om det var igår fast för jättelänge sedan. Tänk att vi kommit så långt nu. Tänk att vi överlevt hittills. Jag känner en otrolig tacksamhet och glädje varje gång jag känner det där lilla livet röra sig i magen. Hur den vänder, vrider sig och knölar in armar och ben i mina mjukdelar. Det gör inget att jag har ont ibland. Det gör inget. Du finns ju där. Jag gör allt för dig. Redan, utan att ens ha mött dig.

Jag känner mig extra tacksam eftersom jag vet hur skört livet är. På flera sätt. Det har hänt olika saker bland släkt och vänner den senaste tiden som får en att tänka mycket. Tänka på att ta vara på varje dag för man vet inte när den sista kommer. Det kan slå till hårt och obarmhärtigt, helt utan förvarning. Vi människor är så sköra, både på insidan av magen och utanför. Det gör mig så ont och jag blir ledsen när jag inser att vi inget kan göra, naturen har sin gång och vi kan inte hjälpa den på traven eller stoppa den. Men jag önskar att jag kunnat för jag vill inte att någon ska behöva gå igenom sånt där hemskt. Vill inte att sådana minnen och rädslor ska sitta fast hos andra så som de sitter fast hos mig. De stör och skapar problem. Men jag tänker på er allihopa varje dag. <3 Det blir bättre, det måste det bli.

Livet, en underlig tingest!

Samtidigt som jag känner oro och ledsamhet över allt som hänt den senaste tiden så måste jag på något sätt få lov att känna min egen glädje. Jag har ju längtat så efter det här! Jag måste försöka njuta av den korta tid som är kvar. Men det känns fel ibland. Jag vet själv hur jag kände det efter till exempel missfallet. Loggade in på Facebook eller Instagram och såg de där "jäkla" ultraljudsbilderna på ofödda små bebisar överallt. ÖVERALLT! Skulle alla skaffa barn helt plötsligt? Jag var så ledsen, nästan arg, och det kändes som ett hån, ett hårt slag i magen varenda gång. Det blev bättre efter ett tag men jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist den första tiden.

Jag tänker på er nu, ni som kanske sitter i samma sits fast ändå inte. Ni som nyss varit med om något, förlorat något. Att det ter sig så orättvist att "alla andra" har det bra och är friska. Att de kan använda sina kroppar på rätt sätt, skaffa barn osv. Men faktum är att man tar med sig något från alla de här hemska upplevelserna. Något som oftast blir positivt i slutändan. Det kanske är svårt att se det genom tårar och oroskänslor men när du sedan tänker tillbaka på dina upplevelser så ligger fokus oftast på det som var vackert och fint eller till stor nytta för dig.

För min del, när jag tänker tillbaka på det där hemska så känner jag nu en tacksamhet över det som läkarna hittade. Utan det där missfallet hade jag aldrig vetat att jag hade Hypoterios eller B-vitaminbrist. Något som jag idag är helt bombsäker på bidrog till att det aldrig blev något foster. Jag tänker också att vi ändå fick reda på att vi kunde bli gravida. Det var ju faktiskt möjligt även om det inte gick just den gången. Sånt fokuserade jag på. Var tvungen för att överleva. Idag, när jag befinner mig i vecka 31 och har en levande bebis i min kropp så tänker jag tillbaka på det där ibland. Jag tar med glädje alla blodprov för att kontrollera alla värden och jag sväljer lätt alla morgontabletterna. De gör att du lever där inne, det är jag helt säker på.

Tänk vad mycket vi människor måste vara med om och gå igenom. Att vi ens orkar stiga upp ur sängen ibland...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...